En revolutionär epok föds

av Alexander Regander
Protester på Tahir-torget i Egypten 31 januari 2011.

När vi tittar på världen idag så möts vi av en dyster bild. Vi ser krig och konflikter, ekonomisk kris och sociala och politiska omvälvningar. Listan kan göras lång på de problem som på både kort och lång sikt hotar mänsklighetens fortsatta existens.

Sedan 2008 befinner vi oss mitt i en världsomfattande kris för världsekonomin som ingen tycks se slutet på. Kapitalismens motsättningar har sedan länge nått sin högsta punkt. Idag är den inte ett system som utvecklar samhället. Marx bevingade uttryck, att kapitalismen kommer att växa utanför sina egna ramar och till slut bli fjättrar för en fortsatt utveckling, är inte längre en teori utan något som utspelar sig mitt framför våra ögon.

När krisen bröt ut under 2008 blev många tagna på sängen. Tecken hade såklart funnits men de är inte alltid så lätta urskilja och förutsägelser i ekonomin är svåra att pricka in. I IMT hade vi förberett på en turbulent period. Vi såg redan i mitten av 2000-talet hur den pågående högkonjunkturens karaktär skulle bli dess fall. I våra perspektiv från 2006 pekar vi ut den amerikanska ekonomin som motorn i högkonjunkturen men lyfter samtidigt fram det problematiska i att tillväxten inte beror på en utveckling av produktivkrafter utan i en massiv spekulation inom den finansiella sektorn samtidigt som högkonjunkturen inte kommit samhället till del utan endast inneburit en ackumulering av spekulativt kapital på finansmarknaden.

I våra världsperspektiv från 2006 skriver vi att ”karaktären av den nuvarande högkonjunkturen har inte något samband med högkonjunkturer i det förflutna. Den har inte lett till förbättring av levnadsstandarden. Tvärtom är den baserat på en allmän intensifiering av exploatering, längre arbetstid och tempohöjningar i arbetslivet samt nedskärningar. Det är samma situation även i de avancerade kapitalistiska länderna.” och vidare att ”…högkonjunkturen har en osund grund. Hela världen är beroende av USA. Den amerikanska ekonomin kännetecknas av aldrig tidigare skådat skuldsättning på alla nivåer. En sådan situation i något annat land skulle för länge sedan ha lett till en nedgång. Bara det faktum att USA är världens mäktigaste och rikaste ekonomi gör det möjligt att fortsätta på denna väg. Men detta kan inte pågå för evigt.” (länk)

Ett och ett halvt år senare utbröt det som kom att kallas ”finanskrisen”. Kraschen på den amerikanska finansmarknaden kom att leda till en nedgång i den internationella marknaden och vilket sedan försatte hela den globala ekonomin i sank. I samband med krisen avslöjades de problem som legat och jäst under ytan i länder världen över under lång tid.

Den arabiska revolutionen

Kapitalismens kris fick sitt mest omedelbara uttryck i den våg av revolution som spred sig genom Nordafrika under slutet av 2010 och våren 2011. Det finns många olika orsaker till revolutionernas utbrott men krisen i den kapitalistiska ekonomin var det som ytterst gjorde att de motsättningar som legat och tryckt länge fick sitt utbrott. De revolutionära massrörelserna krävde inte bara demokratiska fri- och rättigheter utan det var lika mycket en kamp mot de katastrofalt försämrade livsvillkor som befolkningarna i Tunisien, Egypten och Libyen underkastats av de korrupta regimerna. Den kraftigt försämrade situationen efter krisen utbrott visade med tydlighet regimernas oförmåga att lösa situationen.

Efter Mubaraks avgång kännetecknades den egyptiska revolutionen av eufori och karnevalsstämning. Men samtidigt kämpade massorna för saker som ingen borgerlig regering kan ge dem. Liksom de ryska arbetarna i februari 1917, hade arbetarna i Egypten lyckats störta en tyrann, men de hade inte vunnit sina huvudmål. Inget fundamentalt har lösts av att Mubarak och Ben Ali avsatts. Arbetarna kämpar framförallt för bröd, jobb och en dräglig boendesituation. De val som nyligen hölls i både Tunisien och Egypten kommer inte att lösa dessa fundamentala problem som revolutionen ställde upp.

I Egypten ligger makten än så länge kvar i juntans händer samtidigt som massorna återvänt till Tahrirtorget. Valet som nyligen hölls framstår mest som en demokratisk charad, vilket bekräftas av det låga valdeltagande på runt 60 procent. Valresultatet ger en tydlig indikation på att revolutionen redan kommit över den borgerligt-demokratiska fasen. Egyptens framtid ligger i revolutionens händer. Det som sker nu är en kamp om makten mellan revolutionen (massorna på Tahrirtorget) och kontrarevolutionen (militärrådet). Arbetarrörelsen och marxisternas roll kommer få en historiskt avgörande roll i den här processen. Endast ett socialistiskt program kommer kunna lösa de problem som revolutionen kämpar för att lösa. Det gäller inte bara Egypten utan är lika sant för både Tunisien och Libyen. Världen kommer få se fler akter ur det revolutionära dramat under den kommande perioden.

Krisen i Europa

Hundratusentals demonstrerade mot nedskärningar i Barcelona den 29 februari 2012.Samtidigt som den ekonomiska krisens sveper runt över världen, är det politiska etablissemanget i land efter land skakat i sina grundvalar. “Starka” regeringar har visat sig vara extremt svaga, både vid valurnorna och på gatorna. Den härskande klassen har alltmer börjat förlora sitt politiska grepp om samhället och människor har börjat ifrågasätta de traditionella fundament som samhället vilat på i århundraden. I grunden är denna politiska kris bara en återspegling av den djupa krisen för kapitalismen, som inte lämnar någon orörd när den sprider sig som en löpeld över världen.

Europa går igenom en kris i dignitet med den på 30-talet och det finns en risk att den blir värre. Både den grekiska och Italienska situationen visar vilket allvarligt läge Europa befinner sig i. Kring eurons framtid står ett stort frågetecken. Vi har länge vetat att det vid en allvarlig kris kommer växa fram nationella motsättningar, vilket vi ser nu med de ansträngda relationerna mellan Grekland, Frankrike, Tyskland och Italien. Samhället är inte starkare än den svagaste länken och något som visar sig tydligt nu när krisen har fördjupats i eurozonen och Europeiska unionen står inför ödets timma. Situationen är så svår att både borgerliga analytiker och marknaden har börjat förbereda sig på en krasch för euron. En sådan riskerar att sänka hela Europas ekonomi och allvarligt skak världsekonomin i sina grundvalar.

Sedan kollapsen i världsekonomin 2008, har regeringar i Europa och USA pumpat in miljarder dollar för att rädda det finansiella systemet, men det har visat sig inte leda till några resultat och har varit till ingen nytta. Borgarklassen undvek en kollaps av bankerna, men bara till priset av att provocera fram en kollaps av hela stater (först Island, nu Grekland och risk för Italien). Genom dessa desperata åtgärder lyckades man undvika en nedgång i stil med depressionen 1929, men dessa panikåtgärder löser inte någonting. Tvärtom har de skapat nya och olösliga motsättningar. Det har lett till att det svarta hålet i det privata finansiella systemet överförts och skapat ett svart hål i de offentliga finanserna.

Efter kollapsen 2008 försökte borgerligheten trösta sig med prata om en återhämtning. Visst skedde en viss återhämtning efter ”finanskrisen” men det var den svagaste återhämtningen i historien. Det finns inga “gröna skott”. Världsekonomin har inte återhämtat sig från nedgången, trots att stora summor offentliga medel pumpats in i ekonomin av regeringar. Allt tyder nu på en ny och ännu värre kris än under 2007-2008.

Konsekvenserna av att borgarklassen har använt sig av statliga medel för att ”rädda” sitt system är att hela ansvaret för krisen har lagt på arbetaklassens axlar. Det är de som fått betala för kapitalismens kris. I Storbritannien, Spanien, Grekland har regeringarna gått fram med stora slaktkniven i den offentliga sektorn genom att försämra pensioner, löner för offentliganställda, höja avgifter inom en rad området som t.ex. högre utbildning och kraftigt försämrade pensioner. I Frankrike sitter Sarkozy i skrivande stund och planerar för ett paket av nedskärningar av liknande karaktär.

Nedskärningar och massan

Krispaketen av offentliga medel som pumpats in i det finansiella systemet har lett till kraftiga försämringar i välfärden, detta i ett läge när anställda redan går på känna, löner och pensionerna är låga och kvalitén i välfärden är på en historiskt låg nivå. Det hade snarare krävts en satsning för att rädda samhället från kris och skapa drägliga livsvillkor för Europas arbetare och ungdomar. Under den senaste högkonjunkturen har inget av tillväxten och vinster investerats i offentlig sektor, eller kommit arbetarklassen till del genom höjda löner och förbättrade villkor i arbetslivet. Läget har blivit allt mer akut och de sociala spänningarna som uppstått är som en krutdurk som kan explodera när som helst.

I Grekland har nedskärningarna samlat en massrörelse av missnöje mot den förda politiken, flera storstrejker har avlöst varandra och det är tydligt att den parlamentariska politiken inte har något alternativ. Politiker kan inte längre genomföra sina ”reformer” och ignorera den allmänna opinionen. Situationen i Grekland är att likna vid en förrevolutionär situation där förtroendet för en politisk lösning i parlamenten sedan länge försvunnit. För Greklands arbetare börjar det bli allt tydligare att en inomkapitalistisk lösning på krisen verkar vara allt mer avlägsen. Läget börjar utvecklas på samma sätt även i Italien där det finns en utbredd misstro mot den parlamentariska demokratin.

I Storbritannien har vi sett ett uppvaknande av delar av fackföreningsrörelsen och framväxten av en radikal studentrörelse. Den 30 november 2011 gick mer än två miljoner offentliganställda i 30 fackförbund ut i strejk i protest mot regeringens planer på nedskärningar och andra förändringar av pensionerna. För många var det första gången i sina liv som man gick ut på gatorna. Facken har beskrivit strejken som den största sedan 1979. Demonstrationer hölls runt om i landet. I London samlades den största demonstrationen där tiotusentals tågade mot regeringens förslag att skära ner i pensionerna. Tidigare har liknande massdemonstrationer hålls i samband med andra nedskärningar och framförallt i samband med regeringens höjning av avgifterna till högre utbildning.

Oavsett hur utgången för krisen i Europa kommer bli har den krisen lett in utvecklingen på helt nya banor. Medvetenheten bland EU:s arbetare och ungdomar har börjat förändras och oavsett vilket scenario som kommer utspela sig; en svag återhämtning eller total krasch är det en utveckling som kommer att sätta stora frågetecken kring kapitalismens fortlevnad och rörelser för att bekämpa kapitalismen kommer att växa.

USA:s arbetarklass vaknar

19 februari 2011 – Arbetarna har intagit stadshuset i Wisconsin. Foto: Jonathan BloyI 30 år har amerikanska arbetare varit under attack. I årtionden kämpade den amerikanska arbetarklassen endast genom att knyta näven i fickan. Mellan 1973 och 2007 minskade fackanslutningsgraden i den privata sektorn med drygt 75 procent samtidigt som snedfördelningen av rikedomar ökade med 40 procent under samma period. Strejkutbrotten sjönk till rekordlåga nivåer. Politiskt flyttades landskapet allt längre åt höger då demokrater och republikaner tävlade med varandra om att genomföra kapitalisternas önskningar.

Många delar av vänstern har sedan länge avfärdat den amerikanska arbetarklassen på samma sätt som de franska vänsterintellektuella gjorde strax före ”Parishändelserna i maj 1968”. Många menar att de är köpa, vilseledda av den amerikanska drömmen till den grad att de aldrig kommer enas och kämpa. Länge fanns det en passivitet, men med den kapitalistiska krisen förändrades läget snabbt. Den amerikanska drömmer framstår inte längre som ett rimligt perspektiv, inte ens för de aningen mer beställda.

Krisen har skapat en medvetenhet kring hur oerhört skevt rikedomarna i USA är fördelade. Man behöver inte se längre än till ”ockupera-rörelsen”, som har spridit sig till nästan alla städer i landet. Den har varat i veckor och visar inga tecken på att avta. De politiska kraven bland de protesterande kan variera och det finns en bristande politisk sammanhållning, men de är förenade i en sak: de är missnöjda med den nuvarande situationen och de är villiga att göra något annat än att bara knyta näven i fickan. Deras övergripande paroll ”vi är de 99 procenten” visar också i vilken riktning medvetenheten går. Det finns ett frö i rörelsen och detta är en unik situation i världens mäktigaste kapitalistiska stat. Den här utvecklingen är en konsekvens av den krisande kapitalismen och framtiden innehåller definitivt en ett embryo till kamp mot kapitalet. För första gången sedan 30-talet är en majoritet av amerikanerna för en omfördelning av inkomster och rikedomar. Enligt en färsk New York Times / CBS News enkät, uppgav 66 procent av amerikanerna att landets rikedomar borde vara mer jämnt fördelade.

Arbetarrörelsens uppgifter

Krisen kan inte lösas genom att på ett eller annat sätt justera systemet, genom att “trixa” med den ena eller andra aspekten av ekonomin. Kapitalismens måste bort och ersättas av en rationell planering av ekonomin under kontroll av arbetarklassen. Det finns inget annat sätt. Miljontals människor världen över har redan på ett eller annat sätt börjat komma till insikten att krisen inte beror på småfel, misskötsel eller liknande utan att det är det är systemet det är fel på.

Vad vi står inför är en global kris för kapitalismen. Det återspeglas i sådana rörelser som ockupera Wall Street, massdemonstrationer runt om i Europa mot nedskärningspolitik och försämrade livsvillkor. Vad som håller på att växa fram är en period av revolutionär förändring. Den arabiska revolutionen var en del av denna process. Europa kom mycket snart efter och nu är det USA som påverkas. Många trodde att den arabiska revolutionen var något utmärkande för länderna i Nordafrika och Mellanöstern. De missade att se att dessa rörelser bland massorna var en konsekvens av den globala kapitalismens kris. De uppstod ur samma sociala och ekonomiska förhållanden som råder i varje kapitalistiskt land - inklusive de mest avancerade. Om dessa rörelser hade inträffat isolerat i ett eller två länder, skulle vi kunna säga att det beror på slumpen. Men den stora spridningen av den revolutionära rörelsen utesluter en sådan förklaring. Vi har ingen rätt att tala om slumpen. Globaliseringen yttrar sig som en global kris för kapitalismen. Samma process kommer att utvecklas på land efter land, med större eller mindre intensitet, och i en snabbare eller långsammare takt. Det är innebörden av massprotesterna i USA, Grekland, Storbritannien, Spanien och Egypten.

Det vi sett hittills är att den reformistiska politiken gjort ett fullständigt magplask, i både Storbritannien, Grekland och nu senast Spanien har socialdemokratin suttit i regeringar och tvingats att genomföra borgerlighetens politik vilket väckt anstöt bland arbetarklassen. De har förlorat sin position i klassen. Arbetarrörelsen måste återgå till sin marxistiska grund i ett läge av världskris. Vänstern måste inse att det inte finns en reformistisk politik som kan lösa krisen.

Om vi i vänstern och arbetarrörelsen ska kunna spela en roll i denna utveckling måste vi utgå från en marxistisk analys och inta en antikapitalistisk hållning i ett socialistiskt program för att möta krisen. Vi kan inte ligga långt efter massrörelsen utan måste ta den som den är, inte som vi vill att det ska vara. Vi får inte framstå som predikanter och lärare; att ge order utifrån, utan som kamrater i kampen, som deltar sida vid sida med arbetare och ungdomar och hjälpa dem att dra slutsatserna av varje strid. Men för att göra detta måste vi ha en analys och ett program som vi kan diskutera med rörelsen medan den går framåt.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.