Egypten: Morsi störtad av revolutionär rörelse - Inget förtroende till generalerna och de borgerliga politikerna - All makt åt folket

av Jorge Martin
31 January-darkroom productions

Händelserna i Egypten utvecklas i en rasande fart och den senaste veckan har vi sett kraftiga motsättningar mellan den egyptiska militären och det muslimska brödraskapet. Den här artikeln berör händelserna tidigare i somras som ledde till att Mursi avlägsnades från makten. Avanti följer noga utvecklingen och kommer inom kort att publicera ytterligare artiklar om de senaste händelserna och attackerna mot det Muslimska Brödraskapet. 

Efter fyra dagar av revolutionära massmobiliseringar av det egyptiska folket och början på en landsomfattande generalstrejk avlägsnades slutligen president Mursi bort från makten. Vad vi bevittnade i går (3 juli) är ännu ett exempel på den makt som innehas av den stora massan av arbetare och ungdomar, bönder och fattiga när de börjar röra sig.

Trots allt prat om en "militärkupp" är sanningen att arméns generaler endast ingrep i sista minuten för att förhindra ett fullständigt revolutionärt störtande av Mursi som skulle ha äventyrat inte bara presidentens och det muslimska brödraskapets (en sektion av den kapitalistiska klassen) positioner, utan den kapitalistiska staten och hela det kapitalistiska systemet. I detta kan vi se den enorma styrkan hos de revolutionära massorna men också deras största svaghet – bristen på ett tydligt ledarskap som kunde ha lett dem till att avsluta jobbet själva.

Vi måste insistera på denna punkt: det var inte arméns generaler som störtade Mursi – det var det revolutionära folket som gjorde det, genom massmobiliseringar som överträffade även de som fällde Mubarak i januari 2011. Man kan bara se det som hände som en ”kupp” om man ser isolerat på händelserna under de få minuter när arméns befälhavare al-Sisi gjorde sitt uttalande och Mursi sattes i husarrest, och om man samtidigt glömmer allt som har hänt i Egypten sedan januari 2011 och särskilt sedan söndag den 30 juni 2013.

Låt oss komma ihåg: Först och främst tog en revolutionär folklig massrörelse (som leddes av ungdomar och inspirerades av den tunisiska revolutionen) till gatorna och störtade Mubarak, som hade härskat med järnhand i decennier och som hade till sitt förfogande en talrik, raffinerad och tillsynes allsmäktig repressiv apparat. De avgörande vändpunkterna i revolutionen var:

  1. arbetarklassens intåg på scenen med en strejkvåg i norra delarna av Egypten, som är de mest industrialiserade, vilken rörde sig snabbt från textilarbetarna från Mahalla till Helwans militära industrier och Suezkanalens arbetare, och
  2. framträdandet av sprickor längs klassgränser inom armén, med lägre uppsatta officerare och soldater som fraterniserade med revolutionärerna på gatorna. Det var vid denna tidpunkt – låt oss komma ihåg detta – som arméns generaler, högsta rådet för de väpnade styrkorna (SCAF), ingrep för att ta bort Mubarak. Detta sågs, med rätta, av massorna som en seger, men det var endast en delvis och ofullständig seger, eftersom statsapparaten och borgarklassens ekonomiska makt lämnades orörda.

Akt två var rörelsen mot SCAF och generalernas försök att fortsätta med den gamla ordningen men utan Mubarak. Under perioden från januari 2011 till juni 2012 var det konstanta massdemonstrationer och sammandrabbningar mellan folket och SCAF för att försvara de grundläggande målen för revolutionen. Dussintals, förmodligen hundratals personer, blev martyrer under denna kamp. Slutligen beslutade SCAF att det inte längre kunde fortsätta att styra direkt under det enorma trycket från de revolutionära massorna och gjorde en överenskommelse med det muslimska brödraskapet. Brödraskapet är till syvende och sist en del av den egyptiska kapitalistklassen, som berikade sig kraftigt under Mubarakregimens sista period och gynnades av Mubaraks privatiseringar och ekonomiska avregleringar. Vad brödraskapet saknade var full tillgång till politisk makt. De var inte ett hot mot generalernas makt, rikedomar och privilegier eller det kapitalistiska system de representerar. Därför var en överenskommelse möjlig.

Överenskommelsen mellan SCAF och Muslimska Brödraskapet bestod i att lämna militären i princip orörd, medan Mursi skulle använda sin image som en "representant för revolutionen" för att hålla massorna under kontroll och samtidigt genomföra den politik som den egyptiska kapitalismen krävde. Den amerikanska tankesmedjan Stratfor beskrev det på detta sätt: "vad militären behövde var en regering som kunde hantera den politiska ekonomin i landet så att oroligheterna kunde förbli begränsade."

Presidentvalet i juni 2012 visade i själva verket hur litet stöd Muslimska brödraskapet hade, också för ett år sedan. I den första omgången röstade 5,7 miljoner för Mursi (24 %), 5 miljoner (23 %) för Shafiq (SCAF-kandidaten), men ytterligare 4,8 miljoner (20 %) röstade för Hamdeen Sabbahi, den vänsternasseritiska kandidaten, och 4 miljoner (17 %) röstade för Fotouh, den populistiska islamistiska kandidaten. Den öppet borgerligt liberala kandidaten Amr Moussa fick knappt 2,5 miljoner röster. Redan då var mängden nedlagda röster stora med 53 procent av befolkningen som ansåg att ingen av kandidaterna verkligen representerade målen för revolutionen.

Det är anmärkningsvärt att Sabbahi, den kandidat som i massornas ögon tydligast representerade revolutionen, segrade i de större städerna, såsom Kairo och Alexandria (med Mursi som svag trea i båda) och Port Said (där Sabbahi imponerande nog fick 40 procent av rösterna).

Anklagelserna om valfusk och bedrägeri var många. Eftersom Sabbahi inte tog sig till den andra omgången fanns bara två kandidater kvar, Mursi och Shafiq. Under dessa förhållanden ansåg många att de inte kunde låta generalernas kandidat vinna och samlades därför bakom Mursi. När det slutgiltiga resultatet av den andra omgången tillkännagavs (återigen ackompanjerat av anklagelser om bedrägeri och valfusk) förklarades Mursi som segrare med 13 miljoner röster (av totalt 51 miljoner registrerade väljare). Många av dessa röster var inte för Mursi utan snarare mot Shafiq. Börsen upplevde den största ökningen på 9 år, vilket avslöjar kapitalistklassens åsikter om resultatet.

Bland vissa delar av massorna fanns förväntningar på att Mursi åtminstone skulle försöka ta itu med några av revolutionens viktigaste krav: bröd, jobb och rättvisa. Det gjorde han inte. Han kunde inte, och han ville inte. Den egyptiska kapitalismens akuta kris, förvärrad av krisen för världskapitalismen innebar att den ekonomiska situationen för massorna förvärrades ytterligare. Det egyptiska pundet har kollapsat med 50 procent, arbetslösheten och fattigdomen ökar och 63 procent av befolkningen anser att de har det sämre nu än innan Mursi tog makten.

Vad gäller demokratiska rättigheter har Mursi svarat de som protesterat mot honom med repression. Han tillät också frikännandet av den gamla regimens tjänstemän som är ansvariga för martyrerna som dog i vad som kallas kamelernas strid, han styrde över dödsdomarna för fotbollssupportrarna i Port Said, han gav sig själv befogenheter innan den konstitutionella folkomröstningen etc. Allt detta var delar av uppgörelsen som han hade gjort med armén, där hans roll var att upprätthålla lag och ordning. Under hela denna period stödde arméns generaler honom.

Regelbundna massprotester mot Mursi har utbrutit i Kairo, Alexandria och längs Suezkanalen med hundratusentals inblandade i massrörelser i november/december 2012 och därefter i januari 2013. I sitt sista tal till nationen, tisdagen den 2 juli upprepade Mursi dussintals gånger ordet "legitimitet", men sanningen är att han hade förlorat all legitimitet han kanske hade, genom massornas erfarenheter av hans regering.

Tamarrod-rörelsen som startade i april i år blev en kanal för den ackumulerade ilskan mot Mursi och den djupt förankrade känslan av att massorna hade genomfört en revolution där deras seger hade stulits och ingenting hade uppnåtts. Vanliga arbetare och fattiga kan inte leva på löften. De gjorde revolution för att få jobb, bröd och rättvisa och vad de fick var högre arbetslöshet, bränslebrist och strömavbrott, förtryck och ingen rättvisa för revolutionens martyrer. Detta är den verkliga grunden för det revolutionära störtandet av Mursi, inte någon militär konspiration. Det hade inget att göra med sekulära mot islamister, och allt att göra med att arbetarnas och de fattigas kamp för social rättvisa.

Tamarrod-rörelsen fick 22 miljoner underskrifter för sin petition (vilket överträffar det ursprungliga målet på 15 miljoner) med krav på presidentens omedelbara avgång. Detta är långt mer än de 5,7 miljoner röster Mursi vann i första omgången i presidentvalet och även mer än de 13 miljoner röster han vann i andra rundan (och många av dem var inte riktigt hans röster). Snacka om "legitimitet"!

De senaste dagarnas rörelse var en verklig massrörelse. Demonstrationerna den 30 juni var enorma, mycket större och mer utbrett än någonting av det vi såg i januari 2011. Siffror från inrikesministeriet (MOI) säger att det var 17 miljoner demonstranter på gatorna mot Mursi. I detta fall kanske MOI har en anledning till att överdriva storleken på rörelsen, men även om dessa siffror är uppblåsta betyder detta att det var fler människor på gatorna då än vad som röstade för Mursi under 2012. Det visade sig att många som röstat för honom nu var med på gatorna och protesterade mot honom. Anti-Mursi demonstrationerna var säkert minst tio eller tjugo gånger större än de som hölls i hans försvar.

Rörelsen var dock inte begränsad till massdemonstrationer. Revolutionära kommittéer skapades över hela landet. En generalstrejk inleddes. Rapporter om grupper av arbetare som lade ner arbetet och istället gick med i protesterna och sittstrejkade var vanliga, särskilt på morgonen den 3 juli, efter uppmaning av den revolutionära rörelsen för massaktioner med civil olydnad. Makten var i detta läge i folkets händer. Offentliga byggnader i hela landet var antingen ockuperade eller blockerade och låsta av vanliga arbetande människor, på flera ställen i samarbete med arbetare och tjänstemän som jobbade i just dessa byggnader.

Det var i detta sammanhang som arméns generaler ingrep. Eftersom Mursi inte var beredd att gå, utan försökte klamra sig fast vid makten, var faran överhängande för en direkt konfrontation med det revolutionära folket som kunde ha slutat med ett revolutionärt störtande och massornas avskaffande av inte bara Mursi utan hela grunderna för den kapitalistiska staten. Detta kunde generalerna inte tillåta.

Den retorik som omgärdade generalernas ingripande avslöjade den verkliga situationen. De ingrep inte för att "återställa lag och ordning", utan snarare "för att se till att folkets vilja uppfylldes"! Bara dagar tidigare, den 3 juli, hade Tamarrod uppmanat massorna att omringa det republikanska gardets baracker och kräva att armén skulle ingripa och ta bort Mursi! Å ena sidan avslöjar detta bristerna i ledningen för rörelsen, en rörelse som var fullt kapabel att störta Mursi utan att behöva vända sig till arméns generaler, men å andra sidan visar detta också hur begränsat generalernas manöverutrymme är.

Generalernas ultimatum gör poängen mycket tydlig. Vad de vill ha är en ny nationell samlingsregering, "inklusive delar av den revolutionära ungdomen" som tar över, så att massorna går hem igen. Det sista som generalerna vill är att införa ett militärt styre över en uppeggad revolutionär rörelse med miljoner deltagare! De skulle inte kunna göra detta och det skulle framkalla splittringar längs klasslinjerna i armén. De rider en vild tiger, en mycket farlig sak att göra.

Självklart följdes tillkännagivandet om Mursis avlägsnande av vilt jubel på gatorna. Många egyptier kommer att vara tacksamma för den roll arméns generaler har spelat i detta. Men de uppskattar armén i den mån den anses ha utfört folkets vilja. Varje försök av arméns generaler att angripa folket skulle mötas med en liknande explosion i den revolutionära rörelsen.

Men vi bör inte överdriva det stöd som armén har inom folket. Den 3 juli, avspeglande den utbredda känslan av att alla förhandlingar om lösningar skedde bakom ryggen på folket, utfärdade Tamarrod följande meddelande: "Regimen, armén och oppositionen bör avsluta sina telefonsamtal med USA och lyssna till nationen och göra som nationen vill.” Vad folket vill ha är bröd, jobb och rättvisa. De har störtat Mubarak, avlägsnat SCAF och nu störtades Mursi. Allt detta för att uppnå dessa krav. Under dessa tumultartade kamper har folket dragit några mycket viktiga lärdomar. De är inte på humör att lita på någon särskilt mycket och vem som än kommer till makten kommer de att döma utefter hur väl de förverkligar deras egna krav. De känner sig starka och självsäkra.

Borgarklassens mer framsynta analytiker förstår farorna i situationen. De vet att detta inte är en ”kupp". Stratfor uttryckte det så här: "Det påtvingade avlägsnandet av Mursi-regeringen kommer att göra det svårt att skapa en ny civil regering eftersom den politiska miljön kommer att bli ännu mer polariserad." Vad de ser som den farligaste delen av ekvationen är att "militären har satt ett prejudikat för att ge efter för pöbelvåld". Översatt till de förtrycktas språk innebär detta att faran är att folk tror att de genom "våldsamma pöbelmetoder” (läs: revolutionära metoder), kan uppnå vad de vill, och det är verkligen ett farligt "prejudikat" ur den härskande klassens synvinkel.

Manövern i toppen är tydlig. När chefen för de väpnade styrkorna, al-Sisi, tillkännagav avlägsnandet av Mursi omgav han sig med stor-Imamen, den koptisk-ortodoxa patriarken, den borgerliga liberalen El Baradei, en representant för Salafist Nour-partiet, företrädare för rättsväsendet och polisen, och ja, en representant från Tamarrod-kampanjen. Chefen för den konstitutionella domstolen, Adly Mansour, en domare som kommer direkt från Mubarak-eran, har utsetts till ny president. Ett nytt "massbaserat" råd för nationell försoning kommer att bildas och vid något tillfälle kommer det att författas en ny konstitution och nya president-och parlamentsval kommer att hållas.

Idén är att kanalisera den revolutionära rörelsen än en gång mot den borgerliga demokratins och konstitutionalismens säkra vatten. De kommer att försöka att involvera figurer som står nära massorna, också från Tamarrod, för att ge hela processen så mycket legitimitet som möjligt.

De revolutionära massorna jublar nu. Men efter firandet bör de förbli på sin vakt, för deras seger är än en gång på väg att stjälas från dem.

De revolutionära kommittéer som har vuxit fram (till och med på en högre nivå än i januari 2011), bör behållas, förstärkas och utvidgas till att omfatta alla delar av det förtryckta folket: arbetare, soldater, bönder och fattiga. De bör ta – som de redan delvis har gjort – makten i egna händer genom att ockupera provinser och kommuner och börja styra. De bör stärka sin ställning genom att kalla till massmöten för att besluta om alla viktiga frågor. Strukturerna i kommittéerna bör formaliseras, med valda och återkallningsbara delegater från alla arbetsplatser, fattiga områden och arbetarklassområden och även välja delegater bland soldaterna. För att möta hotet från radikala islamister som utkämpar väpnat motstånd bör självförsvar anordnas av de revolutionära kommittéerna.

Framför allt bör det revolutionära folket inte vänta på att den nya presidenten, eller det interimistiska rådet, ska fatta beslut. Var fanns de när massorna tog till gatorna och riskerade sina liv? Var Adly Mansour på Tahrirtorget? Bekämpade ElBaradei Mubaraks ligister i kamelernas strid? Var fanns stor-Imamen när polisen anlade en fälla för Al-Ahly-fans i Port Said? Och viktigast av allt, var fanns arméns generaler när massorna störtade Mubarak och sedan kämpade mot Mursi? De kom bara in i bilden i sista minuten. Man kan inte lita på att någon av dem kommer driva igenom det revolutionära folkets vilja. Endast folket, med arbetarklassen i spetsen, kan göra det.

De revolutionära kommittéerna bör ta initiativet omedelbart. Revolutionära domstolar under ledning av utskotten bör inrättas för att skipa rättvisa för revolutionens martyrer. Arbetarkontrollkommittéer bör upprättas i alla fabriker för att garantera arbetstagarnas rättigheter och att produktionen uppfyller folkets behov. Revolutionära provisionskommittéer bör inrättas i alla arbetarklasskvarter med auktoritet att se till att tillräckligt med livsmedel produceras och distribueras till folket.

Den avgörande frågan om vem som har makten, huruvida det är det revolutionära folket eller en koalition av borgerliga politiker och arméns generaler, är kopplat till den ännu viktigare frågan om vem som kontrollerar rikedomarna. Massornas akuta behov kan inte lösas ens av den mest demokratiska konstitutionen. Framröstandet av en konstituerande församling, en president och en nationalförsamling kommer inte att ge massorna bröd eller jobb. Detta kan bara ske om en genomgripande politisk revolution åtföljs av en social och ekonomisk revolution. Detta kan endast ske om Egyptens arbetarklass exproprierar den handfull av förmögna individer som kontrollerar landets rikedomar, många av dem nära knutna till den gamla regimen, många direkt kopplade till arméns ledning och slutligen de kapitalister som gömmer sig bakom fromma skägg.

Egyptens revolutionära folk har än en gång varit en stor inspirationskälla för världens förtryckta. Huvuduppgiften är att bygga ett revolutionärt ledarskap som är moget uppgifterna det ställs inför.

  • All makt åt de revolutionära kommittéerna!
  • Inget förtroende till generaler, borgerliga politiker eller religiösa ledare – lita endast till er själva!
  • Expropriera kapitalisterna – all rikedom till de som producerar den!

London, 4 juli 2013.

Översättning från engelska av John Sandberg.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.