Mellan åren 1918 och 1923 var Tyskland inne i en revolutionär process. Arbetarklassen hade under flera tillfällen kunnat ta makten om det bara haft det rätta ledarskapet. Detta är första delen av två i en artikelserie om den tyska revolutionen och behandlar åren 1918 och 1919.
Socialdemokratiska SPD förrådde revolutionen och mördade de mest erfarna marxistiska ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Det tyska kommunistpartiet var ”halshugget” och de kvarvarande ledarna för oerfarna för att föra revolutionen till seger.
Den tyska revolutionens misslyckande ledde till sist till nazismens maktövertagande och andra världskriget. I dag är vi ännu en gång på väg inne i en lika omvälvande tid som den mellan världskrigen, och även om historien aldrig upprepar sig exakt är det ändå viktigt att vi kan vår historia om vi inte ska göra om tidigare misstag.
November-revolutionen
I slutet av 1918 blev det allt tydligare för de flesta att Tyskland var på väg att förlora kriget. Fronten var på väg att bryta sönder och över 4.000 deserterade från den tyska armen. Samtidigt spred sig missnöjet i landet och en strejkvåg började spridas i de största städerna. Regimen kände hur marken höll på att vika sig under dess fötter.
Man försökte desperat rädda sig själva genom att införa reformer, bland annat amnesti till politiska fångar. I oktober släpptes Karl Liebknecht från fängelset och möttes av 20.000 jublande arbetare. Men amnestin gällde inte Rosa Luxemburg som satt kvar i fängelset. Reformerna kom dock alltför sent. Missnöjet var alltför stort vid det laget och allt som behövdes var en gnista som kunde tända den tyska krutdurken.
Den tändande gnistan var när man i ett sista desperat försök att vinna kriget ville skicka ut hela den tyska flottan i ett sista sjöslag mot Storbritannien och därmed riskera livet på 80.000 soldater. Det var för mycket för massorna. Deras tålamod var slut och ett uppror bröt ut. Det började i Kiel ombord på skeppen Thuringen och Helgoland när soldaterna vägrade offra sina liv i ett anfall som var dömt på förhand, i ett krig som inte var deras.
Den 3 november tågade 40.000 matroser och soldater genom Kiel och ett arbetar- och matrosråd tog över styret av staden. Revolutionen spred sig snabbt till Hamburg, Bremen och Lübeck, för att sedan spridas till övriga landet. Överallt bildades arbetar- och soldatråd som tog över styret av samhället.
Republiken utropas
Kejsaren Wilhelm II försökte hänga kvar vid makten ända in i slutet, men han hade precis som sin motsvarighet i Ryssland, Tsar Nikolai, en skev bild av verkligheten. Han ville använda armén mot sitt eget folk för att behålla makten, men general Groener gav honom beskedet att ”ni har inte längre någon arme”. Ett par dagar senare meddelades kejsaren att han hade abdikerat ”frivilligt”.
Samtidigt satt regeringschefen, kejsarens kusin Max von Baden, och förhandlade med de högsta ledarna inom SPD om hur man tillsammans skulle kunna strypa revolutionen. Innan kriget hade det varit en öppen hemlighet i SPD att några av dess ledare stod närmare den härskande klassen än vad man erkände och såg partiprogrammet och ”pratet” om socialism som något man dammade av en gång om året för att hålla fina tal på första maj. Kampen för socialism hade man i praktiken ersatt med klassamarbete.
När kriget bröt ut 1914 var det den socialdemokratiska fraktionen i tyska riksdagen som varit det första socialistiska parti som röstat för krigsbudgeten och därmed ställt sig bakom kriget. Detta kom som en chock för alla socialister världen över. Den andra internationalen, som det tyska socialdemokratiska partiet var en del av, gång på gång lovat att göra allt som stod i deras makt för att stoppa kriget. Så sent som på Socialistiska internationalens kongress i Basel 1912 hade man förnyat sin beslutsamhet att bekämpa krigshotet med alla medel man hade till sitt förfogande som demonstrationer, civil olydnad och generalstrejk om det skulle behövas. Om kriget ändå bröt ut skulle man använda den situation som uppstod till att påskynda den socialistiska revolutionen. Men alla fina resolutioner till trots visade sig det hela till sist bara vara tomma ord.
Riksdagsmannen Karl Liebknecht som tillhörde vänstern inom partiet och stod Rosa Luxemburg nära kände sig först tvingad att rösta för krigsbudgeten med hänvisning till partidisciplinen, men ångrade sig senare och röstade senare alltid emot krigsbudgetarna. Till en början var han helt ensam om detta, men oppositionen i riksdagsgruppen växte med tiden och allt fler vågade bryta partidisciplinen. Lenin berömde Liebknechts hjältemodiga handling och sa att det var att föredra att tillhöra en minoritet bestående av en person framför att ge sitt stöd till kriget.
Rosa Luxemburg gav i april 1915 tillsammans med partiveteranen Franz Mehring ut ett första nummer av Die Internationale. När tidningen omedelbart förbjöds bestämde sig Luxemburg, Mehring, Liebknecht och deras närmaste anhängare s ge ut en ny hemlig tidning döpt efter Spartacus, ledaren för slavupproret i Romarriket. Spartacus-gruppen som man därefter kallades var det första fröet till det framtida tyska kommunistpartiet, KPD.
I mars 1915 röstade 25 av SPD:s 108 riksdagsledamöter mot krigsbudgeten men i december samma år hade siffran växt till 43. En allt större minoritet inom SPD:s riksdagsgrupp vägrade nu rösta för krigsbudgeten och motståndarna till kriget tog över partiet i bland annat Berlin, Bremen och Leipzig. När man i januari 1917 organiserade en nationell konferens för att ge motståndet en fastare organisation, uteslöts man ur SPD och de bildade därför det oberoende socialdemokratiska partiet USPD.
Republiken utropas
Den socialdemokratiske ledaren Scheidemann satt i november 1918 och förhandlade med Max von Baden. Mellan förhandlingarna satt han och åt soppa i riksdagshuset, när han hörde ropen från massorna utanför. Berusad av massorna utropade han ’länge leve den tyska republiken’ och utsåg sig själv till minister vilket också var ett sätt för honom att ta kontroll över situationen. En form av dubbelmakts situation rådde nämligen, Berlins arbetar- och soldat råd som egentligen hade kontroll över situationen men inte var tillräckligt medvetna för att inse det. Den nya regeringen kom att bestå av tre SPD och tre USPD män.
De nya SPD ministrarna Ebert, Scheidemann och Landsberg, hade inga problem med att komma överens med den gamla statsapparaten och såg det som sin uppgift att lugna massorna så att de kunde skapa en parlamentarisk demokrati. Spartacusförbundet såg sammankallandet av en nationell kongress av soldat- och arbetarråden som kunde grunda en socialistisk arbetarstat som målet. Mellan SPD och Spartacusförbundet fanns USPD som ännu inte riktigt visste vad de ville, USPD pendlade mellan revolutionär marxism och reformism, mellan Spartacus ståndpunkt och SPD:s.
Marxister brukar kalla sådana partier för centristiska. Centrismen är en strömning som uppstår inom arbetarrörelsen under en revolutionär kris, som pendlar mellan en revolutionär ståndpunkt och en reformistisk. Centrismen är per definition ett ostabilt fenomen, som tenderar att antingen helt gå över till marxismen eller så småningom falla tillbaka till reformismen.
Kommunistpartiet
Under trycket från revolutionen ville Spartacusförbundet omvandla sig från en lös sammanslutning inom USPD till ett parti. Den 29 december 1918 grundade man det tyska kommunistpartiet KPD. Problemet var att man genomsyrades av ultravänsteristiska idéer av olika slag. På grund av SPD:s tidigare svek hade många ett försåtligt förakt för parlamentarism. Därför beslutade man mot Rosa Luxemburgs råd att bojkotta parlamentsvalet.
För marxister är bojkott av parlamentsval inte en principiell fråga, där man bojkottar val för att man är mot parlamentarisk demokrati eller tvärtom deltar i val för att man är för den. Marxister är emot det kapitalistiska systemet i sin helhet, inklusive den borgerliga parlamentariska demokratin. Vi vet att den aldrig innebär någon verklig demokrati utan tvärtom alltid på tusen olika sätt stänger ute massorna från att delta i styrningen av samhället. Vi vet att det är först i och med revolutionen, med upprättandet av en arbetarstat som verklig demokrati kan upprättas, då en majoritet kan styra.
Men så länge massorna inte är tillräckligt starka för att ta över samhället och upprätta en sådan arbetarstat, så länge de fortfarande har kvar illusioner i den borgerliga demokratin, i parlamenten och möjligheten att påverka genom dem så innebär en bojkott endast en bojkott av den revolutionära organisationen själv. Om massorna inte är intresserade av någon bojkott utan tvärtom vill delta i valen så innebär det endast att när ett revolutionärt parti för fram kravet på bojkott att de begränsar sina möjligheter att komma ut med sin politik till massorna. Marxisterna bör utnyttja dessa val för att komma ut med sin politik för att avslöja den parlamentariska demokratin.
Marxisternas uppgift är att vinna över hela arbetarklassen till marxismen. Därmed måste marxisterna formulera sina krav och basera sin taktik på massornas politiska nivå i sin helhet och inte enbart på den mest avancerade delen inom arbetarklassens nivå. Om man bara formulerar sin politik efter de revolutionära arbetarna riskerar man att leda dem till en avgörande strid med borgarklassen innan resten av arbetarklassen är redo. Det innebär att borgarklassen kan krossa ett uppror och göra sig av med det mest avancerade lagret inom arbetarklassen. Därmed skulle arbetarklassen vara politiskt och organisatoriskt försvagat, utan sina naturliga ledare. Detta skedde senare i och med den så kallade ”marsoffensiven” i Tyskland. Även om de mer avancerade arbetarna i KPD förstod SPD:s svek och så gjorde de flesta i arbetarklassen inte det ännu. Därför hade parlamentsvalen vid den tidpunkten ännu inte spelat ut sin roll.
Mordet på Rosa Luxemburg
I början av 1919 var det kapitalistiska systemet i akut kris. Efter att KPD bildats startade man en kampanj mot SPD och deras styre. Samtidigt hade det oberoende socialdemokratiska USPD hoppat av den koalitionsregering man haft med SPD. Gustav Noske som var SPD:s ”folkkommissarie för försvar” konspirerade tillsammans med arméns ledare och olika högerextrema frikårer för att krossa revolutionen. Regeringen ville provocera USPD och KPD till att ta till strid för tidigt. Därför tog man beslutet att avsätta Emil Eichhorn som var polischef i Berlin och medlem i USPD.
Eichhorn hade organiserat en vänsterpolisstyrka som bestod av 2.000 arbetare och soldater. När han fick beskedet av regeringen att han avskedats vägrade han detta. Nästa dag tågade en halv miljon arbetare genom Berlin till hans stöd. Men rörelsen saknade en ordentlig ledning. Ingen visste hur man skulle gå vidare. På grund av det allvarliga läget kunde Eichhorns vägran att lyda regeringen bara leda till en öppen kamp om makten i landet mellan å ena sidan SPD och de reaktionära frikårerna och å andra sidan USPD och KPD. Med andra ord en öppen kamp mellan revolution och reaktion. USPD och KPD upprättade en så kallad revolutionär kommitté i Berlin för att leda kampen.
Efter att soldaterna vid garnisonen i Berlin sagt att de stödde kommittén bestämde man sig för att ockupera kontoret för SPD:s tidning Vorwaerts men hade inga andra planer på hur man skulle gå vidare med kampen. Frikårerna tog istället initiativet. Den 10 januari sköt de på obeväpnade arbetare och dagen efter skickade Noske in armén för att ”återställa ordningen” och ta tillbaka Vorwaerts. Ockupationen var dåligt förberedd och tvingades ganska snart ge upp.
Noske och regeringen skyllde kaoset i Berlin på KPD och inledde den vita terrorn mot revolutionen. En vecka senare hade 156 personer dödats och två KPD-ledare hade arresterats. Men reaktionen kände sig fortfarande inte säker. Man ville göra sig av med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht helt och hållet. Inofficiellt hade regeringen satt ett pris på 100.000 d-mark på Luxemburgs och Liebknechts huvuden. Den borgerliga pressen piskade upp en hatisk stämning mot dem båda och försökte göra dem till ytterst ansvariga för kaoset.
Den 15 januari tog officerare från frikårerna med dem båda till högkvarteret för kavalleriet för förhör. Liebknecht var den första av dem båda som man eskorterade ut och sköt. När det var Luxemburgs tur använde en av officerarna sitt gevär för att slå henne i huvudet. Deras lik kastades i Landwehr-kanalen. Rosa Luxemburgs kropp hittades inte förrän flera månader senare. Två av revolutionens viktigaste ledare var döda och reaktionen hade fått tillbaka lite av sitt självförtroende. Hade de överlevt hade antagligen historien sett annorlunda ut. Deras död stärkte revolutionens nederlag.
Luxemburg hade aldrig förstått behovet av att bygga ett marxistiskt kaderparti, likt Lenins ryska bolsjevikparti. Därför fanns det inget lager av skolade marxister som kunde ta vid när Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Det unga kommunistpartiet var helt beroende av dessa ledare. Luxemburg och de andra hade sett SPD:s stela byråkratiska centralism och därmed dragit den felaktiga slutsatsen att centralismen som helhet var fel, och satte istället sitt hopp till massornas spontana rörelse. Det skulle visa sig vara ödesdigert. Kommunistpartiet misslyckades med att leda revolutionen till seger, vilket hela mänskligheten fick betala för. Hitler och andra världskriget var straffet.
* Den andra och avslutande delen av artikeln kommer i Avanti #20.