Den spanska revolutionen 1931-37

av Alan Woods
Arbetarkommunen i Asturien (1934).

Den spanska revolutionen 1931-37 är sprängfylld av viktiga lärdomar för dagens revolutionärer. Trots att arbetarklassen ställde upp en hård kamp och gjorde stora uppoffringar, misslyckades de med att fullborda revolutionen. De sveks och förråddes i sista hand av sina egna ledare, där majoriteten var antingen reformister eller stalinister. Den revolutionära flygeln var för svag och gjorde flera ödesdigra misstag – vilket ledde till att Franco kunde ta makten och upprätta sin diktatur.

Den spanska revolutionen 1931-37 var utan tvivel ett av de viktigaste kapitlen i arbetarklassens historia. Här fanns en mäktig rörelse bland massorna, jämförbar i omfattning och hjältemod med de svartas heroiska uppror i dagens Sydafrika. De spanska arbetarna kunde, precis som Trotskij förklarade, ha tagit makten inte bara en utan tio gånger om.

Ändå blev slutresultatet av kampen och uppoffringarna inte inledningen på en ny era, utan på 40 år av mörker och reaktion. De som inte vill upprepa denna historiska erfarenhet är praktiskt taget skyldiga att ta till sig dess lärdomar.

År 1931 och innan

Marx och Engels sökte de avgörande orsakerna till samhällets framåtskridande i produktivkrafternas utveckling. Spaniens historiska utveckling sackade efter det övriga Europa ända fram till första världskriget. Den spanska neutraliteten och de krigförande ländernas marknader tillät då en snabb utveckling av industrin i viktiga städer som Barcelona, Santander och Bilbao.

Till och med före kriget hade de spanska arbetarna visat sina revolutionära resurser under den "tragiska veckan" 1909. Arbetarnas motstånd mot kolonialkriget i Marocko ledde till barrikadstrider i Barcelona. Arbetarklassens växande styrka fick sitt uttryck i den revolutionära rörelsen efter kriget, framför allt i generalstrejken 1917.

Efter krigsslutet var det Spanien som drabbades hårdast av den ekonomiska lågkonjunkturen. Trots en feberaktig tillväxt under krigsåren var den spanska kapitalismen fortfarande svag i jämförelse med sina rivaler.

Spanien fortsatte att vara ett underutvecklat land, som på många sätt liknade länderna i dagens Afrika, Asien och Latinamerika. År 1936 bodde 70 procent av dess befolkning, som uppgick till 24 miljoner, på landsbygden. Av dessa var tre fjärdedelar jordlösa bönder.

Landet genomgick en långsam, utdragen och besvärande nedgång. Det åtföljande sammanbrottet för den inhemska handeln och samfärdseln hämmade föreningen av de olika nationaliteterna och regionerna. Kapitalismens kris gav nu en kraftfull impuls till de nationalistiska rörelserna i Katalonien, Galicien och Baskien.

Den svaga och orkeslösa spanska borgarklassen, tätt knuten till jordägar- och finansoligarkin, visade sig fullkomligt oförmögen att lösa dessa problem och dra med sig Spanien in i 1900-talet. Primo de Riveras statskupp 1923 var ett tecken på dödläget. Den bonapartistiska, monarkistiska diktaturen försökte "återställa ordningen" genom att slå till mot arbetarklassen.

Primo de Riveras diktatur varade i sju år. Men trots en relativ förbättring av ekonomin, tack vare det världsekonomiska uppsvinget, löstes inte ett enda av de underliggande problemen. I själva verket skärptes de grundläggande motsättningarna.

Börskraschen

Börskraschen på Wall Street 1929 skakade den spanska regimen i grunden. År 1930 hade den "starke mannen" de Rivera avgått, och lämnat över makten till Berlinguers expeditionsministär som varade bara ett år.

Trycket underifrån hotade att provocera fram en splittring i armén. Berlinguer avgick därför i februari 1931 och allmänna val utlystes i april. I ett försök att minimera effekten av dessa val hölls till att börja med de första kommunalvalen någonsin. På grund av den hävdvunna "bypampstradition", som innebar att bönderna tvingades till lydnad av lokala pampar, vann högern i landsbygdsområdena.

De socialistiska och republikanska kandidaternas jordskredsseger i städerna gav ändå dödsstöten åt både diktaturen och monarkin. Kung Alfonso flydde från landet. Massorna gick ut på gatan, och den spanska revolutionen hade börjat.

Valen 1931

Vid de allmänna valen i juni 1931 tog de socialistiska och republikanska partierna rubb och stubb. Socialistpartiet, PSOE blev största parti med 116 platser i Cortes, den spanska riksdagen. Högerpartierna fick bara 60 platser.

Valresultatet blev gnistan som tände en väldig eld. Arbetarna och bönderna började omedelbart att trycka på för sina krav genom direkta aktioner. Under juli och augusti utbröt en våg av strejker, huvudsakligen ledda av anarkisterna.

Det anarkistiska CNT var med omkring 1,8 miljoner medlemmar det största fackförbundet 1931 med avgörande inflytande i Katalonien och i södra Spanien. Det socialistiska UGT hade ett par hundra tusen medlemmar framför allt i Madrid, Bilbao och Asturien.

Kommunistpartiet hade reducerats till en obetydlig sekt till följd av den kriminella, stalinistiska "tredje periodens" politik. Partiet hade förmodligen inte mer än 800 medlemmar i hela Spanien vid denna tid. "Kommunistiska vänstern", en grupp som leddes av Andres Nin som formellt påstod sig vara trotskistisk, hade troligen lika många medlemmar som kommunistpartiet även om dess styrka huvudsakligen var koncentrerad till Katalonien.

Regeringen i Madrid var visserligen formellt en koalition av socialister och "vänsterrepublikaner", men dominerades av trycket från bankirer och kapitalister. Precis som vissa akademiska professorer och stalinistiska publikationer, hävdade PSOE att det var nödvändigt att förena sig med de "progressiva krafterna". PSOE lämnade därför över kontrollen över regeringen till republikanernas "vänster", som tjänade kapitalets intressen.

Republikanerna bromsade

Från första början verkade republikanerna som en broms på regeringen för att förhindra varje allvarlig utmaning mot den härskande klassens intressen. Samtidigt förberedde godsägarna och kapitalisterna sin hämnd bakom republikanernas "demokratiska" fasad.

Den avgörande fråga som republiken stod inför var jordfrågan. Under 1800-talet konfiskerades och såldes kyrkans jord. Men de enda som tjänade på detta var borgarklassen. Bakom dess antiprästerliga inställning fanns de nakna materiella intressena. De fattiga på landsbygden fick det bara sämre efter utförsäljningen av kyrkans egendomar.

År 1931 hade jordfrågan blivit akut. Lantarbetarnas fruktansvärda villkor i södra Spanien hade gett upphov till en rad revolutionära rörelser under åren 1903-1906 och de "tre bolsjevikiska åren" 1917-1920. Stalinisterna försökte efteråt rättfärdiga sin kontrarevolutionära roll med att säga att Spanien fortfarande var ett halvfeodalt samhälle. Därför måste arbetarna förena sig med de "progressiva" borgarna för att avskaffa feodalismen genom en "borgerligt demokratisk revolution".

Jordreform

Precis som i Ryssland hade emellertid den spanska borgarklassen kommit in på scenen alltför sent för att kunna spela en progressiv roll. Industrins utveckling hade skapat en mäktig arbetarklass med revolutionära traditioner. Varje försök att till exempel genomföra en grundlig jordreform, vilket skulle innebära en öppen konfrontation med de stora jordägarfamiljerna, skulle med nödvändighet släppa lös en våldsam rörelse bland arbetare och bönder. Denna skulle inte stanna vid att konfiskera storgodsägarnas egendomar, utan oundvikligen utvecklas vidare mot de socialistiska uppgifterna: expropriering av bankerna och industrierna.

I verkligheten fanns ingen "progressiv borgarklass" i Spanien, lika lite som i Ryssland 1917. Kapitalister, bankirer och godsägare bildade ett reaktionärt block som var fientligt inställt till varje förändring som kunde sätta de revolutionära massorna i rörelse. Historikern Hugh Thomas förklarar varför stalinisternas argument, om att jordproblemet kunde förminskas till frågan om feodala kvarlämningar, var falskt:

"Problemet med latifundias (storgods) verkade vara det värsta problemet i Spanien. Det är svårt att hitta tillförlitlig statistik om denna sak. Även om kyrkan sedan 1800-talet upphört att vara den stora jordägaren, fortsatte adeln att inneha stora egendomar; adeln ägde en fjärdedel av jorden i Toledo och en åttondel av jorden Cáceres. Totalt låg kanske sex procent av den odlade jorden i händerna på adliga familjer. Gamla familjer som hertigfamiljerna Medinaceli, Penaranda, Villa Hermosa eller Alba, ägde samtliga gods på mer än 30 000 hektar. De största egendomarna tillhörde emellertid borgarklassen snarare än adeln." (Hugh Thomas, Spanska inbördeskriget)

Republikens "jordreform" var så full av kryphål och villkor att den aldrig egentligen var menad som ett sätt att angripa problemet. UGT:s ledare Largo Caballero beskrev den som "en huvudvärkstablett för att bota en blindtarmsinflammation".

Regeringens misslyckande och revolution

Republiken hade väckt massornas förhoppningar. Men så länge socialistpartiets (PSOE:s) ledare höll fast vid alliansen med de borgerliga republikanerna, så länge de stannade inom kapitalismens ramar, var det omöjligt för dem att börja lösa de mest brådskande samhällsproblemen.

Strejkvågen i juli och augusti 1931 kulminerade med en generalstrejk i Sevilla. Här visade den republikanska regeringen sina rätta färger. Armén sattes in mot arbetarna. Artilleriet användes mot arbetarnas stadsdelar, där 30 dödades och 200 skadades.

Den republikanska regeringen hade inte rört den gamla statsapparaten. Samtidigt som de högsta befälen inom armén och polisen offentligt svor på sin lojalitet mot demokratin och republiken, konspirerade de med bankirer, godsägare och kapitalister. Syftet var att krossa arbetarna, störta republiken och upprätta en diktatur.

Kuppförsöket 1932

Uppmuntrade av regeringens svaghet ledde general Sanjurjo i augusti 1932 ett militärt kuppförsök. Sevillas arbetare, som ett par månader tidigare beskjutits med granater på order av regeringen, utlyste en generalstrejk och angrep och brände konspiratörernas hus och klubbar. Under trycket från massorna dömdes Sanjurjo till döden, men beviljades sedan uppskov. Han skulle senare delta i det fascistiska upproret 1936 som ledde till döden för upp emot en miljon arbetare och bönder.

Efter Sanjurjos nederlag påbörjades en polarisering mellan vänstern och högern. Anarkisterna satte i gång en rad äventyrliga uppror i byarna. I byn Casas Viejas i provinsen Cadiz kuvades rörelsen brutalt av det republikanska civilgardet. 14 försvarslösa fångar mördades.

Mittenpartiernas kollaps

Kommunalvalen i april 1933 och de allmänna valen i november samma år avslöjade hur "mitten­partiernas" stöd kollapsat. Socialistpartiet minskade från 116 till 58 platser, medan högerpartierna fick 207 platser. Gil Robles CEDA blev största parti i det nya Cortes med 117 platser. CEDA var ett halvfascistiskt, katolskt högerparti, som försökte härma Hitlers, Mussolinis och Dollfuss metoder. Hitlers seger i Tyskland, möjliggjord av de socialdemokratiska och stalinistiska ledarnas kriminella politik, hade en chockartad verkan på världens arbetare.

Efter valen i november försökte den högerrepublikanske premiärministern Lerroux sakta åstadkomma en reaktion på den parlamentariska nivån. Överallt sänkte under tiden arbetsgivarna lönerna, höjde hyrorna och vräkte hyresgäster. Till och med det patetiska surrogatet till jordreform övergavs och regeringens politik blev i stället skoningslösa kontrareformer. Det huvudsakliga målet med denna politik var uppenbart: att steg för steg driva regeringen åt höger och bereda marken för Gil Robles inträde i den.

Om denna politik hade lyckats skulle den ha betytt en parlamentarisk kupp och seger för fascismen: inte 1939, utan redan 1933. Om det hade berott på de högersocialistiska ledarna och deras "demokratiska", republikanska vänner, så råder det inget tvivel om att så hade skett. Lyckligtvis berodde det inte på dem.

Socialistpartiet till vänster

Valnederlaget ledde till en kris inom socialistpartiet. Largo Caballero, en byggnadsarbetare som blivit generalsekreterare för UGT, bröt med högerflygeln och gick långt åt vänster under trycket från basen inom fackförbundet och socialisternas ungdomsförbund. Caballeros vänster fick majoritet i PSOE:s partistyrelse.

Till deras heder började Caballero och den socialistiska vänstern förbereda en generalstrejk och ett uppror. Besteiro och de andra högersocialisterna, som ville kräla i stoftet för den fascistiska faran, trängdes föraktfullt åt sidan.

Asturiska kommunen

Dollfuss krossande av den österrikiska arbetarklassen blev ytterligare en varning till de spanska arbetarna. I oktober 1934 reste sig slutligen arbetarna i Asturien med vapen i hand; detta var den ärorika episod som kallas Asturiska kommunen.

Inom tre dagar hade arbetarna tagit makten i Asturien. Knappt något blod spilldes och ordning och disciplin upprätthölls av arbetarnas revolutionära kommittéer. Ifall denna magnifika rörelse fått stöd i övriga Spanien, så skulle arbetarklassen ha tagit makten.

Även om socialistledarna försökte ge ledning, var tyvärr hela deras förflutna emot dem. De hade ingen aning om hur en sådan rörelse skulle organiseras. Å andra sidan spelade de anarkistiska ledarna i CNT-FAI en skamlig roll. I Katalonien höll de sig borta från kampen och beskrev den som käbbel "mellan politiker".

Det var bara i själva Asturien som arbetarna i CNT kämpade sida vid sida med sina socialistiska bröder. Under den efterföljande repressionen fraktades Francos trupper till Asturien i tåg körda av lokförare med CNT:s medlemskort i fickan. Upproret slogs ner genom en fruktansvärd slakt. Mellan 1500 och 2000 arbetare dödades och 3000 sårades. 30 000 arbetare togs till fånga, torterades och sköts i många fall "under flyktförsök".

Valet 1936

Genom sitt osjälviska hjältemod hade Asturiens arbetare förhindrat fascismens seger. Men rörelsen fick betala ett högt pris. De "två svarta åren" (El bienio negro) var år av reaktion. Ändå hade ingen av de grundläggande motsättningarna fått någon lösning. Regeringen under "bienio negro" var en krisregering med ständiga omvälvningar. Till sist hade reaktionen kört slut på sig. Zamoras regering bröt samman mitt under en finansskandal. Nyval utlystes till den 16 februari 1936.

Valresultatet visade att arbetarna återhämtat sig från nederlaget 1934. De hade lärt sig av reaktionens hårda skola, då lönerna sänktes kraftigt, arbetsdagen förlängdes och fackliga aktivister sparkades och svartlistades.

Nederlaget 1934 intensifierade jäsningen inom PSOE. Ungdomsförbundet, som representerade en organiserad styrka med 100.000 unga arbetare, rörde sig kraftigt åt vänster. Förbundet förklarade att det avvisade Andra och Tredje internationalernas politik (det vill säga socialdemokratin och stalinismen) och gick ut i stöd för en "ny international".

Ungdomsförbundets ledare erbjöd Andres Nin och hans anhängare att ansluta sig, eftersom de saknade teoretisk skolning och behövde hjälp med att "bli bolsjeviker". Olyckligtvis visade sig Nin vara fullkomligt förvirrad och en oförbätterlig sekterist. Han vägrade att gå med i en "reformistisk" organisation, och kastade därigenom bort en unik möjlighet att skapa en genuint revolutionär, marxistisk massorganisation. En sådan skulle ha förändrat hela situationen fullständigt.

Som en följd av Nins kriminella beteende lyckades stalinisterna ta över ungdomsförbundet. Så fick stalinisterna för första gången en massbas att stå på för att genomföra sina kontrarevolutionära aktioner i Spanien.

Folkfront

Efter Hitlers seger, för vilken stalinisternas teori om "socialfascism" spelade en ödesdiger roll, gjorde Moskva en helomvändning. Efter att ha fördömt alla andra som "fascister", förde de nu fram den lika kriminella "folkfrontspolitiken". Den innebar att kommunistpartiet förespråkade att arbetarpartierna skulle underkasta sig de så kallade progressiva, borgerliga partierna och påstod att det skulle "stoppa fascismen". Det korrekta namnet på denna politik är klassamarbete. Långt ifrån att skapa förutsättningar för verklig kamp mot fascismen, tjänar den bara till att bedra och föra arbetarna bakom ljuset.

Genom bittra erfarenheter hade arbetarna lärt sig att inte lita på de liberala politikerna. Men socialisterna och framför allt de "kommunistiska" ledarna uppbådade all kraft för att övertyga dem om att alliansen med de "goda", "demokratiska" kapitalisterna mot de onda fascistiska kapitalisterna bara var en listig, taktisk "manöver" för att erövra makten.

De spanska arbetarledarna snubblade faktiskt över varandra i sin iver att lämna över makten till de borgerliga, republikanska politikerna. Deras "kamp mot fascismen" begränsades till tårdrypande uppmaningar till republikanerna om att "handla", i stället för att stödja sig mot massornas självständiga rörelse.

Under tiden gjorde fascisterna i maskopi med kapitalisterna dödligt allvarliga förberedelser bakom kulisserna, i skydd av "folkfronten". Endast arbetarklassens enade kamp, som drar med sig alla samhällets förtryckta och utsugna skikt, kan krossa fascismen. Detta är det enda som också kan förstöra den sociala grundval som fascismen vilar på: det kapitalistiska systemet.

De spanska arbetarna hade precis som arbetare överallt i världen en djupt rotad önskan om enighet. Men Lenins politik, enhetsfront mellan arbetarorganisationerna (kommunister, socialister och anarkister), förvrängdes av stalinisterna till ett samarbete mellan arbetarna och deras borgerliga, republikanska fiender.

Valet 1936 visade att de spanska arbetarna återigen var i rörelse. Folkfronten vann en förkrossande majoritet och fick 278 platser mot 134 för nationella fronten och 55 för mittenpartierna. Socialistpartiet blev än en gång största parti. Premiärminister blev ändå en republikan, Azana, som gick vidare med att utse en regering som enbart bestod av medlemmar ur de borgerliga partierna!

"Progressiva borgare"

Att förena sig med de "progressiva" borgarna var dubbelt felaktigt när det gällde Spanien, för den avgörande delen av borgarklassen hade redan valt att ställa sig på fascismens sida. Precis som Trotskij förklarade, hade arbetarpartierna inte förenat sig med borgarklassen, "progressiv" eller ej, utan med borgarklassens skugga.

Azana företrädde inte borgarklassen, vilken gick över till Franco så snart inbördeskriget bröt ut. Azana företrädde dess "demokratiska B-lag" som borgarklassen inte längre hade någon användning för. Ändå gjorde Azana och hans anhang sitt bästa för att tjäna borgarklassens intressen genom att försöka blockera massornas rörelse.

Arbetar- och bondemassorna såg folkfrontens seger som startskottet för att påbörja en revolutionär kamp. Arbetarna iscensatte strejker. Bönderna tog över jorden. Arbetsgivarna tvingades återkalla lönesänkningar, förkorta arbetsdagen och återanställa avskedade arbetare. Massorna tågade mot fängelserna och befriade med våld fångarna från klasstriderna 1934. På detta sätt genomfördes folkfrontens program på några få dagar, underifrån genom massornas direkta aktioner, och utan att invänta regeringen.

Franco

Från det ögonblick folkfronten kom till makten satsade borgarklassen allt på reaktionens kort. Alla visste att generalerna förberedde ett uppror. Ändå vidtog Azana inga åtgärder förutom att omplacera konspiratörerna och flytta dem till andra provinser. Detta hjälpte snarare än hindrade dem i deras aktivitet. Franco skickades till Kanarieöarna, varifrån han fick bra kommunikationer med Främlingslegionen i Marocko. General Mola förflyttades till Pamplona vilket satte honom i direkt förbindelse med de reaktionära carlisterna i Navarra.

Hela tiden dolde de republikanska ministrarna vad konspiratörerna höll på med. Strax före upproret försäkrade Casares Quiroga inför en parlamentarisk kommission att general Mola "är en general som är lojal mot republiken. Att sprida rykten om något annat är att demoralisera regimen".

När militären slutligen skred till handling den 18 juli, dolde regeringen nyheten för folket. Arbetarorganisationernas tidningar kom ut med vita sidor. Mängder av arbetare demonstrerade i Madrid med krav på vapen. Det var enda sättet att besegra fascisterna. Men detta avvisades av regeringen som var mycket räddare för arbetarklassen än för de fascistiska officerarna.

Tack vare folkfrontsregeringens förräderi tilläts fascisterna att ockupera en tredjedel av Spanien på en vecka. Algeciras och Jerez föll utan strid. Trots en del heroiskt motstånd föll nästan hela Andalusien i händerna på mördarna. Hade det inte varit för arbetarna i Katalonien är det troligt att mönstret från Andalusien upprepats över hela Spanien.

Arbetarna i Barcelona

Men arbetarna i Barcelona, mestadels beväpnade med köksknivar, bordsben och konstiga gamla jaktgevär, tågade mot militärkasernen, stormade den och krossade rebellerna. Makten låg i händerna på Kataloniens arbetare. Fabrikerna togs över av arbetarna som valde kommittéer för att styra dem. Den enda väpnade styrkan i Katalonien var arbetarmilisen. Transportmedel och förråd låg i arbetarorganisationernas händer. Den enda identitetshandling som gick att använda var medlemskort i fackföreningarna.

Allt som hade behövts för att revolutionen skulle vara ett faktum var att arrestera den borgerliga, katalanska regeringen och proklamera att arbetarna tagit makten. Om fabrikskommittéerna bundits samman till ett katalanskt arbetarråd som i sin tur inbjudit delegater från milisen, små butiksägare, husmödrar, bönder och andra förtryckta skikt i samhället, så kunde en verklig arbetarregering ha bildats. Den kunde ha riktat en revolutionär appell till övriga Spaniens arbetare och bönder om att följa efter, ta makten i sina egna händer och gå ut i revolutionärt krig mot fascisterna.

Att ett sådant krig kunde ha nått framgång bevisas av exemplet från Durrutis fälttåg i Aragonien. Buenaventura Durruti var en anarkistledare som under revolutionens gång rörde sig bort från anarkismens fördomar till en position mycket nära bolsjevismen.

Durruti var ledare för de arbetarmiliser som förde offensiven in i Aragonien. Han förde ett revolutionärt krig, där de militära uppgifterna kopplades till ett program för social frigörelse. I varje by delades jorden ut bland bönderna. På så sätt blev varje by en revolutionens fästning.

Om inte Durruti vägrats vapen och ammunition från Madrid kunde han ha erövrat Zaragoza, vilket skulle ha förändrat krigets utveckling. I stället kallades han till Madrid där han dog under mystiska omständigheter.

Revolutionen i Katalonien

Revolutionen i Katalonien utgör ett av de mest enastående kapitlen i revolutionens historia. Arbetarnas alla ansträngningar underminerades emellertid av deras ledare, i detta fall anarkisterna. Dessa kreatur vägrade ta makten med motiveringen att anarkister inte kan bilda regering. Men några månader senare gick dessa fina herrar och damer in i folkfrontsregeringen, och tog sålunda på sig fullt ansvar för förräderiet mot revolutionen.

Staten är i grunden, som Lenin förklarade, "förband av väpnade människor". Efter att reaktionen krossats i Katalonien bestod den enda "stat" som fanns av den beväpnade arbetarklassen. En liknande situation fanns på andra håll i Spanien, där arbetarna följde exemplet från Barcelona, beslagtog vapen och gick över på offensiven.

Det enda sättet att besegra Franco hade varit att arbetarna tagit makten och fört ett revolutionärt krig. Men detta innebar nödvändigtvis att ge massorna något att slåss för; inte bara att "försvara republiken", det vill säga gå tillbaka till hur det hade varit förut.

Exemplet från Aragonien visade hur jordfrågan kunde ha använts för att vinna över bondesoldater från Francos armé. På samma sätt hade ett erbjudande om självbestämmanderätt för Spanska Marocko ha lett till myterier i den moriska legionen. Nationalistledaren Abdel Krim gjorde ett närmande till folkfrontsregeringen och föreslog självstyre, men detta avvisades. Följaktligen såg inte Francos moriska trupper någon skillnad mellan de två sidorna, och fortsatte i stället tragiskt nog att slåss under reaktionens fana.

Hur inbördeskriget kunde ha vunnits

Francos seger var inte given på förhand. Att den härskande klassen i Spanien, efter att den väl hade inlett ett inbördeskrig mot arbetarklassen, var en hårsmån ifrån att förlora allt är ett faktum som inte många känner till.

Det råder inga tvivel om att de spanska arbetarna kunde ha krossat fascisterna, precis som de lyckades göra i Katalonien. De kunde ha påbörjat uppgiften att omvandla samhället om bara ett villkor hade uppfyllts: att arbetarledarna hade haft en revolutionär politik.

Det hade varit nödvändigt att rycka ledningen för kriget ur händerna på de förrädiska, borgerliga politikerna. Arbetarna och bönderna borde ha tagit över alla landets resurser – jorden, fabrikerna och bankerna. Man borde ha beväpnat massorna så att de skulle kunna försvara sina sociala erövringar och kampen borde ha letts av välkända och betrodda representanter för arbetarnas sak.

Men de liberala, borgerliga ministrarna skulle aldrig ha accepterat ett sådant program. För dem var det mycket bättre att lämna över Spanien till fascisterna, bundet till händer och fötter och belagt med munkavle, än att tillåta arbetare och bönder att ta över makten i samhället.

Redan från början avslöjades republikanernas fullständiga oförmåga och ovilja att bekämpa fascisterna. Det var ingen slump att de republikanska ledarna uppträdde svekfullt och fegt när de ställdes inför fascisternas kupp den 18 juli, att de förteg vad som höll på att hända och vägrade att beväpna arbetarna. Det berodde på deras klasstillhörighet.

De socialistiska och kommunistiska ledarna fortsatte trots förräderiet att använda sin auktoritet till att hålla de republikanska ministrarna under armarna. Först i september 1936 blev den vänstersocialistiska ledaren Largo Caballero premiärminister, på grund av trycket från massorna.

Den mest skadliga rollen i det hela spelades av det "kommunistiska" partiets ledare, som agerade på order från Moskva. Stalin var vettskrämd inför möjligheten av en segerrik arbetarrevolution i Spanien. Det hade kunnat bli ett exempel på en sund arbetardemokrati vilket skulle ha gjort ett kraftfullt intryck på de ryska arbetarna, som blev alltmer otåliga under den byråkratiska och totalitära regimens tryck.

Det är ingen tillfällighet att Stalin lanserade de ökända utrensningsrättegångarna precis vid denna tidpunkt. Den blodiga förintelsen av alla dem som varit förknippade med Lenins och Oktoberrevolutionens demokratiska och internationalistiska traditioner var ett "ensidigt inbördeskrig", som stalinistbyråkratin förde mot bolsjevismen. Målet var att slå till i förebyggande syfte för att förhindra ett nytt uppsving för en leninistisk opposition i Ryssland, inspirerad av de spanska arbetarnas rörelse.

Den ryska byråkratin övergav Lenins revolutionära och internationalistiska politik, som baserade Sovjetunionens försvar på stödet från omvärldens arbetarklass och socialismens seger på världsskala. Istället sökte de stöd hos de "goda", "demokratiska", kapitalistiska staterna (Storbritannien och Frankrike) för att försvara sig mot Hitler.

Under en tid stödde de till och med den "goda" italienska fascismen mot den "onda" tyska varianten! Att kväva den spanska revolutionen skulle därför medföra ytterligare en fördel: att bevisa Stalins "anständighet" för London och Paris.

De brittiska och franska kapitalisternas verkliga politik avgjordes inte av deras påstådda kärlek till "demokrati" utan av rena klassintressen, och framförallt av fruktan inför en revolution i Spanien. Genom att gömma sig bakom den monstruösa noninterventionspolitiken kunde de hycklande titta åt andra hållet medan de tyska och italienska fascisterna hjälpte Franco.

Stalins politik

Stalin skickade för sin del begränsade vapenleveranser till Spanien. De var inte tillräckliga för att uppnå avgörande militära nederlag för Franco, men mer än tillräckliga för att hjälpa republikanerna att i maskopi med de spanska stalinisterna återuppbygga den raserade, borgerliga statsapparaten.

Ledarna för det spanska "kommunistiska" partiet blev de mest glödande försvararna för kapitalismens "lag och ordning". Under parollen "först vinna kriget, sedan göra revolution" saboterade de systematiskt all självständig rörelse bland arbetare och bönder.

De spanska stalinisterna motsatte sig från början att socialisterna skulle ta över regeringsmakten och föredrog att stötta republikanerna utifrån. Senare övergick de till att stötta socialistpartiets Largo Caballero och pressa honom att överge det socialistiska program som han tidigare åtminstone i ord försvarat.

Anarkistledarna i CNT, som vägrat bilda en arbetarregering i Katalonien där makten låg i arbetarnas händer, fortsatte nu för sin del med att begrava alla sina tidigare idéer. De gjorde en helomvändning genom att gå med i den borgerliga folkfrontsregeringen.

Som Trotskij en gång påpekade är anarkismens "teorier" som ett läckande paraply: värdelöst just när det regnar. Alla det gamla samhällets styrkor samverkade för att besegra den spanska arbetarklassens heroiska rörelse. I sanningens ögonblick gick ledarna för alla arbetarnas organisationer över till borgarklassens läger. De rättfärdigade sin klassamarbetspolitik med motiveringen att den var nödvändig för att slåss mot fascismen, "för demokratin".

Arbetarna förstod behovet av att kämpa mot fascism och försvara de demokratiska rättigheter som vunnits i kampen mot de som kallar sig för "republikaner": arbetsgivare, bankirer och kapitalister. Frågan var hur segern skulle uppnås. Trotskij svarade så här:

"Ni gör rätt i att kämpa mot Franco. Vi måste förinta fascisterna, men inte för att få samma Spanien som före inbördeskriget, för Franco frambringades av detta Spanien. Vi måste förinta grundvalarna för Franco, hans sociala grundvalar, som är det kapitalistiska samhällssystemet". (The Spanish Revolution 1931-39, s. 255)

Som vi sett förenades socialisterna och kommunisterna 1936, inte med de påhittade "progressiva kapitalisterna", utan med deras skugga. De verkliga kapitalisterna, bankirerna och jordägarna hade huvudsakligen flytt över till Francos sida vid inbördeskrigets utbrott.

Den enda samhällskraft som fanns kvar för att slåss mot fascismen var arbetarna och bönderna. Vad skulle de kämpa för? För "republiken"? Den kapitalistiska republiken hade ju inte lyckats lösa ett enda av arbetarnas och böndernas grundläggande problem. Det var ingen slump att fascisterna demagogiskt använde parollen "Que te da a comer la República?" (Vad ger republiken dig att äta?).

Sättet att besegra Franco var inte att klamra sig fast vid en allians med de "liberala" kapitalisterna – som hela tiden strävade efter en överenskommelse med fascisterna – utan att koppla samman den militära kampen mot fascismen med den revolutionära kampen för verklig demokrati, för arbetardemokrati!

POUM ("Arbetarpartiet för marxistisk enhet") var ett parti som i ord stod för en socialistisk politik. Men bristen på teoretisk klarhet, samt inkonsekvensen hos Nin, Andrade och de andra före detta trotskistiska ledarna för POUM visade sig ödesdigert för arbetarnas sak.

POUM tillät sig bli insnärjda i folkfrontsbyråkratin genom att gå med i La Generalitat, den katalanska regeringen. Andrés Nin blev justitieminister, ironiskt nog, med tanke på hans öde. (Nin tillfångatogs och mördades senare av Stalins underrättelsetjänst, övers. anm.)

POUM:s ledare var naiva nog att från insidan försöka övertala den katalanska folkfrontsregeringen att välja revolutionens väg. De förminskade sig själva till att fungera som obetalda rådgivare åt de borgerliga och reformistiska politikerna, istället för att föra en självständig klasspolitik.

Förvirring

Den politik som POUM förde förvirrade de arbetare som rörde sig vänsterut och som förväntade sig att de skulle ta ledningen. Stora delar av det anarkistiska CNT – särskilt ungdomen – såg med avsmak på ledarnas förräderi och sökte efter ett alternativ. Genom att ansluta sig till folkfronten kastade POUM:s ledning bort möjligheten att utgöra det alternativet.

Under trycket från stalinisterna gick Largo Caballero med på att ersätta arbetarmiliserna med en "reguljär armé". Med detta som ursäkt började de likvidera revolutionens landvinningar, utan att rygga tillbaka för rollen som bödel på de platser där arbetarna försökte försvara sig mot kontrarevolutionen.

I bräschen för kontrarevolutionen gick det "kommunistiska" partiet, särskilt i Katalonien:

"Formellt sett ökade antalet kommunistiska medlemmar till 250 000 vid slutet av 1936. Deras försvar av det feodala ägandet och deras motstånd mot revolutionen gjorde att de vann mark på alla fronter. Den katalanska författaren José Augustín Goytisolo skrev senare att hans far gått med i PSUC (det kommunistiska partiet i Katalonien) eftersom han, även om han var en högerns man, ville ha beskydd mot anarkisterna som ville ta över fabriken där han arbetade som ingenjör.

José Diaz skulle senare i mars berätta för kommunististpartiets centralkommitté att inte mindre än 76 000 (nästan en tredjedel) av partimedlemmarna var markägande bönder och 15 482 (6,2 %) tillhörde medelklassen i staden. Det fanns alltså fler självägande bönder än jordbruksarbetare, en extraordinär situation." (Hugh Thomas, The Spanish Civil War, s. 522, vår övers.)

Det gamla kapitalistiska statsmaskineriet i Katalonien hade krossats av arbetarna i juli 1936. Stalinisterna i PSUC hjälpte nu de katalanska borgerliga nationalisterna att återuppbygga sin maktbas. Detta kunde man inte göra förrän anarkisterna och POUM-isterna hade krossats. Stalinisterna tog på sig huvudansvaret för denna uppgift.

Mot slutet av 1936 började de agitera för att upplösa arbetarkommittén med parollen "All makt åt La Generalitat" (den katalanska, kapitalistiska regeringen). Den stalinistiska livsmedelsministern Comorera avskaffade de av anarkisterna styrda brödkommittéerna, vilka hade kontrollerat en viktig del av livsmedelsdistributionen. Inslagen av arbetarkontroll beskars undan för undan. Liksom vid varje revolution som börjar ebba ut började arbetarna förstå att makten gled dem ur händerna. Anarkistledarna i CNT gjorde ingenting för att stoppa det stalinistiska anloppet.

Interna spänningar började märkas bland vanliga anarkistiska arbetare. "Durrutis vänner" representerade en genuint revolutionär tendens som var på väg att bryta med anarkismen och rörde sig mot marxismen. Ledarna för POUM kunde ha vunnit över majoriteten av CNT-aktivisterna på sin sida, om de hade fört en verkligt revolutionär politik.

Men POUM:s brist på självständig klasspolitik, skamliga illusioner om folkfronten och upprepade centristiska vacklanden och tvetydigheter, innebar att partiet i det avgörande ögonblicket spelade en ödesdiger roll. Ända in i det sista klängde sig POUM:s ledare fast vid samarbetet med PSUC – samma personer som ledde den kontrarevolutionära komplotten.

Till och med när POUM kastades ut ur folkfrontsregeringen, som en följd av trycket från stalinisterna, krävde de återinträde. Hilferding hade vid tiden för den tyska revolutionen 1918 förespråkat ett "äktenskap" mellan sovjeterna och den borgerliga parlamentarismen. På samma sätt förde POUM:s ledare fram det naiva förslaget om en särskild konferens, sammankallad av den borgerliga Generalitat, med uppgift att bilda sovjeter!

Detta förslag förbisåg den lilla detaljen att Generalitat, som centrum för kontrarevolutionen, bestämt sig för att förstöra alla de frön till sovjeter – arbetarråd – som redan existerade.

'Majdagarna' i Barcelona

Stalinisterna slog till i maj 1937, efter att ha förberett det reaktionära klimatet i sex månader. De anarkistiska arbetarna hade tagit kontroll över Barcelonas telefonväxel under upproret 1936. Nu skickade stalinisterna trupper och stridsvagnar för att själva ta över växeln.

De anarkistiska arbetarna gjorde motstånd. Man kallade till generalstrejk och satte upp barrikader över hela Katalonien. Ett försök att använda de utländska internationella brigaderna mot Barcelonas arbetare stoppades då brigaderna vägrade ingripa. Återigen hade arbetarklassen i Katalonien makten stadigt i sina händer.

Detta var den sista chansen att genomföra revolutionen i Spanien. Med ett korrekt ledarskap kunde majdagarna ha slutat med seger för arbetarna. Efter händelserna slog den anarkistiska tidningen Solidaridad Obrera fast: "Om vi hade önskat ta makten, kunde vi med all säkerhet ha gjort det i maj. Men vi är emot diktatur."

Det är ett skamligt faktum att ledarna för CNT och POUM kom till den kapitalistiska statens undsättning varje gång den riskerade att störtas. Anarkisternas ledare, Garcia Oliver och Federica Montseny gav order till arbetarna om att lägga ner vapnen och återvända till arbetet. Anarkisternas högkvarter, Casa CNT, beordrade arbetarna att lämna barrikaderna.

Under fyra dagar kontrollerade arbetarna i praktiken hela Barcelona.

"Om POUM hade uppmanat arbetarna att ta makten skulle ingenting ha kunnat stoppa dem. Exemplet från en revolutionär arbetar- och bonderegering i Katalonien skulle ha spridit sig som en löpeld över resten av Spanien.

Hade POUM tagit makten, skulle partiet ha kunnat erbjuda regeringen i Madrid en enhetsfront mot Franco. Regeringen hade inga trupper de kunde lita på. Mycket snabbt skulle massorna i Madrid, Valencia och vid fronterna ha samlats under Barcelonas socialistiska fana. Regeringens makt skulle ha smulats sönder och försvunnit." (Ted Grant, "The Spanish Revolution 1931-37")

Arbetarklassens nederlag i Barcelona utlöste en frenetisk kontrarevolution. Stalinisterna började systematiskt spärra in anarkister och POUM-ister och avväpna arbetarna. Arbetarkommittéerna och kollektiven upplöstes. POUM förbjöds med den lögnaktiga förevändningen att det hade konspirerat med Franco. Nin och andra ledare torterades brutalt och mördades av Stalins agenter i Spanien.

Till den socialistiska vänsterns ledare Largo Caballeros fördel ska nämnas att han försökte protestera mot stalinisternas aktiviteter i Katalonien. Detta beseglade hans öde. Stalinisterna gick samman med högersocialisterna under ledning av Prieto, för att provocera fram en regeringskris som fällde Caballero.

Caballero efterträddes av högersocialisten Juan Negrin, som beskrivits av Hugh Thomas som "en högborgerlighetens man, en försvarare av privategendomen och till och med kapitalismen." (The Spanish Civil War, s. 667, vår övers.) Under Negrin rensades vänstersocialister och anarkister systematiskt bort från alla ansvarspositioner.

Återuppbyggande av den kapitalistiska staten

Med "kommunisternas" entusiastiska bistånd byggde Negrin återigen upp den gamla kapitalistiska statsapparaten och lät "lojala" (det vill säga prokapitalistiska och reaktionära) officerare ta kontrollen över de väpnade styrkorna. Ett exempel är general Miaja som var medlem i kommunistpartiet (faktum är att han verkar ha varit medlem i samtliga politiska partier!).

Den gamla tidens domare, polischefer, fängelsedirektörer och tjänstemän kom plötsligt fram från sina gömställen. Radikala advokater som ansågs alltför sympatiskt inställda till arbetarnas intressen fick sparken. Bondekollektiven bröts upp och deras ledare arresterades.

Så tidigt som april 1937 varnade Leo Trotskij för att den kapitalistiska demokratin i Spanien skulle försvinna oavsett vilken sida som vann kriget. Negrins politik avslöjades redan innan han kom till makten när han sa att Spanien behövde "en diktatur med demokratiska lagar [!] som skulle förbereda folket för framtiden." Trotskijs förutsägelse bekräftades av händelserna som följde.

Negrins regering, som cyniskt benämnts "segerns regering" av kommunistpartiet, ansvarade för en serie av förkrossande militära nederlag. Moralen bland arbetarna hade sjunkit till botten efter likvideringen av revolutionens vinningar.

I verkligheten sökte den republikanska regeringen inte en militär seger utan en överenskommelse med Franco. Högersocialisten Prieto erbjöd i hemlighet fascisterna en koalition med Gil Robles och... honom själv! Men Franco hade inte för avsikt att göra några eftergifter.

Den väntade offensiven på floden Ebro slutade med förlust, vilket placerade Katalonien i Francos händer. Krossandet av arbetarna i Barcelona släckte kampglöden i huvudstaden, där fascisterna snart tog över och påbörjade en mardrömslik repression.

Liksom Trotskij hade förutsett skulle en förlust för arbetarklassen av nödvändighet resultera i seger för kontrarevolutionen, även om republiken vann kriget. Stalinisterna hade hjälpt till att rekonstruera den kapitalistiska staten och överlåta kontrollen över armén till den gamla officerskasten. Den senare tackade genom att fösa "kommunisterna" åt sidan och genomföra en statskupp bakom frontlinjerna.

Generalerna Casado och Miaja (som fortfarande var medlem i kommunistpartiet) konspirerade med Negrin för att göra det "kommunistiska" partiet illegalt och försöka få till stånd en uppgörelse med Franco. Casado erbjöd sig att arrestera och överlämna många politiska ledare till Franco, inte minst de kommunistiska.

Högersocialistiska ledare som Besteiro var involverade fullt ut i konspirationen. Besteiro erbjöd sig till och med att personligen möta Franco för att kapitulera.

Efter att La Pasionaria och andra stalinistiska ledare fått nys om planen flydde de till Frankrike, och lämnade de vanliga partimedlemmarna åt sina öden. Det "kommunistiska" partiet betalade priset för sitt svek genom att krossas – inte av Franco, utan av precis de "demokratiska", "progressiva" republikanska generaler och politiker som de hade satt vid makten.

Med stalinisterna ur vägen inledde general Casado förhandlingar med Franco. Men nu fanns det inte längre något att förhandla om. Mitt på dagen den 27 mars 1939 ockuperade Francos trupper Madrid, i stort sett utan att möta motstånd. Negrin, Prieto och de andra högersocialistiska ledarna tog flyget till Mexiko tillsammans med enorma mängder guld och ädelstenar. De åkte för att leva ett bekvämt liv i exil. Socialisternas basmedlemmar lämnades kvar för att be om nåd hos Francos bödlar.

Besteiro stannade kvar, eftersom han inbillade sig att han skulle skonas, och dog i fängelse. Largo Caballero, tillsammans med tusentals andra spanska flyktingar, tillfångatogs under den tyska invasionen av Frankrike och skickades till ett nazistiskt koncentrationsläger.

Francos repression

Den spanska arbetarklassen betalade ett ohyggligt pris för sina ledares felaktiga politik, feghet och direkta förräderi. Fascisterna utkrävde en fruktansvärd hämnd på arbetarna. Uppemot en miljon människor dödades enbart i inbördeskriget. Tusentals fler mördades i krigets omedelbara efterdyningar.

I varje by finns en enslig stig som leder ut på landsbygden. Än idag beskriver de äldre hur nacionales kom och hämtade den ena eller andra personen för en paseito (en "liten promenad") längs den stigen. Ingen såg dem någonsin igen. Så tog markägarna och kapitalisterna ut sin hämnd.

Fängelserna i Spanien fylldes till bristningsgränsen. Tre år efter krigsslutet, 1942, beräknades två miljoner människor ha passerat genom fängelserna och fånglägren. Många dömdes till döden. Andra hade "turen" att få dödsstraffet lättat till 30 års fängelse.

Arbetarnas mest grundläggande rättigheter togs ifrån dem. Deras politiska och fackliga organisationer förbjöds. Barbariets mörker lade sig över Spanien och natten skulle vara nästan 40 år.

De spanska arbetarnas nederlag avgjorde också Europas öde. Trotskij hade förutspått att ett sådant nederlag skulle göra ett andra världskrig oundvikligt. Den "demokratiska" härskande klassen i Storbritannien och Frankrike som gett sitt tysta medgivande till Francos seger (den brittiske premiärministern Chamberlain skrev i sin dagbok: "Jag tror att vi borde lyckas upprätta utmärkta förbindelser med Franco, som verkar vara vänligt sinnad gentemot oss.") beredde vägen för Hitlers angrepp mot Polen och Frankrike inom ett år efter Madrids fall.

Stalin förhandlade för sin del redan i hemlighet om ett avtal med Hitler, till och med när kriget ännu pågick. Andra världskriget, som förde mänskligheten till barbariets rand med dess tiotals miljoner döda, var ett direkt resultat av att den spanska arbetarklassen misslyckades med att ta makten under 1936-37.

"Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den." Dagens kapitalistiska världskris kommer återigen att sätta den socialistiska omvandlingen av samhället på dagordningen.

Det är alla medvetna arbetares plikt att studera lärdomarna från den spanska revolutionen för att föra striden till ett segerrikt slut.

Alan Woods
augusti 1986

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.