Danmark: Högern vinner valet trots sin politik

av Jonas Foldager (Översättning: Petter B Madsen)
Foto: venstredk flickr.com

Torsdag den 18 juni var det val till Danska folketinget. Efter fyra år av högerpolitik under en socialdemokratisk regering vann högern istället valet, vilket gjort många inom den danska vänstern desillusionerade och uppgivna. Men detta var inte resultatet av något skifte högerut inom arbetarklassen, utan tvärtom en proteströst mot högerpolitiken och ett resultat av att arbetarpartierna inte visat något som helst alternativ.

Sociala medier svämmar över med klagan att det kunde gå så fel, att den förra liberala premiärministern Løkke är tillbaka, att rasistpartiet Dansk Folkeparti har stärkts avsevärt. Men det finns ingenting överraskande i detta, och det bör inte vara skäl för en kollektiv Facebook-depression. Faktum är att valresultatet är en direkt följd av arbetarpartiernas borgerliga åtstramningspolitik under de senaste åren. Efter en otäck och rasistisk valkampanj, som i extrem grad har demoniserat flyktingar och arbetslösa, straffade väljarna till sist de partier som ses som ansvariga för minskningen av välfärden. Lars Løkke Rasmussen står nu inför den svåra uppgiften att styra regeringsförhandlingarna med Dansk Folkeparti som nu är det starkaste partiet i det blåa blocket. Vad resultatet blir är omöjligt att förutsäga. Men det står klart att klasskampen i Danmark går in i en ny fas.

Ingen kunde tvivla på att arbetare och unga i Danmark var trötta på den politik som har bedrivits under den förra regeringen. Välfärdssystemet har förstörts, tjänstemän avskedade, lärarna mobbade, halverade ersättningsperiod osv., osv. Regeringen har inte inneburit något annat än ett regn av olyckor, trots Socialdemokraternas och Socialistisk Folkepartis (motsvarar Vänsterpartiet i Sverige, ö.a.) löften om motsatsen. Därför slutade valet som det gjorde.

Trots det har det varit förvånande hur tunnt systemet och det "parlamentariska spelet" är. Det har varit en plåga att lyssna på alla s.k. debatter. Dagens politiska elit är en samling okarismatiska, principlösa, papegojor och uppblåsbara maskotar som inte kan se bortom finansministrets beräkningsmodeller och resultaten från den senaste fokusgruppen. Deras främsta uppgift är att prata runt alla frågor, och späda ut varje samtalsämne. De är tomma, historielösa skapelser utan en aning om vart de själva eller samhället kommer ifrån eller vart det är på väg. De talar i one-lineres och klichéer, med exempel från en vardag de inte känner till. Det var därför inte förvånande att arbetarpartiernas kampanjer inte kunde väcka den minsta entusiasm bland arbetare och ungdomar.

Den viktigaste politiska nyheten sedan valdagen bestämdes, handlar i verkligheten inte om mandat eller vallöften, utan om den massiva misstro som finns till hela det politiska systemet. År 2007 hade 70 procent mycket stort eller rätt stort förtroende för politiker. Vid valet av den förra regeringen hade siffran sjunkit till 60 procent. Idag, efter knappt fyra år av nedskärningar och attacker på arbetarklassen, som genomförts av de partier som ska representera arbetarklassen, är siffran nere på 28 procent, enligt altinget.dk. Man har aldrig mätt en lägre siffra. De danska arbetarna och ungdomarna, genom sina egna erfarenheter, är på väg att förlora sina illusioner om systemet och dess politiska representanter.

Stöttepelare krackelerar

De fyra gamla regeringspartierna, samhällets stöttepelare, har kollapsat. Under efterkrigstiden fick de 85-90 procent av rösterna, en andel som stadigt har minskat, särskilt sedan 80-talet, så till den grad att dem i det senaste valet bara fick 65 procent. I detta val har deras andel minskat till 53,8 procent. Det är farligt för överklassen och gör situationen mer instabil.

De yttre falangerna, och partierna som i allmänhet anses fria från direkt ansvar för den politik som har bedrivits de senaste 15 åren, har gått framåt. Men inget parti har kunnat presentera ett alternativ som har kunnat inspirera entusiasm bland arbetare och ungdomar. Detta val kommer till stor del att bli ihågkommet som ett val mot snarare än ett val för.

Storkapitalens traditionella parti, de Konservativa, blev nästan utraderade och Venstre minskade med 7,2 procentenheter. Endast två partier gick framåt i blå blocket: Dansk Folkeparti och Liberal Alliance. Båda partier är demagogiska, och har presenterat sig som den lille mannens beskyddare. DF:s tillväxt från 12,1 procent till 21,1 procent beror inte på att 21 procent av danskarna plötsligt har blivit rasister. Tvärtom beror resultatet på att de har kunnat locka till sig tiotusentals traditionella socialdemokrater, på att dessa har desillusionerats av Helle Thorning-regeringens våldsamma angrepp på arbetarklassen. Särskilt frågan om försämringen av arbetslöshetsersättningen, där S påstod sig ha hittat en "fullständig och heltäckande lösning", medan 50 000 nu förlorat sin ersättning, var ett område där DF attackerade socialdemokraterna. Att socialdemokraterna i valkampanjen och paroller nästintill adopterade DF:s flyktingpolitik gjorde just bristen på alternativ ännu värre, och fick DF att framstå som närmare mitten.

Liberal Alliance växte från 5,1 procent till 7,5 procent. Anledningen är att urskilja: Ett parti som anses vara emot den etablerade byråkratin, som har samlat några av de mer radikala liberala element från de övriga borgerliga partierna, men också ett parti som den senaste tiden har vänt sitt fokus bort från skattesänkningar för de allra rikaste, och över till den "lilla människan". På så vis har de demagogiskt hävdat att de första 7000 kronor man tjänar (för personer som arbetar och inte lever på socialbidrag) ska vara skattefria, med hänvisning till att de lägsta inkomsterna bör kunna finansiera sig själv innan de finansierar staten. Med sin manöver försöker LA skaffa sig en bredare social bas till att avveckla välfärdsrättigheter och offentliga arbetsplatser.

Anledningen till att de har kunnat komma undan med sina knep är den totala bristen på klassbaserad skattepolitik från de röda partierna.

Alltså vann det blåa blocket, genom att demagogiskt framställa sig som sociala och den lilla människans beskyddare, medan den röda regeringen i minnet ser ut som att de sprang ifrån alla sina löften och krossade mer välfärd än Fogh och Lökke tillsammans. Det visar, att valresultatet inte speglar någon högervändning hos arbetarklassen, utan att de tvärtom protesterar mot arbetarpartiernas arbetspolitik.

Även Enhetslistan, som fick en framgång från 6,5 procent 2011 till 7,7 procent, påverkas av sina handlingar under den förra regeringen. Men framgången motsvarar inte på något sätt den potential som finns. Partiet har inte varit i stånd att fånga upp ens en bråkdel av den enorma missnöje som råder bland arbetare och unga. Ur detta perspektiv kan resultatet bara ses som ett nederlag. Bakom framgången i antalet röster, gömmer sig också faktumet att partiet i maj 2013 nästan hade 14 procent, där Enhetslistan gick hårt emot regeringen i frågan om arbetslöshetsersättning. Men sedan dess har Enhetslistan varit på väg ned i opinionsundersökningarna, och deras stöd har sedan dess nästan halverats. Men än värre är att medlemstalet fram till valutlysningen fallit från 10 000 till 8 700. Orsaken är enkel. Partiet sågs av de mest medvetna bara som varande i semi-opposition till den borgerliga nedskärningspolitik som den socialdemokratiska ledningen genomfört. Vid varje nedskärning har Enhetslistan visserligen visat i media att de står emot regeringen och hotat med att dra tillbaka sitt stöd, men varje gång har partitoppen ändå gett sitt stöd till regeringen. Det har haft en desillusionerande effekt på partiets medlemmar och sympatisörer. Det bör vara anledning till en allvarlig självrannsakan för partiets ledning.

Utsikter

Sammansättningen av den nya regeringen kommer naturligtvis att ha en effekt på hur den politiska kampen utvecklas. För närvarande finns det ingen anledning att försöka gissa konsekvenserna av de olika scenarierna – det finns alltför stora motsättningar mellan de olika borgerliga partierna stora och resultatet av detta är alltför svårförutsägbart.

Men att den skandalösa Lars Løkke står i spetsen för regeringsförhandlingarna är i sig ett tecken på ett system i förfall. Den nya regeringen kommer att vara mycket svag och deras seger kan visa sig vara en korthusseger. Løkkes apparat ger honom skulden för vänsterns dåliga resultat, de traditionella borgerliga partierna försvagas mot uppkomlingar i Liberal Alliance och inte minst Dansk Folkeparti, med sina 21,1 procent medan arbetarklassen redan är trötta på nedskärningar och angrepp.

Om Dansk Folkeparti är hänsynslösa nog att gå med i regeringen kommer det inte bara få negativa konsekvenser. För det skulle innebära att de för en gångs skull kommer att hållas ansvariga för sin politik och det kan mycket väl bli en sjungande smäll.

Den politiska situationen som vi har idag är ett recept för en krisregering och klasskamp.

Barometern pekar på storm

De borgerliga bör räkna med att stöta på motstånd. I fyra år har arbetarrörelsens ledning hållit tillbaka alla mobiliseringar, för att inte skada den socialdemokratiska regeringen och därmed riskera att den borgerliga kom tillbaka. Men nu är det precis vad som hänt. Det kan mycket väl innebära att arbetarklassens fokus nu kommer att vända över till den fackliga fronten och ut på gatan. De fackliga ledarna kommer att ha lite mer manöverutrymme för att mobilisera sina medlemmar till att protestera, om inte annat för att lätta på trycket, men det kan mycket snabbt utveckla sig till något bortom deras kontroll. Hela toppen av arbetarrörelsen har tärt oerhört på sin auktoritet under Helle Thorning-regeringen och det är inte säkert att de kommer att kunna styra en framtida massrörelse som tidigare.

Uppgiften för arbetare och ungdomar i dag som vill kämpa för en bättre värld, är därför varken skratta eller gråta – utan att förstå. Vi måste se under ytan för att se den enorma ansträngning och frustration som håller på att byggas upp bland danska arbetare och ungdomar och dra de nödvändiga slutsatserna: Arbetarrörelsen måste vända kraftigt åt vänster, bort från den nuvarande strategin, som misslyckades så kolosalt igår. Vi erbjuder våra revolutionära idéer till rörelsen. Ju starkare organisation kan vi bygga, desto längre och bredare kan vi nå ut. Gå med i Internationella Marxistiska Tendensen!

Artikeln publicerad den 19 juni 2015 på www.marxist.dk.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.