Corbyns seger skakar det brittiska etablissemanget

av Rob Sewell

Jeremy Corbyns häpnadsväckande seger som ny partiledare för brittiska Labourpartiet utgör en politisk jordbävning av monumentala proportioner. Den har vänt upp och ned på den politiska kartan i Storbrittanien. Hundratusentals arbetare och ungdomar, som desperat vill ha förändring, firar segern över hela landet. Michael Meacher har helt riktigt beskrivit Corbyns kampanj som ”den största icke-revolutionära omvälvningen av samhällsordningen.”

VALRESULTAT:

Jeremy Corbyn 251.417 59,5 %
Andy Burnham 80.462 19 %
Yvette Cooper 71.928 17 %
Liz Kendall 18.857 4,5 %

Detta är också ett massivt nederlag för etablissemanget och deras högerkandidater. Den utgör en överväldigande röst för en grundläggande förändring. Föga förvånande har alarmklockorna börjat ringa i bankernas styrelserum och i Londons största finansdistrikt City of London, där de är skräckslagna inför hotet om en skarp vänstersväng.

Jeremys seger verkade komma från ingenstans. Men den som har ögon att se med kunde känna på sig att ett uppror legat i luften. Det återspeglar en sjudande vrede och bitterhet i samhället, i synnerhet sedan den ekonomiska nedgången 2008-2009. Socialist Appeal (IMT Storbritannien) har upprepade gånger fastställt att vi befinner oss i en period av skarpa och plötsliga förändringar. ”Fenomenet” Corbyn är bara en enda spegling av detta. Till och med Financial Times, ett språkrör för den härskande klassen, har kunnat känna hur marken skakar under fötterna. Då tidningen beskrev detta ”folkliga uppror” var den förvånad över att reaktionen ”inte hade varit större”.

”I en annan tid kunde kraschen 2008 ha utlöst en revolution”, skrev de. ”Istället fångar nu Mr Corbyn och hans sympatisörer upp det sjudande folkliga missnöjet. De har inte några svar. Många predikar bara helt enkelt de utanför ståendes hat. De har dock förstått att någonting måste hända.”

Nåväl, någonting har hänt – ordentligt. ”Nu är det nog” säger alla de som alldeles för länge stått ut med den ”fria marknadens” skadeverkningar och dess försvarare i Labours höger.

Samma artikel ur storbolagens tidning råkade också häva ur sig sanningen till sina läsare från den härskande klassen: ”Den sortens ohämmade kapitalism som skänker alla vinster från ekonomisk integration och öppna marknader till den översta procenten, samtidigt som den staplar nedskärningar och osäkerhet på resten, är politiskt ohållbar.” (2015-09-10)

Absolut! Vilket erkännande. Sanningen är att hela systemet har blivit ”ohållbart” och outhärdligt för miljontals arbetare.

Och nu är ordningen i gungning! Den ”revolutionens mullvad” som Karl Marx talade om har länge byggt sina tunnlar men först nu sprängt igenom jordytan.

”Ett spöke går genom de liberala demokratierna – populismens spöke – och den politiska perioden präglas av samma upproriska stämningar som 1848, då Karl Marx skrev de raderna (med en avgörande skillnad mot slutet)”, skriver Simon Schama i Financial Times. ”Från den stampande upprymdheten och glöden som hälsar senator Bernie Sanders, Hillary Clintons utmanare vid demokraternas nominering, till Jeremy Corbyns framträdande bland Labours syndare likt en utdrivare av Blairitisk ondska. Politiken har blivit passionerad och de ivriga anhängarna har eld i bröstet och stjärnor i ögonen.” (2015-08-29)

Referensen till Marx är passande. Kapitalismens återvändsgränd har frambringat ett nytt och hotande ”spöke”. De kallar det ”populism”. Men det enda det betyder är en framväxande revolutionär revolt gentemot den rådande Ordningen. Till och med Donald Tusk, Europeiska rådets ordförande, har varnat för ett nytt 1968 i Europa.

Bara för ett fåtal månader sedan skrevs Jeremy av som ”hopplös”, och någon som bara sattes upp på valsedeln för att ”bredda diskussionen” och ingenting annat. Han hade ändå ingen chans att vinna! Så tänkte de åtminstone, och log förnöjt. De trodde att han skulle åka ut i den första röstomgången, precis som Diane Abbott gjorde 2010. Med detta antagande ”lånade” höger-parlamentsledamöterna älskvärt ut sina nomineringar och tillät honom att delta, i realiteten endast för att skänka valet trovärdighet. Hur de nu ångrar vad de gjort. Man ser inte längre några förnöjda leenden. Margaret Beckett beskriver sig själv som en ”idiot” för att ha hjälpt den ”hopplösa” att delta i omröstningen.

Partiets högerflygel gjorde fler misstag än att tillåta honom på valsedeln. Det var illa nog. De utvidgade också rätten för Labours ”sympatisörer” att rösta ”för att hålla vänstern ute”, som de såg det. De trodde på sin egen propagande om att ”socialismen” var död och att vänsterns idéer var impopulära. ”Den här utvidgade demokratin garanterar att partiet behåller kontakten med vanligt folk”, skrev Lord Mandelson när de nya arrangemangen röstades igenom.

Det enda problemet var att ”vanligt folk” hade blivit långt mer radikala än partiet, vilket hade gått långt åt höger. Denna öppning inom Labour för arbetarklassen förändrade hela den politiska dynamiken.

När han väl stod med på valsedeln blev Jeremy en katalysator för hundratusentals som var enormt missnöjda med den etablissemangets högerflygel som kontrollerade Labour-partiet. Blairiterna hade gjort partiet nästan omöjligt att skilja från Tory-partiet (de konservativa, ö.a.). Tony Blair hade skapat ”New Labour”, en paroll som blev förknippad med Irak-kriget, skolavgifter, Torys fackföreningsfientliga lagar och mer privatiseringar. Inte undra på att högerledaren Margaret Thatcher ansåg att New Labour och Blair var en del av hennes arv... Och hon hade rätt. New Labours hierarki ses nu helt riktigt som direkt härstammande från Thatcherismen.

Fem miljoner människor övergav Labour under dessa år, speciellt ungdomar, men även folk från solida arbetarklassområden. Som många har sagt, övergav de inte Labor - Labourpartiet övergav dem.

Ett helt lager av karriärister vällde in i Labourpartiet, speciellt från spillrorna av utsplittrargruppen SDP (Social Democratic Party), vilka välkomnades tillbaka med öppna armar, trots att de tidigare hade huggit partiet i ryggen. Demokratin i partiet blev till stora delar utraderad och arbetare knuffades åt sidan av välklädda ”entrister” ur medelklassen. Dessa människor blev sedan systematiskt tilldelade säkra positioner i Labour med hjälp av partimaskineriet. Blairs ”projekt” för att göra Labourpartiet ”ofarligt för kapitalismen” ackompanjerades av utrensningar av socialister och skrotandet av vänsterpolitiken, inklusive Paragraf Fyra i partiets stadgar. (Som pratade om gemensamt ägande av produktionsmedlen, ö.a.)

Corbyn och de som stödjer honom utgör ett hot mot detta ”kontrarevolutionära” projekt. Detta förklarar att Tony Blair, Gordon Brown, Peter Mandelson, Jack Straw, Blunkett, Kinnock, med flera alla väcktes till liv bara för att brutalt attackera Jeremy när kampanjen väl var på gång. Blair sade att Corbyns supportrar behövde ”hjärttransplantationer”. Kinnock skyllde vågen av supportrar på ”ondskefulla trotskister”. ”Vem som helst utom Corbyn!” blev deras stridsrop. Kapitalistisk media anslöt sig, inklusive ”oberoende” BBC, vars program Panorama kastade sig in i denna smutsiga kampanj. Till den här attacken anslöt sig de unga aspirerande Blairiterna, exempelvis Tristram Hunt, Chuka Umanna och självklart Liz Kendall.

Tristram Hunt, den akademiker från Cambridge som blivit parlamentsledamot inom Labour, hävdade att Jeremy Corbyn inte var ”valbar”. Vilket skämt! Den här anklagelsen blir ännu mer absurd då den kommer från någon som blev inkastad på en säker plats i Labour, men som bara lyckades få löjeväckande 19 procent att rösta på honom i maj månad. Han innehar titeln som den mest impopulära invalda parlamentsledamoten i Storbritannien. Hans Blairitiska politik ansvarar för den apati och desillusion som har karaktäriserat många områden där Labours arbetarklass traditionellt bor.

I kontrast till detta har Jeremy Corbyns budskap mot nedskärningar fått gensvar överallt. En opinionsmätning från YouGov för the Evening Standard, publicerad den 14 augusti, avslöjade att han var de vanliga Londonbornas förstaval. Massiva 46 % ansåg att han skulle bli den bästa ledaren. 52% av Labours väljare ansåg att han skulle bli den bästa ledaren. Mer chockerande, 62 % av rasistpartiet UKIP:s (United Kingdom Independence Party) väljare ansåg samma sak. Åter igen, det här bevisar att många som röstat på UKIP gjorde så på grund av att de såg partiet som ett parti mot etablissemanget.

Andy BurnhamCorbyn, vänsterkandidaten, företräder den majoritet som är motståndare till etablissemanget. Detta i motsättning till bristen på stöd för resten av kandidaterna till ledarskapet som talade om ”strävan” och behovet av att appellera till mellanskiktet. Andy Burnham, som ursprungligen lades fram som ”fackföreningarnas” kandidat, gick så långt som att säga att ”i mitt Labourparti kommer entrepenören vara lika mycket hjälte som sjuksköterskan.” Det var väldigt lite som skiljde dessa kandidater från Torypartiet.

Tom Watson sa att ”Liz Kendall är inte en Tory och Jeremy Corbyn är inte trotskist.” Det är sant att Jeremy Corbyn inte är trotskist, men det står klart för alla att Liz Kendall är en tory i allt utom till namnet.

Den här massiva segern för Corbyn betyder att partiet klart och tydligt förkastar högeragendan. Folk vill ha en grundläggande förändring i samhället. Som opinionsmätningen från YouGov nyligen rapporterade, ”Corbyns anhängare utgör en längtan efter ett alternativ som har en dragningskraft långt bortom Labourpartiets vänster.” Det återspeglar en massiv förändring i Labourpartiet och dess medlemsskap.

Labours parlamentsledamöter går helt i otakt med den här förändringen. De speglar det förgågna. Tydligen stödjer bara 10 procent av dem Jeremy Corbyn. Först försökte de förstöra valprocessen, då Simon Danezuk förklarade att vem som helt kunde ”underminera partiet för samma pris som man får ett mål färdigmat på Tesco”, och förutspådde en kupp ”dag ett” om Corby vann. Det har varit mycket prat om planer på att avsätta Jeremy eller att underminera honom. Många nuvarande  medlemmar i Labours skuggregering vägrar att tjäna under hans ledarskap. Detta är bra.

Tristram Hunt, Chuka Umunna och andra högerpersoner har organiserat ”motståndsgruppen” för att utmana Corbyns ledarskap. De har bestämt sig för taktiken att inte avlägsna honom omedelbart, utan att bida sin tid. De är mycket öppna med detta. De fungerar som en trojansk häst, redo att driva bort Jeremy i rätt ögonblick.

Som en Blairit bittert klagade, ”Resultatet av detta är att partiet har tagits över. Det kommer att ta två år av förlorade val och mycket tankemöda och organisering innan det här kan börja vända.” (The Guardian, 2015-08-31)

Hur som helst, att driva ut Jeremy skulle sätta igång en ny valkampanj där Jeremy Corbyn sannolikt skulle kunna vinna en ännu större majoritet. Så högern ändrade plötsligt sin retorik och Chuka Umanna gjorde uttalandet att ”vi måste alla arbeta med Jeremy Corbyn.” De tänker krossa honom med ett leende istället.

Vad måste göras som svar på det här Blairitiska hotet? Till att börja med måste Jeremy organisera alla de som röstade på honom för att motverka det här sabotaget inifrån. Då många anhängare är unga bör han omedelbart omorganisera Labours ungdomsorganisation som en demokratisk och socialistisk ungdomsorganisation.

Eftersom Jeremy är omrigad av ett högergäng i det parlamentariska partiet måste det ske en förändring för att förmå partiets officiella representanter till samma linje som det som majoriteten stödjer internt. Idén om förändring har skrämt upp högerns ledamöter, vilka trodde att de hade en säker plats för resten av livet. Vissa har blivit hysteriska. Exempelvis har Dagenham Labours ledamot Jon Cruddas, ansvarig för valmanifestet, sagt: ”Jag är orolig för att [ett Corbyn-lett parti] ska förvandlas till en hyllning till det tidiga 80-talet, till en trotskistisk hyllning, som omgärdas av en kultur som är mycket fientlig till alla som inte håller med.”

Men demokrati är demokrati. Om partiet nu har valt en vänsterledare så är partimedlemmarna fria att utse ledamöter som står mer i linje med deras eget tänkande. Vad är det som är fel med det?

Politikens utformning borde också åter läggas i händerna på partimedlemmarna genom en demokratiskt vald årlig kongress som är en beslutsfattande församling och inte någon slags mässa.

Detta valresultat har återigen satt socialismen på dagordningen. Kapitalismen har bevisligen misslyckats. Vi befinner oss mitt i den största kapitalistiska krisen sedan åtminstone 1930-talet. Genomförandet av nedskärningar överallt visar detta faktum. Kapitalismen har inte längre råd med gårdagens reformer. Istället för reformer, på en kapitalistisk grundval, har vi försämringar. Nya radikala rörelser växer därför fram överallt, särskilt i Grekland och Spanien. Detta återspeglar den vrede som har växt fram som ett resultat av kapitalismens kris 2008 och som fortfarande pågår. Detta förklarar vad som har skett.

Vi stödjer helhjärtat de genuina reformer som utlovats av Jeremy. Vi är alla för att sätta stopp för nedskärningsregimen. Vi vill bygga fler bostäder, skolor och sjukhus, och höja löner och bidrag. Vi måste erbjuda ungdomen en verklig framtid.

Men med ett system i kris och en ny nedgång som skymtar vid horisonten så kan dessa löften inte garanteras på kapitalismens grundval. Även om storföretagen ger med den ena handen så kommer de att ta tillbaka med den andra.

Vi måste också lära läxorna från tidigare Labourregeringar. Varje försök att få kapitalismen att fungera har slutat i katastrof och att Torypartiet har kommit tillbaka. Till och med under Blair, som drog fördelar av en internationell ekonomisk högkonjunktur, förlorade Labor fem miljoner röster då arbetarklassens bostadsområden alienerades i allt större utsträckning.

Man kan inte planera det man inte kontrollerar, och man kontrollerar inte det man inte äger. Alla försök att kontrollera ekonomin har misslyckats. Kapitalismen fungerar bara på grundval av privata vinster. Bara genom att ta över ekonomins viktigaste delar, de 150 monopolen, bankerna och finansistituten, kan vi styra ekonomin i det arbetande folkets intresse. Till dem som säger att vi inte har råd måste vi svara att de rika har tjänat nog med pengar på vårt slit. Vi säger nationalisering utan kompensation. Dessutom vill vi att våra industrier drivs under arbetarnas direkta ledning och kontroll, och inte av byråkrater.

När vi väl äger och kontrollerar de huvudsakliga delarna av ekonomin kommer vi att kunna utarbeta en nationell produktionsplan. Denna socialistiska planering kommer att göra att vi kan ge alla ett arbete och höja levnadsstandarden. Utnyttjandet av dessa resurser kommer att öka vår ekonomiska produktion med över 20 procent varje år, vilket ger oss möjlighet att lösa de problem som uppenbarar sig.

Detta var det mål som skisserades i paragraf fyra i partiets stadgar, som avskaffades av Tony Blair: ”för att säkerställa åt arbetarna det fulla resultatet av deras arbete”. Det är dags att detta socialistiska mål återinförs och kampanjas för, kopplat till ett ökat välmående för alla. Bara på det sättet kan vi få en fundamental förändring att ske. Labourpartiet bildades för att kämpa för arbetande människor – nu under ett nytt ledarskap måste det göra så med en tydlig socialistisk politik som bryter med kapitalismen. Detta är det verkliga socialistiska alternativ som folket har ropat på.

Jeremy Corbyns seger är det första steget i denna riktning. Vi måste driva igenom den här kampen till dess avslutning och kasta det kapitalistiska systemet där det hör hemma – på historiens skräphög. Den Marxistiska Tendensen i Storbritannien kommer att spela sin fulla roll i dessa avgörande händelser.

Försvara Corbyn. Kämpa för socialism!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.