Efter Charlottesville: Hur arbetarklassen kan besegra extremhögern

av Antonio Balmer och Ari Saffran (Översättning: Sigrid Wikström och Ylva Vinberg )
Antifascistisk demonstration i Pittsburgh. Foto: Mark Dixon

Den medvetna arbetarklassen skulle om den var organiserad i ett socialistiskt massparti, kunna kväva en spirande fascistisk rörelse i dess linda.

Den 12 augusti fylldes mediekanaler och sociala medier över hela världen med livestreamade bilder från de våldsamma gatustriderna mellan de "vita nationalistiska" och nynazistiska demonstranterna och ett hav av motdemonstranter i Charlottesville, Virginia.

Demonstrationen "Unite the Right" var organiserad av en rad olika vit makt-, nynazistiska, Ku Klux Klan, och alt-right-organisationer som svar på att staden äntligen beslutat att avlägsna en staty av general Robert E. Lee, ett av över tusen monument från de slavägande sydstaternas konfederation som fortfarande står kvar i 31 delstater runtom USA.

Denna högerdemonstration drog först till sig nationell uppmärksamhet den föregående kvällen då hundratals högerextremister, bland annat alt-right-rörelsens talesperson Richard Spencer, marscherade med brinnande facklor genom Virginia universitets campus. De rörde sig sedan ned till Emancipation Park (tidigare känd som Robert E. Lee Park), och omringade och häcklade en grupp antifascistiska motdemonstranter som befann sig vid statyn.

Vid elva på lördag förmiddag hade små sammandrabbningar eskalerat till direkta slagsmål längs med stadens West Main Street, vilket ledde till att borgmästaren utlyste ett undantagstillstånd. Bildmaterial visade hur kravallpolis, som stod längs med hela demonstrationsvägen, tycktes stå och lugnt se på medan fascistiska demonstranter attackerade motdemonstranter med pepparspray och andra kemikalier och misshandlade dem med slagträn, träklubbor och träsköldar. De nynazistiska demonstranterna hade med sig fullt beväpnade "milismän" i kamouflerad stridsklädsel och med mycket kraftiga automatvapen.

Polisens initiala passivitet kritiserades bland annat av Cornel West som närvarade vid motdemonstrationen: "Om inte antifascisterna hade skyddat oss från nynazisterna så hade vi blivit mosade som kackerlackor." Men Demokraternas kongressledamot från Virginia, David Toscano, hyllade polisen för att de ingrep när saker började "spåra ur" och avslöjade därmed till fullo det Demokratiska partiets egen inställning till polisen när han konsekvent lade skulden på de antifascistiska motdemonstranterna som "agitatorer som kom utifrån och ville uppmana till våld".

Situationen intensifierades sedan under den tidiga eftermiddagen när en fascistisk demonstrant, James Fields, medvetet körde sin bil i högsta fart in i en folkmassa på hundratals motdemonstranter och dödade 32-åriga Heather Heyer, som var Bernie Sanders-anhängare och medlem i Industrial Workers of the World. Fields, som hade rest hela vägen från Ohios landsbygd för att delta i protesten, hade fotograferats med en grupp från den nynazistiska organisationen Vanguard America. Nitton andra motdemonstranter blev inlagda på sjukhus efter att ha blivit påkörda av honom, och ytterligare fjorton skadades i gatuslagsmålen. Fields har arresterats och åtalats för andra gradens mord, men all högermedia har helt förbisett attackens terroristiska karaktär.

President Trump började twittra från sin golfbana i Bedminster, New Jersey, efter att han varit ovanligt tyst under eftermiddagen. Som man hade kunnat förvänta sig var hans försök att kommentera frågan helt världsfrånvänd och ledde till skarp kritik. Han hyllade inte bara arbetslöshetsnivån i landet, i uppenbara försök att dra uppmärksamhet från vad som skedde i Charlottesville – "Det händer så många fantastiska saker i vårt land!" – men hans kommentarer var också vaga och tvetydiga, då han fördömde "hatet, trångsyntheten, och våldet på många sidor. På många sidor". Som om agerandet från nynazisterna och de som försvarade sig var lika illa!

Styrkeförhållanden

Extremhögern ville att denna manifestation skulle bli en styrkeuppvisning, men i verkligheten visade den bara hur obetydliga deras styrkor är. Efter flera månader av planering och trots att rasister reste från hela landet för att delta – majoriteten av de som deltog i högerdemonstrationen hade kommit dit från andra stater, från ställen så långt bort som Florida och Nevada – var deras demonstration ändå inte större än en helt vanlig demonstration mot Trump i en större stad. Högern var inte bara många gånger mindre än motdemonstrationen i Charlottesville (det gick åtminstone två antifascister på varje fascist), utan samtidigt deltog också tusentals över hela landet i motdemonstrationer i Baltimore, Boston, Memphis, Minneapolis, New York, Philadelphia, Portland, San Diego och många andra städer, med fler som redan är inplanerade.

I de flesta av dessa helt improviserade demonstrationer mot extremhögern såg vi paroller från #Blacklivesmatter-rörelsen och till och med paroller om behovet av en revolution som det enda botemedlet mot sjukdomen rasism. Den spontana uppslutningen och den militanta stämningen vid dessa demonstrationer är en bekräftelse på de verkliga styrkeförhållandena inom arbetarklassen och unga från alla bakgrunder. Det finns en känsla av beslutsamhet i kampen mot rasism, som kan ses i varje våg av #BLM-rörelsen som spritt sig över landet under de senaste tre åren.

Medan många av dessa kamputbrott har brutit ut på grund av polisbrutalitet, har andra uppstått som resultat av olika initiativ att få bort symboler och minnesmärken från sydstaterna runtom i södern. Vi har också sett en avsky och vrede under de senaste månaderna gentemot högerterroristiska attentat med rasistiska och reaktionära motiv.

Exempelvis mördades två män och en tredje skadades i maj av en våldsam rasist i Portland. Mannen hade trakasserat en kvinna i hijab och hennes vän. När åskådarna intervenerade drog han kniv och skar halsen av dem. Två månader tidigare sköts två indiska män i Kansas i en annan rasistisk incident, där också åskådare hade intervenerat för att försvara dem. I mars reste en vit makt-aktivist från Baltimore till New York i syfte att mörda en svart man, ett fruktansvärt godtyckligt men ändå planerat brott. Hans mordoffer var 66-åriga Timothy Caughman, en intet ont anande och försvarslös hemlös man.

Ett samhälle i förfall

Att sådana händelser blir allt vanligare återspeglar att samhällets mest bakåtsträvande lager har uppmuntrats under den senaste tiden. De ser Trump och framför allt de delar av hans administration som räknas till extremhögern, som Steve Bannon och Stephen Miller, som stödpunkter för sin rörelse. Denna uppfattning uttalades av den före detta ledaren för KKK, David Duke, som förkunnade att demonstrationen i Charlottesville "infriar Donald Trumps löften". Senare protesterade han mot Trumps uppmaning att alla ska "gå samman" på Twitter genom att skriva: "Jag rekommenderar dig att ta en noggrann titt i spegeln och minnas att det var vita amerikaner som gav dig presidentposten, inte den radikala vänstern" för att sedan fortsätta med att beklaga sig över "invasionen av marxistisk propaganda".

Men, som dessa element börjar inse, har de ingen massbas eller ens någon betydande rörelse bakom sina reaktionära idéer. Händelser av denna typ inte bara avslöjar polariseringen i samhället, utan fördjupar samtidigt polariseringen. Kontrarevolutionens piska leder bara till en fortsatt ökning av antirasistiska stämningar bland den stora majoriteten arbetare och unga. Öppenheten för revolutionära och socialistiska idéer har, bland miljontals människor, inte varit så stor i mannaminne.

Marxismen förklarar att för att idéer ska kunna bli en verklig kraft i samhället, måste de återspegla ett specifikt socialt skikts materiella intressen. I det kapitalistiska samhället uppmuntras rasistiska och andra chauvinistiska åsikter av den härskande klassen, som kontrollerar de institutioner och det flöde av information som för det mesta formar vårt medvetande. De skapar och upprätthåller medvetet ojämlikheter i samhället, vilket i sin tur förstärker deras makt och ideologi. Men framför allt kan inte kapitalismen tillgodose våra grundläggande behov, och den osäkerheten förstärker splittringar baserat på identitet, eftersom massorna tvingas tävla om det lilla som finns tillgängligt för dem.

Av denna anledning har många arbetare rasistiska och chauvinistiska idéer. En del av rörelsens uppgifter är att skola dessa lager och att vinna dem till perspektivet om en enad klasskamp mot våra gemensamma utsugare. Samtidigt måste vi dock skilja på dem som kan skolas och dem vi inte kan vinna – och de senare måste bekämpas genom massaktioner från arbetarklassens sida.

Solidaritet byggs upp genom arbetarklassens gemensamma arbets- och levnadsvillkor, och framför allt genom gemensam kamp. Solidaritet är raka motsatsen till den kapitalistiska ideologin, men den är på framväxt i takt med att krisen fördjupas och illusionerna i den rådande ordningen undergrävs. Högerns idéer, som är ansvariga för dessa blodiga och vansinniga attacker, har en starkare bas inom småborgerligheten. Det är ett lager som ideligen utsätts för storföretagens konkurrens och kapitalismens kriser, och vars atomisering ger upphov till individualism, rasism, nationalism och annat gift.

Marxister har länge förklarat att den traditionella klassbasen för en fascistisk massrörelse är så gott som försvunnen på världsskala, tack vare kapitalismens utveckling sedan andra världskriget. Den massa av "rasande småborgare" som tidigare varit fascismens bas, är inte längre den kraft som den en gång var. Men även en militärdiktatur kräver att arbetarrörelsen krossas – en strid som det inte finns någon garanti för att borgarklassen kommer att vinna – och att kapitalisterna ger ifrån sig den direkta kontrollen över sin stat. Samtidigt som borgarklassen i alla länder förlitar sig på det nakna våldet, och villigt kommer att använda sig av en öppen militärdiktatur om de kan komma undan med det, finns det därför ingenstans i världen där de är beredda att ge makten till en direkt fascistisk regim.

Det är därför tydligt att fascismen inte någonstans är i närheten av att ta över statsmakten. Men det utesluter inte att ett elakartat embryo till fascism kan uppstå. Det är snarare så att uppkomsten av sådana krafter bland extremhögern är en ofrånkomlig konsekvens av att polariseringen i samhället ökar. Att organisationer som Vanguard America uppstår är å ena sidan ett uttryck för det kapitalistiska systemets skarpa återvändsgränd, och å andra sidan för det fullständiga vakuum till vänster som skapats av arbetarrörelsens ledares klassamarbetspolitik. Så hur kan arbetarklassen krossa den fascistiska rörelsen medan den fortfarande förblir ett embryo?

Kapitalismen har alltid varit våldsam, och i det nuvarande stadiet av historisk utmattning är den full av sociala spänningar som kan explodera när som helst. Det är ett system som grundats på slaveri, folkmord och tvångskonfiskering, som upprätthålls med sekteristiskt hat och våld och av att de mest frätande fördomarna underblåses på ett lömskt och medvetet sätt. Allt detta för att behålla de kallt kalkylerade vinstnivåerna och den fortsatta ackumulationen av kapital. Vare sig det sker i form av statligt sponsrade förföljelser eller Jim Crow-lagar, har kapitalets diktatur alltid karakteriserats av beräknat våld. Under efterkrigstidens ekonomiska uppgång kunde illusioner i gradvisa, linjära framsteg få fäste för en tid, men i takt med att krisen blir allt mer intensiv, kommer även instabiliteten i samhället att öka.

Vår brådskande historiska uppgift

Trump är inte den enda borgerliga politiker som ägnat sig åt slitna klagovisor. Demokraterna och andra liberala organisationer har gjort det tydligt att de står helt handfallna inför extremhögerns terror. Till exempel stämde American Civil Liberties Unions lokalavdelning i Virginia staden Charlottesville för att försvara fascisternas tillstånd att hålla demonstrationen. De spred också ryktet att en antifascistisk demonstrant hade kastat en sten på James Fields bil. På så sätt målade de upp en bild av att den avsiktliga vidriga terrorattacken var en provocerad "olycka" – trots tydliga filmbevis som visar hela det uppenbara händelseförloppet. CBS News karakteriserade det brutala mordet på Heather Heyer som en "dödlig bilolycka".

Charlottesville antyder en brådskande och enorm politisk uppgift, som det inte finns några genvägar runt. Att arbetarklassen är en överväldigande numerär kraft behöver knappt sägas. Men på den politiska fronten saknar den en organiserad, självständig organisation med massbas, och på det ekonomiska området säljs den gång efter gång ut av de pro-kapitalistiska fackliga ledarna. En medveten och organiserad arbetarklass, i form av ett socialistiskt parti, skulle kunna kväva en spirande fascistisk rörelse i sin linda. Viktigast av allt är att det enda som kan hitta en väg ur den återvändsgränd som har lett till att högerterrorn kunnat återuppstå, genom att dela ut kollektiva slag mot reaktionens materiella bas.

Om heroism och fysiskt mod i individuella strider skulle vara allt som behövdes för att slå tillbaka och vinna, skulle högern enkelt kunna besegras av våra styrkor och upplösas. Trots allt var människor som Rick Best och Taliesin Namkai-Meche i Portland villiga att ge sina liv i solidaritetens namn. Tusentals unga människor och arbetare från alla möjliga olika bakgrunder, tappra kämpar som Heather Heyer och otaliga andra antifascister, är villiga att försvara de förtryckta med sina kroppar och sina knytnävar. Men i slutändan kan sådana isolerade mindre strider inte förinta detta gissel.

Ett socialistiskt massparti för arbetarklassen, med ett handlingskraftigt och drivande ledarskap, hade fått ut miljoner av arbetare på gatan i en ohejdbar våg av demonstrationer mot varje rasistisk reaktion i varje stad i Amerika. Genom att kombinera sådana demonstrationer med en noggrant förberedd och koordinerad generalstrejk hade arbetarklassen, med de organiserade arbetarna i täten, kunnat få hela samhället att stanna. Det hade inte bara släckt nynazisternas facklor lika enkelt som ett barn blåser ut ljusen på en födelsedagstårta – även Trumps fortsatta styre, som har uppmuntrat dessa element, och alla kapitalistiska partier och institutioner, hade ifrågasatts. Kort sagt, en sådan kraftuppvisning hade inte bara skrämt de spridda outvecklade fascistiska krafterna till tystnad, utan också ställt frågan: vem är det egentligen som styr samhället?

Fackförbunden måste slitas tillbaka ur händerna på de karriäristiska och klassamarbetsvilliga byråkrater som har omvandlat facken till maskiner för att kontrollera arbetarna istället för kollektiva verktyg för att kämpa mot kapitalisterna. Rasism, kvinnohat och alla former av kapitalistiskt förtryck manifesteras på arbetsplatserna och vi måste själva slåss mot detta rakt på sak, utan att förlita oss på borgerliga domstolar eller medling.

Ett program för socialistisk revolution kan verka skrämmande svårt, med tanke på vilket vakuum som just nu existerar bland arbetarklassens ledare. Men om det finns något som karakteriserar den nuvarande epoken, så är det instabilitet. Vi lever inte i en "normal" period i historien, utan i en exceptionell period där händelser sker i hisnande hastighet. I dessa händelsers kölvatten omformas medvetandet på massiv skala. Efter en livstid av banal och meningslös retorik från de borgerliga politikernas sida har USA:s båda stora kapitalistiska partier ett avgrundsdjupt lågt stöd. Ett djärvt revolutionärt program skulle med en tillräckligt stor plattform kunna förändra hela det politiska landskapet och få ett slut på kapitalismens oavbrutna "undantagstillstånd". Gå med i IMT och hjälp oss att nå allt bredare lager av arbetare och unga med den revolutionära socialismens idéer!

New York, 14 augusti 2017.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.