Burkina Faso: Den västafrikanska revolutionens början

av Embla Tvitekkja

Egypten och Tunisien inledde den revolutionära vågen som svept över världen genom arabiska våren 2011. Nu har den nått Västafrika. Stora händelser har ägt rum under hösten i Västafrika. Arbetarklassen, bönderna och ungdomen har börjat resa sig. Först ut var Burkina Faso, följt av bland annat Togo och Gabon. Den svarta våren, som den kallats, är här.

Den revolution vi nu ser i Burkina Faso nådde sin första kulmen den 30 oktober, efter flera dagar av generalstrejk och demonstrationer utlysta bland annat av fackföreningar. Parlamentet stormades och olika regeringsbyggnader tändes på i protest mot parlamentet i allmänhet och särskilt diktatorn Blaise Compaorés försök att ändra lagen så att han kunde behålla presidentposten för obegränsad tid. Varken polisen eller armén var kapabla att hantera den enorma massans kraft. Panikslagna, flydde alla politiker till ett närliggande hotell och Compaoré tvingades fly landet till Elfenbenskusten. Med andra ord var situationen klart revolutionär.

Blaise Compaoré var president och diktator i Burkina Faso i 27 år, efter att ha genomfört en franskstödd militärkupp och mördat den revolutionära ledaren Thomas Sankara 1987. Compaorés avgång ledde till ett utbrott av lycka bland folket och många grät.

Som alltid, i början av en revolution, rådde stämningar av eufori bland massorna på gatorna i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. Men känslan av oändlig eufori och lycka blev tyvärr kortvarig. Honoré Traoré, Compaorés kumpan, valdes till hans efterträdare. Mängder av framförallt radikaliserade ungdomar stormade mot de militära huvudkvarteren, bara några timmar efter att Compaoré tvingats avgå.

Media gick snabb ut med falska rapporter om en skottlossning och kamp mellan olika arméofficerare, och att en av dem, general Isaac Zida, tvingat iväg Traoré, för att ge honom lite revolutionär legitimitet. Han gick ut i tv och sa saker som att det inte alls var en kupp, utan ett folkligt uppror, som han hyllade. Detta lurade ingen. En demonstrant som intervjuades konstaterade att de inte ville ha armén vid makten överhuvudtaget, men särskilt inte någon av presidentens vakter, som är en särskild del av armén som lyder direkt under presidenten.

Men på grund av oppositionens vacklande kunde Zida vinna tid, och välja en tidigare utrikesminister och FN-ambassadör, Kafando, som inte är särskilt mycket mer populär, till ordförande för en övergångsregering.

Oppositionen innehåller, som alltid, många element, både progressiva och kontrarevolutionära. Borgerlighetens huvudsakliga grupp är Folkrörelsen för utveckling, medan den mest revolutionära flygeln är Balai Citoyen, som betyder "medborgarnas sopkvast" på franska.

Det syftar på att man ska borsta bort allt dåligt som utvecklats sedan den revolutionära ledaren Sankara mördades, på samma sätt som han en gång ordnade kampanjer för att göra gatorna rena. De mobiliserade effektivt inför störtandet av Compaoré, men eftersom de inte visste vad som skulle komma istället, så deklarerade de att de stödjer Zida och hans manövrar.

Det är dock inte helt konstigt att Balai Citoyen har vissa illusioner i militären eftersom Thomas Sankara, även kallad Afrikas Che Guevara, kom till makten just genom en militärkupp. Precis som att det inte fanns något parti som kunde leda den revolutionära vågen i slutet på 1960-talet och början av 70-talet i resten av världen, så fanns det inte heller det i Burkina Faso. I många underutvecklade länder, med en historia av militärkupper, tenderade den istället att ta sig uttryck genom olika grenar av militären precis som vi också ser nu i Burkina Faso.

Thoma Sankara kom till makten 1973 och nationaliserade då jorden och gav den till bönderna, vilket ökade produktionen enormt. Han nationaliserade gruvorna, och satsade på skola och sjukvård. Han såg även till att ingen tjänade mer än 450 dollar i månaden och han bröt alla band till IMF och den internationella imperialismen.

Men likväl baserade han inte sin makt på en demokratisk arbetarstat, utan på en stående militär, som han också använde mot folket när det behövdes. Exempelvis bemötte han en lärarstrejk i oktober 1987 med att avskeda 2500 lärare. Denna tendens, som vi kallar bonapartistisk, ledde till att hans regim försvagades, genom att han stötte bort sina egentliga stödtrupper. Samma månad som Sankara avskedat lärarna, så gjorde också Compaoré sin kupp och mördade Sankara.

Historien upprepar sig så klart aldrig exakt likadant. Men Sankaras arv har likväl stor betydelse, vilket syns i Balai Citoyens illusioner i militären. Många vanliga arbetare har redan dragit mycket mer långtgående slutsatser om militärens karaktär än sina ledare. Man lär sig snabbt under kampen. Även om kampen tillfälligt nu verkar gått in i en ebb så har revolutionen bara börjat.

När folket väl börjat känna doften av frihet kommer de inte ge upp i första taget. I den kommande striden kommer man behöva kämpa inte bara emot sin egen borgarklass och imperialismen, men också för ett revolutionärt ledarskap som förmår att leda kampen till en seger. Än så länge finns illusioner i möjligheten att bara byta ut ledarna och de styrande politikerna. Förr eller senare kommer man att inse att man bara kan nå frihet om man gör sig av med hela det ruttna systemet och den korrupta staten som upprätthåller det. Den enda segern som kan möjliggöra detta är segern för en socialistisk revolution, i Burkina Faso, Afrika och hela världen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.