Sedan förra valet verkar det som om Sverigedemokraterna nästan har fördubblat sitt väljarstöd, från 5,7 procent till runt 10 procent, enligt de flesta opinionsundersökningar. Stefan Löfvens svar har varit att tala om ”samarbete över blockgränserna” för att bekämpa SD, men detta leder tvärtom till att SD stärks, eftersom det förstärker deras profil av att vara ett anti-etablissemangsparti. Inget kunde naturligtvis vara längre från sanningen, men det enda sättet för arbetarrörelsen att visa detta, är genom att ta strid för ett verkligt alternativ till nedskärningar, bostadsbrist, arbetslöshet och korruption. Arbetarrörelsen, med Vänsterpartiet i spetsen, måste kort sagt ta strid för socialism.
Kris i de etablerade partierna
Sverigedemokraternas ökning i opinionen beror framförallt på krisen i de borgerliga partierna – exempelvis visade Yuganov i mars i år att ungefär 240 000 moderata väljare gått över till SD. Hög arbetslöshet, nedskärningar, privatiseringar och konstanta skandaler i välfärden har gjort den borgerliga regeringen hatad. Detta syns tydligast hos det parti som ses som huvudansvariga, det vill säga Moderaterna, som nu inte har mer än strax över 20 procent av väljarstödet.
Väljare flyr de borgerliga partierna och letar desperat efter ett alternativ. Samtidigt har Socialdemokraterna, som skulle vara det traditionella alternativet, deskrediterat sig i mångas ögon genom att man konstant gått åt höger under åtminstone de senaste 30 åren. Nu attackerar de ofta den borgerliga regeringen från höger och kritiserar att den inte tar tillräckligt stort ”budgetansvar”.
Men det är så klart inte bara småborgerliga högerväljare som ser till SD. En del arbetare ser till Sverigdemokraterna som ett alternativ till den högerpolitik som förs såväl av Alliansen och som av Socialdemokraterna, eftersom de uppfattar SD som ett försvar av välfärden. Om arbetarrörelsen förde fram ett verkligt alternativ skulle både arbetare men också många av de småborgerliga väljarna kunna vändas bort från SD.
Vänsterpartiet borde ha varit den naturliga vinnaren på denna situationen, men deras stöd har bara ökat med något fåtal procent. De har slutat tala om alternativet till kapitalism, socialism, precis när kapitalismen gått in i sin allvarligaste kris någonsin. Den socialdemokratiska ledningen anpassar sig efter borgarklassen, och Vänsterpartiets ledning anpassar sig efter Socialdemokraterna, för att kunna få igenom krav ”i praktiken”. Detta har lett till att de ser sin främsta valuppgift att ”visa att man kan styra”, vilket i praktiken innebär att ta ansvar för den borgerliga staten snarare än dess invånare, och därför urvattna sina krav efterhand.
Vinnarna på detta har istället varit Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och till viss del Feministiskt Initiativ. Om arbetarpartierna, det vill säga Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, erbjudit ett tydligt alternativ hade de kunnat tjäna enormt på missnöjet. Men avsaknaden av alternativ till vänster gör istället att nya instabila borgerliga formationer växer fram – antingen med vänsterretorik som Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, eller med rasistisk retorik som Sverigedemokraterna.
Hur ska vi (inte) bekämpa Sverigedemokraterna?
Sverigedemokraterna är alltså inte uttryck för något massivt skifte till höger, ännu mindre för ett skifte mot fascism. De skiljer sig fundamentalt från exempelvis fascistiska Svenskarnas Parti, vars existens går ut på att brutalt misshandla och skrämma vänsteraktivister. Den typen av parti behöver arbetarrörelsen bekämpa genom att organisera självförsvarskommittéer. SD är däremot tvingade att ta avstånd från dessa element i allt större utsträckning, och är snarare ett vanligt borgerligt parti, fast med mer utpräglat rasistisk retorik och en profil av att vara ”anti-etablissemang”.
SD är uttryck för precis samma fenomen som Front National i Frankrike, UKIP i Storbritannien, och Dansk Folkeparti i Danmark, med den enda skillnaden att de än så länge är mindre. Detta beror framförallt på att de svenska Socialdemokraterna inte har genomfört de massiva nedskärningar som deras motsvarigheter i de övriga länderna har gjort, och därmed inte dragit på sig det massiva hat som exempelvis Socialistpartiet i Frankrike åtnjuter.
Det är alltså helt omöjligt att både genomföra nedskärningar och attacker på arbetarklassen, och samtidigt bekämpa rasism. SD talar öppet om missförhållandena i den svenska välfärden, men hävdar att det är invandringen som är problemet. Och istället för att svara som liberalerna, som skyler över de allvarliga sociala problemen i exempelvis Rosengård i Malmö genom att prata att de älskar ”mångkultur”, så måste vi förklara att problemen har att göra med kapitalismens kris, som tvingar människor in i en hopplös levnadssituation.
Man kan ha preferenser för olika typer av kultur, men det har knappast med saken att göra. Genom att fokusera på sådana frågor förstärker man snarare bara de rasistiska fördomar om betydelsen av exempelvis vad man äter eller har på sig, som många människor har på grund av att vi lever under kapitalism. Den så kallade invandringsfrågan handlar egentligen mycket lite om invandringen överhuvudtaget. Självfallet finns det allvarliga byråkratiska hinder som hindrar invandrare från att ”integreras”, som exempelvis svårigheterna att tillgodogöra sig sin tidigare utbildning när man invandrar, men i huvudsak är problemen sådana som funnits oavsett om vi haft invandring eller inte.
Problemen handlar istället om hög arbetslöshet, som drabbar invandrare hårdare på grund av att arbetsgivare kan utnyttja rasismen för att exploatera dem hårdare. Det handlar om trångboddhet, som drabbar invandrare hårdare eftersom de har sämre arbetsvillkor. Det handlar även om kriminalitet, som suger till sig ungdomar i invandrartäta förorter mest eftersom de har minst hopp om framtiden, och så vidare. Detta är konstanta fenomen under kapitalismen som blir värre på grund av kapitalismens kris, och de drabbar såklart de grupper som är mest förtryckta hårdast.
Det är inte inbitna rasister som röstar på SD. Det är de minst medvetna arbetarna och en del småborgare som framförallt bär på en känsla av frustration och hopplöshet inför den situation som kapitalismens Sverige serverat dem. Denna hopplöshet utnyttjas kallblodigt av Jimmie Åkessons rasistiska parti som med medias hjälp berättar att det är invandrarnas fel. Men när SD avslöjar sig som ytterligare ett högerparti, vars högsta dröm är att få bli en del av etablissemanget, kommer deras stöd att kollapsa som ett korthus.
Bekämpa Sverigedemokraterna med socialistisk politik!
Arbetarrörelsen måste bemöta SD:s rasistiska lögner med att presentera ett tydligt socialistiskt alternativ. Vi blir alltmer effektiva, kan skicka upp människor i rymden och bomba sönder större delen av jordens yta på några minuter – men av någon anledning kan vi inte ge människor bostad, en trygg anställning och en anständig ålderdom. Detta beror inte på politikernas bristande vilja, utan på att borgarklassens privata ägande av produktionsmedlen – och att samhället därmed är kaotiskt och inte kan gå framåt om inte olika företag gör vinst på det.
SD har röstat med högerregeringen i nio av tio fall i riksdagen. Och trots alla sina fina ord om det ”svenska folkhemmet”, så skulle de inte ha några som helst skrupler mot att krossa varenda landvinning som arbetarklassen gjort i Sverige sedan andra världskriget. Tvärtom är detta deras program, precis som de övriga borgerliga partiernas, men de döljer det bakom en täckmantel av nationalism och rasism. De kombinerar det med några enstaka vänsterkrav, men de kan å andra sidan enkelt stryka dem när de närmar sig makten.
Och detta är redan tydligt för många, men det spelar inte särskilt stor roll om det inte finns något tydligt alternativ. Självfallet skulle inte ett revolutionärt Vänsterpartiet vinna över varenda sverigedemokrat direkt, men man skulle inspirera aktivister som sedan kan visa såväl småborgare som mindre politiskt medvetna arbetare vem som kämpar för deras rättigheter i praktiken. Det är det enda sättet att motbevisa reaktionära fördomar mot både invandrare och mot kommunister.
Men det är förräderi, att som Socialdemokraternas ledning, tala om att samarbeta med borgerliga partier efter valet. Detta driver människor – och även en del mindre politiskt medvetna arbetare – in i rasisternas famnar. Sättet att bekämpa rasisterna på är inte genom parlamentariska intriger för att minska deras inflytande, utan genom konkret kamp för arbetares villkor, som nationalisterna i varje läge kommer ställa sig emot.
Det är bra att Vänsterpartiet har sagt att man utesluter allt samarbete med borgerliga partier, men man måste hålla detta i praktiken också. Man måste även konskvent rösta emot varenda nedskärningspaket, oavsett om den kommer från en socialdemokratiskt ledd regering eller inte. Vi måste visa i praktiken vem som försvarar de svenska arbetarna, och det gör vi genom att visa på ett revolutionärt socialistiskt alternativ.