Avtalsrörelsen 2016: Rekordlåga löneökningar?

av Ylva Vinberg och Victor Madsen
Avtalsrörelsen 2016: Rekordlåga löneökningar?

Rekordlåg löneökning är vad som står på dagordningen i kommande avtalsrörelse. I år meddelar arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv att "smärtgränsen" går vid en lönehöjning på 1 procent, vilket är en historiskt låg nivå.

Under kommande månader ska LO-facken ingå förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna om nya kollektivavtal. Inför detta har borgarklassens företrädare gått ut med hårda bud om vad de tänker kräva. Inom verkstadsindustrin pratar Teknikföretagen om att lördagsarbete kan bli aktuellt och att man vill kunna förlänga arbetspassen med 5 timmar utan förhandlingar med det lokala facket, mot 40 minuter idag. Sveriges Kommuner och Landsting har intagit en linje som innebär sifferlösa avtal – det vill säga utan garanterade löneökningar. Man har också krävt att man tar bort lägstalönerna. De vill dessutom att avtalet ska tecknas på lång tid. Kommunals avtalschef Johan Ingelskog beskrev detta strax innan jul som en linje som ligger till höger om Svenskt Näringsliv.

Om attacker mot lägstalönerna skulle genomföras skulle det slå hårt mot ett antal låglöneyrken där många har löner under de avtalade lägstalönerna, eftersom också de måste förhålla sig till kollektivavtalen på något sätt. Var fjärde städare har en lön som ligger under eller vid den avtalade lägstalönen. Inom 12 låglöneyrken i handeln, restaurangnäringen, städbranschen och den kommunala sektorn är det många av de anställda som har en lön som ligger nära eller bara något över lägstalönen. Inom städ- och restaurangbranscherna är det en betydande andel som tjänar mindre än den lägsta lön som kollektivavtalet tillåter.

LO samordningen bruten

Arbetsgivarna förbereder sig för en hård strid i arbetarrörelsen, samtidigt som LO-samordningen fallit samman. LO-samordningen har varit ett sätt för LO att hålla tillbaka de mer kampvilliga fackförbunden och se till att löneökningarna blir mindre. Enligt bestämmelserna ska industrin vara löneledande, så att ingen får kräva mer än industrifacken. Detta är baserat på hypotesen att löneökningar inom andra yrken kan tvinga upp lönerna inom industrin och då hotas industrijobben att flytta utomlands till låglöneländer. När nu samordningen fallit kan det innebära att det blir mer kamp.

De mer radikala fackförbunden i 6F: Byggnads, Seko, Elektrikerna, Målarna och Fastighets har i sina lönekrav lagt sig några tiondelar över industrifacken. De kräver 3,2 procents löneökningar istället för 2,8 som IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer gör. De fem har lovat att stödja varandra om någon av dem går i konflikt. Då ska alla vara med och betala kostnaderna för den som måste strejka.

Samordningen sägs ha fallit på att andra fackförbund inte ville gå med på en extra pott åt undersköterskorna som Kommunal föreslagit. Kommunal kräver minst i genomsnitt 661 kronor i höjda löner per månad och heltidsanställd, samt minst 400 kronor extra till alla undersköterskor. Detta är efter ett år av intensiva diskussioner om behovet av att höja kvinnors löner. Över 90 procent av undersköterskorna är kvinnor. Deras månadslön är i genomsnitt 2 800 kronor lägre än en verkstadsarbetares.

Krisen tvingar fram klasskamp

Både näringslivet och facken hänvisar till det ekonomiska läget som motivering för att arbetare ska acceptera försämringar.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä konstaterade redan den 29 januari förra året till Nyhetsbyrån Direkt att "Det ser besvärligt ut, det ser inte bättre ut än förra gången. Det tar naturligtvis ned förväntningarna på höga löneökningar." Med andra ord ursäktar han arbetsgivarnas attacker på de arbetare som han ska representera med hänvisning till kapitalismens kris och dess effekter.

Istället för att gå till motoffensiv mot arbetsgivarorganisationernas extrema uttalanden om en lönehöjning under en procent, agerar ledningen fortfarande som om den behövde stå med mössan i hand. De förbereder inte för en allvarlig strid, utan föredrar uppgörelser uppifrån.

Kapitalismens kris tvingar klasskampen till ytan, vare sig de fackliga ledarna vill det eller inte. Så länge ledningarna för fackförbunden vägrar organisera motstånd mot borgarklassens offensiv, lämnar de arbetarklassen splittrad i sina beståndsdelar. Om de fortsätter agera som de gör just nu, kommer de därför snabbt förlora sitt förtroende och tvinga fram kamp inom arbetarrörelsen där medlemmarna byter ut sina ledningar. Arbetarklassen behöver ett verktyg för att föra klasskampen på våra arbetsplatser, och det verktyget är våra fackförbund.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.