Attacken mot LAS är en attack mot anställningstryggheten

av Michael Olsson
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Foto: Anders Henrikson/Wikimedia  (CC BY 2.0)

Sedan 1990 har antalet arbetare med otrygg anställning ökat med 60 procent och omfattar i dag en sjättedel av alla anställda, enligt det fackliga idéinstitutet Katalys. Nu planerar regeringen att göra en svår situation värre, genom att attackera Lagen om anställningsskydd (LAS).

I januariöverenskommelsen mellan regeringspartierna, C och L ska anställningstryggheten ”moderniseras” och göras mer ”flexibel”. ”Små och mindre företag” ska vid uppsägningar få göra utökade undantag från turordningsreglerna. Detta är direktiven till en utredning som ska lägga fram ett förslag till riksdagen 2021. Om fackföreningarna före det kommer överens med arbetsgivarna om hur försämringar i LAS ska se ut, så kommer i stället en sådan överenskommelse att beslutas i riksdagen.

Nuvarande arbetsrättslagstiftning är resultatet av den kamp som arbetare förde på 1970-talet. Tiotusentals arbetare deltog i vilda (olagliga) strejker och många arbetare och unga aktiverade sig inom socialdemokratin och SSU för att förändra samhället. På så vis tvingades LO och socialdemokratin att gå åt vänster och förespråka lagar som exempelvis LAS, som infördes 1974.

Ett avskaffande av LAS har stått på borgarklassens önskelista ända sedan den infördes. Redan under nittiotalet urholkades LAS genom införandet av regeln att företag med upp till tio anställda får undanta två personer från turordningsreglerna. Dessa undantag ska nu utökas, men det är oklart hur mycket. Centerpartiet kräver att turordningsreglerna helt ska tas bort för företag med upp till 50 anställda.

Genom att göra sig av med LAS vill arbetsgivare enklare kunna göra sig av med anställda som ställer krav på arbetsplatsen och fritt bestämma vilka arbetare som inte är önskvärda vid uppsägningar. Om färre arbetare vågar ställa krav, i rädsla för att få sparken, blir det lättare att pressa upp arbetstempot och pressa ned lönerna.

Högern påstår att förändringarna är nödvändiga, eftersom ”inlåsningsmekanismer” och bristande ”flexibilitet” på arbetsmarknaden leder till ökad arbetslöshet bland exempelvis ungdomar och invandrare. Men argumentet bortser från det faktum att det just är samtidigt som anställningstryggheten urholkats som arbetslösheten bland dessa grupper ökat. Den verkliga orsaken till ökningen är kapitalismens kris, som leder till att företagen inte har behov av lika mycket arbetskraft.

Borgarklassen kommer bara undan med detta genom att LO- och S-ledningen inte mobiliserar något motstånd. Om LO-ledningen bara använt en bråkdel av fackföreningsrörelsens styrka hade regeringen och borgarna varit helt chanslösa i sina försök att avskaffa rättigheter för arbetarklassen. Därför måste kampen för att försvara arbetsrätten också vara en kamp för en mer radikal och stridbar arbetarrörelse.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.