För att stoppa polisvåldet – sätt stopp för kapitalismen

av John Peterson
Foto: Marxist Student Federation

Obamas tomma valparoller om "hopp vi kan tro på" har verkligen avslöjat sitt fula ansikte. De utomrättsliga morden på Michael Brown, Eric Garner och tolv år gamla Tamir Rice, alla obeväpnade svarta män som dödats av vita poliser, har utlöst en känslostorm av protester och ilska av en omfattning vi inte sett på många år i USA. Men när två olika åtalsjuryer beslöt att inte gå vidare med åtal mot de poliser som dödade Brown och Garner, ledde det till att situationen eskalerade till och med ännu mer än den gjorde efter själva dödandet i sig. I synnerhet har den film som visar mordet på Garner, där han kvävs till döds medan han ber poliserna att sluta och ropar "jag kan inte andas", chockerat amerikaner och hela världen.

Reaktionen har varit spontan, global och djupgående, och tiotusentals människor från så gott som varenda etnisk och kulturell bakgrund har deltagit i allt från tysta protester där deltagarna spelar döda till skolstrejker; från massvakor till massdemonstrationer som vindlat sig fram genom städer; från ockupationer av motorvägar och stora vägkorsningar till individer som passionerat skrikit "svarta liv spelar roll!" på offentliga platser med många människor.

Alla, från hemlösa till nyanlända flyktingar, byggnadsarbetare, sjuksköterskor såväl som hela medicinska fakulteter och juriststudenter har organiserat och mobiliserat i denna fråga. Till och med spelare från NBA och NFL och andra kändisar har uttryckt sin solidaritet. Många av de som protesterat har också kopplat samman dessa mord med statens brutalitet och samarbete med drogkartellerna i Mexiko, och protester i solidaritet med Ferguson och Ayotzinapa har sammanfallit under de senaste veckorna.

Genom sociala medier finns nu filmer på polisskjutningar och övergrepp lättillgängliga, och lögnen att polisen finns till för att "tjäna och skydda" har avslöjats. De borgerliga mediernas rapportering har, förutsägbart nog, gått från en något ärligare beskrivning av förhållandena i början och den allmänna reaktionen, till ett sensationssökande fokus på en liten handfull av de mest våldsamma fönsterkrossande anarkisterna och polisprovokatörerna. Men denna rörelse handlar om mycket mer än att bara lätta på trycket och förstöra några polisbilar. Vad vi ser framför oss är den första början av en förändring i medvetenheten om de verkliga klassintressena och styrkeförhållandena i det amerikanska samhället.

Tidigare var Ku Klux Klan en stark kraft i USA, med stöd i allt från söderns småstäder till Vita huset. De terroriserade inte bara minoritetsgrupper och deras försvarare, utan höll regelbundet rasistiska massmöten. Bara för ett par år sedan tenderade etniskt grundade spänningar att degenerera till polariserade, kraftfulla "rasupplopp", med plundring och slagsmål mellan svarta, latinos, asiater och andra.

Reaktionen på denna senaste, avskyvärda parodi på den så kallade borgerliga rättvisan, har varit en helt annan. Den återspeglar uppvaknandet av en ny våg av solidaritet och enad kamp mellan arbetarklassen och ungdomen, även om det är på en embryonisk, individuell och okoordinerad nivå.

Ekonomins allt större integration och koncentrering, vilket ändrat befolkningens sammansättning, tillsammans med en ökad tillgång på kultur och media, återspeglas i en dramatiskt ändrad inställning till hudfärg under de sista åren. Inte bara har en svart president blivit vald, utan det kommer att vara långt svårare för den härskande klassen att krasst spela på "rasistkortet" och ställa arbetare mot varandra i framtiden.

Utan en tydlig ledning från arbetarrörelsens ledare i denna fråga, eller i andra frågor av avgörande vikt för arbetarklassen, har nödvändigheten uttryckt sig genom slumpen och fått utlopp genom denna kanal. Upprördheten över den ändlösa rasismen och trakasserierna har anknutit till en enorm underliggande frustration. Miljontals amerikaner, i synnerhet ungdomar, har länge känt sig maktlösa inför sociala och ekonomiska krafter som verkat ligga bortom deras kontroll. Tiotusentals människor som förut var "apatiska" eller "opolitiska" har nu explosivt väckts till politiskt medvetande. Illusioner i det amerikanska rättssystemets opartiskhet och det så kallade "post-rasistiska" USA har krossats.

Även om rörelsen inte har något verkligt ledarskap eller några klara krav, och mestadels begränsats till ren antirasistisk solidaritet och ilska mot polisbrutalitet, innebär den inte desto mindre en kvalitativ förändring. Tillsammans med händelser som de i Wisconsin och Occupy, är det ytterligare en länk i den kedja av händelser som håller på att förändra amerikanernas medvetenhet. Fler och fler människor drar slutsatsen att de problem vi står inför har djupa rötter och inte bara kan ignoreras eller önskas bort.

Polisens övervåld

Ferguson policeUSA har en lång och smutsig historia av rasism och statlig brutalitet. Från den olikartade behandlingen av svarta och vita rebeller efter Bacons uppror 1676, till när man hängde, flådde, halshögg, och styckade Nat Turner i fyra delar efter hans misslyckade slavuppror 1831; från polishundarna som skickades på fredliga demonstranter i Birmingham 1963, till polisbombningen av MOVE-aktivisterna i Philadelphia 1985; från den videofilmade misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1991, till det kallblodiga mordet 1999 på den obeväpnade flyktingen Amadou Diallo, som sköts 19 gånger av New York-polisen. Repressionens och skräckens blodiga trådar kan spåras tillbaka genom flera århundraden och fortsätter varje dag.

Enligt FBI:s egna siffror, sker det över 400 "berättigade mord" varje år som involverar poliser som dödar medborgare. Eftersom dessa siffror grundar sig på polismyndigheters egen rapportering, är antalet döda och fall av polisvåld mot misstänkta i polisens förvar sannolikt mycket högre. Wall Street Journal har nyligen undersökt dödsfall där poliser varit involverade på 105 av landets 110 största polismyndigheter, och fann att den federala statistiken antingen inte inkluderade eller hade en felaktigt klassificering av hundratals inträffade dödsfall i möten med poliser. USC-kriminologen Geoff Alpert har påpekat att omkring 98,9 procent av alla anklagelser om övervåld till sist bedöms som berättigade. Till och med USA:s justitiedepartement, en central del av statsapparaten, har kommit till slutsatsen att polisen i Albuquerque och Cleveland "ägnar sig åt ett mönster eller en praktik av användning av övervåld, inklusive övervåld, i strid med det fjärde tillägget till den amerikanska konstitutionen".

Även om den legala diskrimineringen och segregeringen formellt kunde stoppas genom tidigare masskamper, fortsätter i praktiken en förkrossande rasistisk ojämlikhet. Den kan ses i fattigdomsnivåer, tillgång till sjukvård, bostäder och utbildning, fall av hjärtinfarkt, diabetes och övergripande livskvalitet och medellivslängden. Men det är kanske mest skandalöst när det gäller polisens våldsanvändning. Vita poliser dödar svarta misstänkta två gånger i veckan i USA – i genomsnitt 96 gånger per år. Enligt ProPublica löper unga svarta män 21 gånger så stor risk att skjutas av polisen än sina vita jämnåriga. "De 1217 polisskjutningar mellan 2010 och 2012 som syns i den federala statistiken visar att svarta, i åldrarna 15 till 19, dödades i en takt på 31,17 av en miljon, medan bara 1,47 av en miljon vita män i samma åldersgrupp dödades av polisen." I Ferguson var 92 procent av alla som arresterades 2013 svarta, även om befolkningen i sin helhet bara är till 65 procent svart.

Det är inte att undra på att vita har dubbelt så högt förtroende som svarta för att deras lokala poliser kommer att behandla svarta och vita lika (74 procent mot 37 procent). Latinos, som också drabbas av diskriminering och rasprofilering, har ett liknande synsätt, där bara 45 procent av dem litar på den lokala polisens opartiskhet. Det verkar finnas ett odiskutabelt samband mellan hudfärg eller etnicitet och polisvåld.

Som med alla mångfacetterade fenomen, är det emellertid inte riktigt så enkelt. En studie från 2003 fann att polisens våldsanvändning främst har att göra med om ett område är "ekonomiskt utsatt". Med andra ord, desto högre fattigdom, desto högre kriminalitet, desto högre grad av polisvåld, oavsett vilken etnisk grupp som dominerar i ett visst område. Den strukturella diskrimineringen innebär att svarta och latinos i allmänhet är överrepresenterade i fattiga områden, där spiralen av kriminalitet, rasism och polisvåld bara fortsätter.

Polisens rasism är därför inte bara en ideologisk konstruktion eller resultatet av "dåliga människor", "illvilja" eller "dåliga idéer". Tvärtom återspeglar den en djupare objektiv verklighet. Det sociala varat bestämmer medvetandet. Knappheten leder till kamp om begränsade resurser. De som har de största rikedomarna är i minoritet, och måste därför anställa en styrka som har både kunskap och villighet att använda den mest fruktansvärda brutalitet mot majoriteten för att "hålla dem på plats". Men rent våld är inte tillräckligt. Man måste använda andra, långt mer subtila metoder. Framväxten av ett system av hudfärgsbaserad diskriminering i kapitalismens gryning och återupplivandet av slaveriet blev oundgängliga vapen i kapitalisternas arsenal för att "söndra och härska". Genom att få de exploaterade och förtryckta att slåss med varandra om brödsmulorna, kan man avleda uppmärksamheten från de verkliga rikedoms- och maktrelationerna i samhället.

Det är det kapitalistiska systemets strukturella rasism som leder till en rasistisk världssyn och ideologi – inte tvärtom. Det råder inga tvivel om att det finns en djupt rasistisk beståndsdel bakom vem polisvåldet gör till måltavlor, och dess grad och frekvens. Marxister reducerar inte denna eller andra komplexa sociala fenomen "bara" och mekaniskt till klass. Men i sista hand är det så, att om det inte fanns klasser, skulle det inte finnas några poliser, och utan poliser, inget polisvåld. Först i ett överflödssamhälle, där det inte finns någon knapphet, och därför ingenting att slåss om på liv och död, kommer människors fördomar att börja smälta bort. Detta är anledningen till att marxister alltid förklarar att det inte finns något bestående botemedel mot rasismens gift inom kapitalismens ramar. Samhället är utformat och uppdelat på ett sätt som gynnar borgarklassens välde.

Detta betyder inte att vi passivt måste vänta på socialismen innan vi börjar kämpa mot rasismen och polisens övervåld. Tvärtom! Det är precis under loppet av en socialistisk revolution, som kommer att kombinera politisk och ekonomisk kamp mot kapitalisterna, såväl som kamp mot rasism, kvinnoförtryck, främlingsfientlighet, och alla former av diskriminering och förtryck, som det enande av klassen som är nödvändigt för att kunna segra kommer att formas. Bara genom gemensam kamp mot vår gemensamma förtryckare är det möjligt för arbetarklassens majoritet att fullt ut förstå att vi har mycket gemensamt med varandra, och ingenting gemensamt med kapitalisterna.

Arbetarklassen kan kämpa tillbaka och vinna

Foto: Socialist Appeal USBara enad och stridbar arbetarklasskamp kan slå mot och besegra kapitalisternas makt. Många av de Svarta pantrarna, inklusive Martin Luther King, Jr. och Malcolm X, drog samma slutsats. Innan han kallblodigt mördades av Chicago-polisen och FBI, sammanfattade Fred Hampton från Svarta pantrarna det hela så här:

"Vi måste förstå vissa fakta. Att massorna är fattiga, att massorna tillhör vad man brukar kalla underklassen. Och när jag talar om massan, talar jag om den vita massan, jag talar om den svarta massan, och den bruna massan, men också de gula massorna. Vi måste förstå det faktum att vissa människor säger att du måste sätta hårt mot hårt, men vi säger att en eld bara kan släckas med vatten. Vi säger att du inte kan bekämpa rasismen med rasism. Vi måste slåss mot rasismen med solidaritet. Vi säger att du inte kan bekämpa kapitalismen med någon svart kapitalism; du slåss mot kapitalismen med socialism."

Givet arbetarrörelsens position i samhället – genom att den organiserar den miljontals arbetare i nyckelindustrier inom sina led – måste den ställa sig i första ledet för denna kamp. Tyvärr är det inte fallet idag. De nuvarande ledarna för arbetarrörelsen för en klassamarbetspolitik som gör att de bara ger en ljummen läpparnas bekännelse till denna avgörande fråga, när det som behövs är en massmobilisering av fackföreningarnas medlemmar ute på gatorna, storskaliga fackföreningskampanjer, massiva utbildningskampanjer för att bekämpa rasism i arbetarorganisationerna, strejker, generalstrejker och bildandet av ett arbetarparti med massbas för att kunna bekämpa kapitalisterna politiskt. Inte desto mindre, är dessa symboliska vädjanden om enighet ett steg framåt i jämförelse med tidigare, när många fackföreningar stod i första ledet för att upprätthålla Jim Crow på båda sidor om Mason-Dixon-linjen. (Jim Crow kallades de raslagar som avskaffades i USA 1965, medan Mason-Dixon-linjen separerar nordstaterna och sydstaterna, ö.a.).

Vi får inte heller glömma bort det faktum att den växande militariseringen av polisen är ett uttryck för att den borgerliga staten är svag, och inte stark. De måste lita till det nakna och öppna våldet och skrämseltaktik, eftersom de ekonomiska morötter som de kunde erbjuda arbetarna efter andra världskriget inte längre är möjliga att ge.

Att lägga grunden för framtiden

Det skandalösa beslutet att inte åtala de poliser som var involverade i mordet på Mike Brown och Eric Garner har gjort att människor tagit till gatorna på ett sätt som vi inte har sett i USA på länge. För många människor, är insikten att det bland annat finns en ihärdig rasistisk och genusbaserad diskriminering, och att detta är en systemisk del kapitalismen, är ett viktigt första steg mot att komma till ett mer fullt utvecklat klassmedvetande. Ett politiskt uppvaknande kring dessa frågor är på många sätt "det yttre skalet för en omogen bolsjevism," för att parafrasera Trotskijs karakterisering av de förtryckta nationella minoriteternas nationalism i Tsarryssland (i motsats till borgarklassens och småborgerlighetens nationalism).

Den senaste vågen av protester och solidaritet, som inkluderat folk från alla möjliga etniciteter, är en tydlig vändpunkt i det amerikanska samhällets polarisering – framför allt längs klasslinjer – och inte längs etniska linjer, vilket mer var fallet under tidigare årtionden. Men i motsats till vad många välmenande aktivister tror, i sin otåliga desperation att "göra någonting", är marxisternas främsta uppgift inte att "bygga rörelsen". Uppsvinget av protester runtom i världen är ett tydligt bevis för att när förhållandena har mognat, kommer rörelser att uppstå som ett resultat av systemets själva inre motsägelser och dynamik. Men som Sam Adams en gång sade – och han visste ett och annat om revolutioner – "vår uppgift är inte att skapa situationer, utan att förnuftigt förbättra dem."

Så även om marxisterna i USA har deltagit i dussintals av dessa protester, talat på flera av dem, och till och med organiserat en handfull, är vår primära uppgift för närvarande att "tålmodigt förklara" och att nå dem som söker förklaringar och ett mer långsiktigt perspektiv för hur vi gemensamt kan förändra systemet en gång för alla. Utan seriös organisering och en tydlig uppsättning krav kopplade till de bredare frågor som arbetarklassen och ungdomen står inför – såsom arbete, högre löner, skuldsättning, sjukvård och utbildning – kommer rörelsen oundvikligen att skingras. Men alla dessa problem kommer att finnas kvar, vilket bara kommer att resultera i fler och ännu större rörelser i framtiden.

Att inse att detta gift aldrig kan avskaffas inom detta systems gränser är i själva verket ett ganska stort steg att ta, och inte ett som de flesta kommer att ta utan vidare. För om man följer sina övertygelser till sin logiska slutsats, betyder det att agera för att faktiskt göra någonting åt det. Som talesättet lyder "om man inte är en del av lösningen, är man en del av problemet". Det är marxisternas uppgift att hjälpa människor att dra dessa revolutionära slutsatser.

Erfarenheten visar att det ofta är först när en rörelse ebbar ut som vi kan inleda seriösa samtal med de mest framsynta och självuppoffrande individerna, de som har gått igenom eller följt erfarenheterna nära, men som vill ha någonting mer substantiellt. Det kommer inte att vara en linjär eller automatisk process, men genom att delta i denna och liknande rörelser under de kommande månaderna och åren, kommer vi att vinna många nya kamrater till den revolutionära marxismens fana, till socialismen och till IMT.

Översättning av Stefan Kangas.

Original: http://www.marxist.com/to-end-racism-and-police-brutality-end-capitalism.htm

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.