Assad-regimen: var den kom ifrån och vad den blivit - del 1

av Fred Weston
Assad-regimen: var den kom ifrån och vad den blivit - del 1

När vi nu ser en ny runda av imperialistisk agression mot Syrien är det nödvändigt att gå tillbaka till grunderna. För att förstå ett fenomens nutid måste vi förstå dess historia. Detta är den första i en serie av tre artiklar som analyserar Syrien.

Den syriska revolutionen som bröt ut i mars 2011 var en del av den revolutionära våg som spred sig över hela arabvärlden. Den Internationella marxistiska tendensen (IMT) gav sitt oreserverade stöd till revolutionen, trots alla dess tillkortakommanden. Sedan dess har, till följd av bristen på ett revolutionärt ledarskap, det som började som ett genuint uttryck för massorna nu kidnappats av reaktionära element med en helt annan agenda. 

Även om händelserna tydligt drivits på av utvecklingen utanför landet, finns de grundläggande orsakerna till den syriska revolutionen i de ekonomiska och sociala förhållandena som fanns i landet självt. Till exempel föll genomsnittsinkomsten mellan 1980 och 2000 med omkring 10 procent. Officiellt låg arbetslösheten på 9 procent men den egentliga siffran var närmare 20 procent. 

Det som gjorde att Syrien kunde klara sig trots allt större ekonomiska svårigheter var att man hade stora oljetillgångar. 2002 stod oljan för två tredjedelar av exporten och hälften av statens inkomster. Trots det var ekonomin i stort relativt underutvecklad, som vi kan se av storleken på jordbrukssektorn som fortfarande utgjorde 27 procent av BNP och anställde runt 30 procent av arbetskraften. 

Den privata sektorn som tidigare bara haft en tillbakadragen roll höll nu på att växa och var särskilt stark inom textil, jordbruks- och matindustrin, kemi-, läkemedels- och tekniksektorn. Efter 1990 så anställde den offentliga sektorn ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningen och skapade 20 000 jobb per år, samtidigt som den privata sektorn skapade mellan 40 000 och 60 000 jobb per år. Fast varje år var ca 250 000 unga på väg ut på arbetsmarknaden. Det här är en av förklaringarna till den växande ungdomsarbetslösheten – en viktig faktor bakom revolutionen! 

Det här är en konsekvens av den ekonomiska politik som Assad-regimen fört under de senaste åren, en politik som inneburit en långsam nedmontering av den statskontrollerade ekonomin och uppmuntrandet av mer och mer privat inblandning i ekonomin, samt att man överfört statliga tillgångar främst till regimtrogna grupper. Allt detta ledde till en växande social polarisering, vilket är den revolutionära rörelsens kärnpunkt. 

Det måste sägas att det finns en stor förvirring inom vänstern kring Assad-regimen. En del ser den fortfarande som den gamla regimen, som grundade sig på statligt ägande och en centralt planerad ekonomi. Detta gjorde att vissa motsatte sig revolutionen redan från första början, när den fortfarande var ett genuint uttryck för den underliggande massrörelsen. De ser allt i termer av reaktionära manövrer från imperialismens sida, särskilt då de mest reaktionära regimerna i regionen som Saudiarabien och Qatar. 

Det är sant att dessa regimer har stött och beväpnat delar av motståndet, och därigenom främjat de delar som passar in i deras egna reaktionära agenda – och att en del utländska legosoldater också deltar i striderna – men det vore överförenklat och felaktigt att se allting i dessa termer. Från början fanns det en genuint revolutionär rörelse, vilken var uppenbar i början av upproret mot Assad-regimen. Då var det också alla genuina marxisters plikt att stödja denna rörelse. När de revolutionära delarna av rörelsen emellertid började ebba ut, var det likaså vår plikt som marxister att tydligt slå fast vad som hade hänt. 

Sanningen är att de genuint revolutionära delarna, på grund av situationens låsning, har överväldigats av alla sorters opportunistiska och kontrarevolutionära krafter som har tagit ledningen, uppbackade av olika utländska intressen som velat understödja sina egna reaktionära intressen. Detta är en tragedi som beror på avsaknaden av ett genuint revolutionär ledarskap med rötter bland massorna. Från början fanns det inga etniska eller religiösa motiv, allra minst bland de ungdomar som deltog i rörelsen. Ett vanligt slagord som kunde höras under protesterna var ”vi är alla syrier” – ett tydligt budskap till de krafter som vill splittra det syriska samhället längs etniska och religiösa linjer. 

De på vänsterkanten som gett sitt stöd till Assad-regimen ser den som delvis ”progressiv” och ”antiimperialistisk”. Sanningen däremot är väldigt konkret: det finns inte den minsta gnutta antiimperialism i Assad-regimen. Det finns ingenting progressivt med den som skulle berättiga socialister att ge den ens det mest kritiska av allt det ”kritiska stöd” som går att ge. För att vi inte ska blanda ihop revolution och kontrarevolution behövs en genomgående analys av vad regimen har varit och vad den blivit under de senaste åren. (Vår analys kommer i nästa del av den här artikeln.) 

Söndra och härska

Som vi såg förra året försökte regimen, ställda inför begynnelsen av den revolutionära rörelsen, splittra befolkningen längs etniska och religiösa skiljelinjer. Assad-regimen har aktivt försökt skapa sådana motsättningar (något de reaktionära regimerna i regionen som Saudiarabien och andra gulfstater också ägnat sig åt). Efter att ha förlorat sitt stöd i några av landets nyckelområden såg Assad-regimen som sitt enda sätt att behålla någon slags massbas, åtminstone i vissa delar av landet, att splittra den revolutionära rörelsen som uppstått och provocera fram en konflikt mellan de olika grupper som det syriska samhället består av. 

Detta gjordes på klassiskt vis genom att man pekade ut vissa grupper och riktade brutala och urskiljningslösa attacker mot dem. En stor del i detta var att de säkerhetsstyrkor som utförde attackerna i huvudsak utgjordes av alawiter. Det var ett litet steg för att provocera fram en motreaktion från de etniska och religiösa grupper man attackerade. Alawiter som grupp började mer och mer ses som ”fienden” . På andra sidan konflikten såg reaktionära fundamentalistiska grupper en möjlighet i den etniska och religiösa sprickan att främja sin egen agenda. Det är detta som lett fram till det nuvarande dödläget. I denna process har de genuint revolutionära krafterna övertagits av de reaktionära grupperna. 

Som vi redan har förklarat har revolutionen sina rötter i de ekonomiska och sociala förhållanden som uppkommit under Assad-regimen över ett par årtionden. Det syriska samhället hade under den senaste tiden polariserats allt mer, och en lite elit som kunnat berikat sig har vuxit fram samtidigt som samhällets överväldigande majoritet blivit allt fattigare och levnadsförhållandena försämrats. Under denna sociala polariseringsprocess har vissa skikt fått det mycket sämre, men samtidigt har ett skikt av småborgerligheten, särskilt i städer som Damaskus och Aleppo, kunnat dra fördel och gynnas av den senaste tidens ekonomiska förändringar. 

Det här är en förklaring till regimens motståndskraft. Hade revolutionen haft ett program som hade kunnat vinna över dessa skikt hade Assad-regimen för länge sedan fallit. Tyvärr misslyckades revolutionen med att utveckla ett sådant program detta är det som skapat utrymme för de reaktionära krafterna. Det enda budskap revolutionen kom ut med var att regimen skulle störtas och för ”demokrati”. Men demokrati är ensamt inte alltid tillräckligt för att mobilisera hela befolkningen. Det måste kombineras med ett svar på massornas ekonomiska och sociala problem, som löner, jobb, bostäder och så vidare. Kravet på demokrati speglar precis som i Egypten och Tunisien befolkningsmajoritetens längtan efter förändring, ett slut på det lidande de befinner sig i. Men om ”demokrati” ses som något som för med sig kaos, etniska och religiösa konflikter och ekonomiskt sammanbrott så kommer man misslyckas med att vinna hela den arbetande befolkningens stöd. 

Dessutom har väldigt tvivelaktiga och reaktionära fundamentalistiska element gått med i kampen och försökt leda in den på en annan väg, och på så sätt gett regimen precis vad den behövt: ett ”fundamentalistiskt” spöke som man kunnat skrämma stadsbefolkningens mellanskikt med. Bland dessa skikt har man spritt föreställningen att oppositionen bara utgörs av ”terrorister” som vill vrida tillbaka klockan i det syriska samhället; att den utgörs av grupper som vill förstöra det syriska samhällets ”moderna” natur; med ett ord att deras seger skulle innebära barbari. Detta har tveklöst lyckats neutralisera åtminstone vissa delar av befolkningen, som håller fast vid Assad-regimen inte för att man stödjer Assad, utan för att man är rädd för att alternativet är värre. 

Det finns ytterligare en faktor som förklarar den syriska revolutionens fördröjning och urartning. De egyptiska och tunisiska revolutionerna – också de till följd av avsaknaden av ett revolutionär ledarskap – kom av sig och islamistiska partier kunde ta ledningen i det inledande skedet. Även om vi kunde se breda skikt av arbetare och ungdomar delta i revolutionen och mycket snabbt störta sina gamla diktatorer, saknades också där, när regimen väl föll, ett revolutionärt massparti att ansluta sig till. Det skapades ett vakuum och det fylldes med det som fanns, vilket var olika former av religiösa partier. (Allt det håller på att ändra sig i Egypten just nu och en stor del av befolkningen vänder sig emot Morsi, men fortfarande saknas någon kraft som kan ge ett tydligt perspektiv på hur man ska fullfölja revolutionen.) 

Situationen i Libyen har ökat förvirringen ytterligare. Regimen kollapsade till sist, men det som ersatte den verkar inte särskilt tilltalande för vanliga människor i Syrien, som undrar vad som kommer ersätta Assad-regimen när den en gång faller. Utsikten om att landet splittras upp i små områden som domineras av olika lokala maktgrupper eller miliser, i kombination med att ekonomin kollapsar, är inte direkt tilltalande. Som sagt har vi här en förklaring till att regimen, trots sin brutalitet, kunnat hålla sig kvar så länge som den gjort. 

Men med allt detta sagt är det ändå tydligt att Assad-regimen förr eller senare kommer att falla. En regim som måste förlita sig enbart på det nakna våldet är dömd att gå under. Också den mest brutala diktatur måste ge massorna något mer än brutalt våld. Om man inte kan skapa tillräckligt med jobb, löner, service, mat och så vidare, kommer man förr eller senare störtas. 

Om det hade funnits ett revolutionär ledarskap, med rötter bland massorna, som baserade sig på den grundläggande idén att man bara kan lösa arbetarnas och ungdomens problem genom en radikal samhällsförändring – vilket bara kan betyda en socialistisk omvandling av Syrien – skulle en sådan tendens vara i stånd att vinna massornas öron och leda dem i klasskampen. Tragedin är att ett sådant ledarskap inte finns idag i Syrien. 

Sovjetunionens roll

Nu har vi kommit till en av de viktigaste punkterna i diskussionen om Syrien. Också de mest militanta och revolutionära av arbetarna och ungdomen i Syrien kommer att undra vad vi menar med en socialistisk förvandling av det Syriska samhället. Var inte Assad-regimen trots allt ”socialistisk”? Var inte ekonomin en ”socialistisk” ekonomi baserad på statligt ägande och planering? Var inte Syrien del av det ”socialistiska” Sovjetunionens intresseområde, Sovjetunionen som till sist kollapsade? 

Marxister måste besvara allt detta, annars kommer vi aldrig få något gehör bland de mest avancerade och revolutionära delarna av Syriens arbetarklass och ungdom, precis de som knuffats åt sidan av de olika reaktionära krafter som brottas om kontrollen över ”oppositionen”, från imperialismens öppna underhuggare till de extremt reaktionära fundamentalistiska grupperna. 

När en marxist förklarar behovet av en socialistisk förvandling av Syrien som den enda lösningen kommer man oundvikligen mötas av en våg av protester, ”men Syrien var socialistiskt och det fungerade inte”. Genuina marxister, det vill säga anhängare inte bara av Marx, Engels och Lenin, utan också av Trotskij, kan förklara varför Sovjet gick under. Allt detta kan man läsa om i Trotskijs klassiker Den förrådda revolutionen (skriven redan 1936!), där han förklarar hur Sovjetunionen urartade till en stalinistisk diktatur som försvarade byråkratins intressen men inte arbetarna och böndernas. Det fanns konkreta materiella orsaker som ledde till urartningen och som gav oss fenomen som Stalin. 

Lenin hade aldrig föreställt sig ”socialism i ett land” som en möjlighet utan förstod behovet av en internationell revolution; annars skulle landet till och med kunna glida tillbaka till kapitalismen. Det var därför han ägnade så mycket energi till byggandet av Kommunistiska internationalen. Men teorin om socialism i ett land blev dominerande i Sovjetunionen efter Lenins död, där byråkratin hade höjt sig över arbetarklassen och fått nya och egna materiella intressen. Denna teori påtvingade man senare hela den internationella kommunistiska rörelsen, vilket ledde till nederlag i den ena revolutionen efter den andra. Detta isolerade Sovjetunionen ytterligare och stärkte i sin tur byråkratins grepp om makten. 

Syftet med denna artikel är inte att ge en detaljerad analys över hur och varför den ryska oktoberrevolutionen 1917 urartade. För en detaljerad förklaring av vad som hände hänvisas till Trotskijs ”Den förrådda revolutionen” och Ted Grants ”Russia: From revolution to counter-revolution” (bara på engelska, finns på www.marxist.com/russia-book). Vi måste i vart fall understryka att en riktig marxistisk förståelse av det som hände i Sovjetunionen, av vad det var och vad det blev, är avgörande om man vill förstå vad Assad-regimen har varit och de olika skiften och omvandlingar som regimen genomgått under åren. 

Utan en sådan förståelse kan man göra väldigt elementära misstag, precis som många på vänsterkanten gjort, särskilt de misstag som många olika stalinister och före detta stalinister gjort den senaste tiden. Att många partier som påstår sig vara kommunistiska har fortsatt stödja Assad-regimen har allvarligt skadat den syriska revolutionen. Det är just därför en artikel som denna behövs, för att klargöra vad den marxistiska ståndpunkten Syrien borde vara. 

Marxister stod tydligt med massorna när de reste sig mot Assad-regimen. Men detta konstaterande är inte tillräckligt. Som vi har förklarat finns det oerhört reaktionära krafter som arbetar i och utanför Syrien för att störta regimen, men som genuina marxister inte på något sätt kan samarbeta med. Det är tvärtom vår plikt som genuina marxister att varna Syriens arbetare och ungdom för dessa element, hur mycket massorna än längtar efter att Assad faller. Dessa krafter är inga vänner till Syriens massor. Det räcker med att ta en titt på Egypten och Tunisien där både muslimska brödraskapet och Ennahda-partiet har försökt att vrida tillbaka revolutionens landvinningar. Vi förklarade under hela den revolutionära processen i båda dessa länder att sådana grupper är reaktionära och att man inte kan stödja dem. En liknande varning måste ges idag i Syriens fall. 

Trots de reaktionära ståndpunkter som antagits av olika grupper som påstått sig leda oppositionen i Syrien, är det tydligt att det finns många ärliga människor, arbetare, ungdomar och arbetslösa, som deltar i kampen mot regimen. Många har gått med i de olika beväpnade grupperna och kämpar modigt mot regimen. I många fall går de helt enkelt bara med i den styrka som finns tillgänglig och som gör att de kan försvara sig själva, sin familj och sina samhällen mot regimens brutala attacker. Det är främst till dessa grupper som denna artikel riktar sig.

Tragedin i den syriska situationen är att det på grund av åratal under en hård diktatur inte varit möjligt att bygga upp en livskraftig, genuin socialistisk oppositionell gruppering i landet. Till detta kan vi lägga till att eftersom Assad-regimen sågs som närstående till Sovjetunionen, kändes tanken att kommunismens idéer skulle kunna lösa landets problem väldigt avlägsen. 

Mot bakgrund av allt detta, hjälpte det knappast till att många kommunistiska partier världen över har gett sitt stöd till regimen. Det betyder att alla som kallar sig kommunister, socialister eller marxister och gav sitt stöd till revolutionen först måste be om ursäkt för något som de inte bär ansvaret för. 

Ett exempel på en sådan ”kommunist” kan vi hitta i Israel där generalsekreteraren för Israels kommunistparti Mohammed Nafa’a i maj 2011 publicerade en artikel på den arabiska hemsidan Al Khuwar Al Mathmadan, där han fördömer den syriska revolutionen. Man kan hitta liknade uttalanden från det libanesiska kommunistpartiet och andra grupper. Månaden efter publicerade partiets arabiska hemsida ett uttalande från ett möte mellan olika kommunistiska partier i Bryssel, där man förklarar att ”de kommunistiska partierna ger sitt stöd till Syrien när man står inför en imperialistisk sammansvärjning…” (vår övers.) 

Ett annat exempel på ett sådant verklighetsfrånvänt tänkande är det följande: 

”…Syrien har blivit den nya frontlinjen i kriget mellan imperiet och dem som gör motstånd… trots sina många fel gör regimen i Syrien aktivt motstånd mot imperialismens aggressioner och något annat än att ge den vårt fulla stöd -- åtminstone under den pågående krisen – är likvärdigt med att motsätta sig regimens motstånd mot imperialismen aggressioner. Även om en del av vår plikt som intellektuella är att påpeka behovet av politiska reformer och ett större deltagande av den inhemska legitima opposition i den här reformprocessen, måste detta göras på ett sådant sätt att vi inte undergräver den nuvarande regimens motstånd mot våra gemensamma fiender eller understödjer den senare.” [vår kursiv] (vår övers. från Syrian Crisis: Three’s a Crowd av Amal Saad-Ghorayeb, publicerad tisdag 12 juni 2012)

(english.al-akhbar.com/node/8382) 

Här har vi först ett exempel på helhjärtat stöd och sen ett slags ”kritiskt stöd” till regimen i det andra exemplet. 

Allt detta grundar sig på idén att Assad-regimen är anti-imperialistisk. Detta står i direkt motsättning till verkligheten och går bara att hålla fast vid om man lider av någon form av selektiv historisk minnesförlust och helt struntar i vad regimen faktiskt har gjort vid många tillfällen för att samarbeta med imperialismen.

År 1976 invaderade Hafez Assad palestinska flyktingläger i Libanon för att undertrycka det palestinska motståndet. Syrien hade i själva verket blivit uppmanade av väst (inklusive Henry Kissinger) att gå in i Libanon för att förhindra att de högerkristna maronitmiliserna skulle förlora i det inbördeskrig som börjat där 1975 mellan progressiva sekulära grupper, muslimska miliser och PLO.

Senare, 1990-91, samarbetade regimen med USA under deras attack mot Irak; år 2003 lyfte regimen inte ett finger för att försvara Irak mot imperialismens attacker. Man drog sig tillbaka från Libanon under tryck från USA. Detta är fakta i målet om Assad-regimens påstådda antiimperialism.

Översättning: Alexandra Bryngelsson

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.