Året 1917: Den svenska revolutionen

av Fredrik Albin Svensson
Malmö 1917

För hundra år sedan skedde de revolutionära händelser som hade kunnat leda arbetarklassen till makten i Sverige, men istället utmynnade i borgerlig demokrati och allmän och lika rösträtt. Under inspiration från den ryska revolutionen skakades Sverige av massdemonstrationer, upplopp och lokala uppror, samtidigt som organ för arbetarmakt bildades.

Händelserna 1917 började med att 200 arbetarkvinnor tågade ut från sågverken i Söderhamns skärgård den 11 april. Kvinnorna tågade in mot Söderhamns centrum med en ständigt större uppslutning, med krav på högre brödransoner och att få köpa livsmedel utanför det hårda ransoneringssystemet. Ställd inför risken att protesterna skulle spridas tvingades statens ansvariga kronolänsman att ge efter för kraven. Söderhamnskvinnornas demonstration blev den första i en revolutionär rörelse som skulle involvera hundratusentals arbetare, hemmafruar och ungdomar under de kommande två månaderna.

Arbetarklassen stoppar krigsplanerna

Arbetarna hade upplevt nästan ett decennium av försämringar, som pågått sedan borgarklassen genom Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) börjat gå på offensiven kring 1907. LO-ledningens oförmåga och ovilja att leda stridbar kamp ledde till långfristiga avtal som ofta innebar lönesänkningar, och ett förkrossande nederlag i storstrejken 1909.

Men det fanns en kampvilja i arbetarklassen. I början av 1914 började den svenska kungen Gustav V ihop med adeln och borgarklassen att rusta för krig. Detta nådde sin kulmen den 6 februari, när kungen, adeln och borgarklassen mobiliserade ett patriotiskt bondetåg med 30 000 deltagare. Kungen ställde krav på krigsförberedelser såsom förlängd övningstid för de värnpliktiga, vilket gick emot den dåvarande liberala regeringens politik. Men istället för att kalla till protester mot kungen, avgick regeringen.

Under den socialdemokratiska vänsterns ledning svarade arbetarna med massdemonstrationer runt om i hela landet och en styrkeuppvisning på runt 50 000 demonstrerande arbetare i Stockholm den 8 februari. Detta skrämde högern från att bilda ny regering under eget namn, och var den viktigaste orsaken till att Sverige inte gick ut i krig på Tysklands sida när första världskriget bröt ut i juli samma år.

Missnöjet växer ytterligare

Uppgiften att bilda regering föll istället på den partilösa konservativa adelsmannen Hammarskjöld, som ledde vad vi idag skulle kalla en teknokratisk regering, alltså en icke-vald och partipolitiskt obunden regering. Den bestod av näringslivets toppar med bland annat K.A. Wallenberg som utrikesminister och textilindustrins huvudägare Vennerström som finansminister. Detta var en regering av och för de rika.

Under regeringens ledning fann den svenska borgarklassen ett sätt att delta i kriget utan att använda militärer. Namnet ”Hungerskjöld” förtjänade statsministern redan tidigt i kriget eftersom han lät kapitalisterna göra stora pengar på att exportera stora mängder mat, vilket gjorde att priserna ökade i Sverige. Som mest exporterades nio gånger mer nötkött och tre gånger mer fläskkött än innan kriget, och kött blev snabbt för dyrt för arbetarnas magra plånböcker.

De höga köttpriserna ledde till att också den vegetabiliska produktionen styrdes om för att försörja boskap. När det blev missväxt sommaren 1916, samtidigt som de krigande parterna spärrade handelsvägarna, tömdes förråden på mjöl, potatis och socker snabbt. Mjölet och sockret ransonerades hårt, medan potatispriset tredubblades – för den som lyckades hitta några potatisar att köpa.

Till följd av exporten till krigsländerna var storföretagens vinster större än någonsin tidigare. 1916 hade rederiernas vinster elvadubblats i jämförelse med 1913 års nivåer. I städernas rika kvarter blomstrade restaurangnäringen, pälsförsäljning och villabyggen. Arbetarna hungrade medan borgarklassen vältrade sig i lyx.

Under normala förhållanden hade denna situation redan tidigt lett till en strejkvåg, men ledda av Hjalmar Branting hade den socialdemokratiska högern slutit den så kallade borgfreden vid krigsutbrottet. LO följde snart efter och tillkännagav att man övergav “de öppna konflikternas taktik”. Arbetarna fann sig i en situation där deras egen ledning förbjudit dem att strejka eller demonstrera så länge kriget pågick. Detta förräderi hade den svenska socialdemokratiska ledningen gemensamt med sina syskonpartier i samtliga europeiska länder, förutom Ryssland och Serbien.

Tålamodet tar slut

BrödköerDet var först under inspiration från den ryska februarirevolutionen 1917 som isen kunde brytas. Inom loppet av några dagar gjorde de ryska arbetarna i Petrograd sig av med den mest reaktionära regimen i Europa efter århundraden av tsaristiskt förtryck. De ryska arbetarkvinnorna hade ljudit startskottet på 8 mars (23 februari enligt den gamla kalendern), och dragit männen bakom sig.

Den främsta drivkraften var även i Sverige arbetarkvinnorna, som ansvarade för att de usla lönerna skulle räcka till mat som i genomsnitt kostade 80 procent mer än före kriget. Den 30 mars föll Hungerskjöldsregeringen på frågan om ett handelsavtal med Storbritannien, som hade inneburit att mathandeln ökat. Detta bidrog till att ilskan bland de svenska arbetarna nådde kokpunkten. Revolutioner föregås ofta av splittringar i den härskande klassen och dess stat, och så var det även den gången.

Den radikala demonstrationen från Söderhamnskvinnorna den 11 april följdes av en liknande demonstration i Råå ett par dagar senare. Men det var i Västervik som rörelsen verkligen tog fart.

Västervik visar vägen

Under lördagen den 14 april 1917 hade Västerviks stenhuggare lagt ner arbetet och marscherat till stans kronofogde för ökade brödransoner och sänkta livsmedelspriser. På måndag den 16 april började arbetarna i alla industrier febrilt diskutera hur man skulle ta kampen vidare.

Redan vid lunch var hela staden ute i strejk. Arbetarna tog sig till centrum och delade upp sig i grupper, där vissa fick ta kontakt med stadens ledning, och andra tog sig till stadens kvarn, mejeri och brödbyrå för att inspektera hur de skötte maten och ransoneringen – och fann stora brister. Samtidigt som de gick hungrande fanns det tydligen mat som staten inte tog hand om. Bland annat var flera mjölsäckar fuktskadade.

Man bestämde sig för att utse ombud från de olika arbetsplatserna till “Arbetarkommittén av den 16 april 1917”, som senare kom att kallas 16-aprilkommittén. Kommittén föreslog demonstranterna krav på bland annat en hårdare kontroll över livsmedlen och stopp för livsmedelsexporten, men också att levnadsstandarden skulle återställas till förkrigsnivån, att inkomster upp till 3000 kronor skulle bli skattefria, och 8 timmars arbetsdag. Kravet på allmän- och lika rösträtt avstod man dock från på Syndikalisternas begäran. På kvällen antogs kraven enhälligt av demonstranterna.

Rörelsens uppslutning och de långtgående kraven satte skräck i regeringen och företagen. Plötsligt började man skicka extraransoner till Västervik och sänka mjölpriserna, samtidigt som arbetarnas löner höjdes och de fick tillgång till jord för egen potatisodling. Under de kommande veckorna tvingades potatishandeln, sädesförmalningen, brödransoneringen och fisk- och kötthandeln underställa sig kommitténs krav. Den kontrollerade att vinsterna inte var för höga och att det fanns mat för invånarna. Kommittén liknade de arbetarråd som bildats i Ryssland, det som på ryska heter ”sovjet”, och som i oktober 1917 skulle ta makten i Ryssland.

En våg av massdemonstrationer sköljde nu över Sverige. Den 17 april fördrev en massdemonstration i Kalmar potatisspekulanter. I Hofors demonstrerade tvåtusen för bröd och högre löner. I Karlstad krävde – och fick – 400 kvinnliga arbetare bröd, potatis och varm mat på arbetsplatserna. I hela landet följde spontana strejker, protester, inspektioner och beslagtaganden under de kommande dagarna och veckorna.

Ett myller av olika slags kommittéer bildades ur dessa händelser – från arbetarmöten med representanter från arbetsplatserna såsom i Västervik, till kommittéer som valdes direkt av demonstranterna för att formulera och framföra demonstranternas krav, såsom hade skett i Söderhamn. I Stockholm och Göteborg bildades arbetar- och soldatråd av Vänstersocialisterna, vilket beredde vägen för ett verkligt uppror.

Ibland under kommittéernas kontroll, och ibland utan, skedde spontana inspektioner av varulager, där arga arbetare och kvinnor visste att handlarna hade livsmedel som de vägrade sälja. Detta är en långtgående inskränkning på den privata äganderätten, en typ av arbetarkontroll, precis som råden och kommittéerna. Detta var revolutionära inslag som visade att situationen mognat, inte bara för en borgerligt demokratisk revolution med införande av lika och allmän rösträtt – utan för en socialistisk revolution.

Hungerrörelsen och masspartierna

Polisen attackerar en demonstrationMen de socialdemokratiska ledarna hade redan förpassat socialismen och arbetarstyret till utopiernas värld. De var inriktade på ett parlamentariskt samarbete med en del av borgerligheten, liberalerna, för att genomdriva allmän och lika rösträtt. De blev skrämda av rörelsen och försökte förhindra de inslag som stod i motsättning till kapitalismen, den privata äganderätten och den borgerliga staten. Därför försökte de hålla tillbaka rörelsen, och drog sig inte för att fördöma dess mer radikala inslag.

Man attackerade framförallt kvinnorna, som på grund av sin svåra situation var den mest radikala delen av demonstrationerna. I Socialdemokraternas rapport från demonstrationen i Norrköping den 20 april lät det så här: ”De manliga demonstranterna ha i allmänhet ådalagt lugn och besinning, även om deras uppträdande varit aggressivt. Kvinnorna åter, vilka varit i majoritet, har uppträtt fullständigt hysteriskt och åsidosatt alla hänsyn.”

Samma dag gick samtliga större arbetsplatser i Västerås ut i strejk och 7000-9000 personer demonstrerade. På kvällen möttes de av 600 militärer. Under normala förhållanden skulle militärerna blivit inkallade för att prygla och skrämma hem arbetarna. Men nu rådde inte längre normala förhållanden. Den revolutionära stämningen hade börjat sprida sig till militären och under denna dag slöt sig militärerna i Västerås samman med arbetarna och sjöng Arbetets Söner och Internationalen.

Stadens ledning svarade med att sätta in poliser mot militärerna. Till skillnad från militären tränar polisen dagligen i att utöva förtryck. Polisen upprätthåller kapitalismens “lag och ordning”, och lär sig efterhand att se alla arbetare som misstänkta kriminella. Under revolutioner är de därför betydligt mer pålitliga trupper för den härskande klassen än militären, som bara inkallas i krissituationer. Och i Västerås ställde mycket riktigt arbetarna sig nu i kolonner för att försvara militärerna från poliserna. I bland annat Boden, Falun, Östersund och på Skeppsholmen bröt det ut myterier. I så gott som alla regementsstäder demonstrerade soldaterna. Situationen i hela landet gick mot revolution.

Den 21 april lämnade 20 000 stockholmska arbetare sina arbetsplatser för att tåga till riksdagshuset. De anlände just när Per Albin Hansson, som var en av ledarna för Socialdemokraterna, talade. Han började prata om ”arbetarnas önskemål” – men publiken svarade med ett bestämt ”Nej, fordringar [krav]!”.

Per Albin Hansson rättade sig. Han konstaterade att det första kravet var mer bröd, och genom att plocka en del ur resolutionen som antagits i Västervik – och lyssna på vad publiken skrek till honom – sammanställde han en kravlista för demonstrationen: Slut på hungerpolitiken, slut på livsmedelsexporten, mer bröd, billigare mjölk, men också allmän och lika rösträtt.

Det är viktigt att poängtera att Per Albin Hansson tillhörde den höger inom arbetarrörelsen som två månader tidigare uteslutit ungdomsförbundet och den revolutionära vänstern ur socialdemokratin, på grund av deras opposition mot partiledningens klassamarbete i krigsfrågan, regeringsfrågan, och så vidare. Men Per-Albin Hansson blev radikal i ord, när det var nödvändigt för att hålla greppet över massorna för att förhindra att situationen skulle bli revolutionär.

En revolution utan ledning

De socialdemokratiska ledarna höll medvetet tillbaka rörelsen, men det fanns ett parti med potential att leda rörelsen till ett socialistiskt maktövertagande. Det var Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV, även kallat Vänstersocialisterna), som numera heter Vänsterpartiet. Det skapades av det socialdemokratiska ungdomsförbund som uteslutits på partikongressen i februari 1917.

Det nya partiet höll sin konstituerande kongress den 13–17 maj, med representanter för 30 000 medlemmar. Vid tiden för splittringen hade Socialdemokraterna haft 100 000 medlemmar, men majoriteten av dessa var kollektivanslutna via LO. Vänstersocialisterna hade alltså vunnit över huvuddelen av de aktiva Socialdemokraterna, och hade arbetarklassens mest stridbara och revolutionära element i sina led.

Redan 1908 hade ungdomsförbundet startat tidningen Stormklockan, i opposition till partiledningens högersväng. Kring tidningen bildades en vänsterfraktion, i likhet med den som bolsjevikerna utgjort i Ryssland. Under Lenins ledning hade de ryska bolsjevikerna skolats till en marxistisk organisation, som bröt med mensjevikerna (den reformistiska högerfraktionen inom det ryska socialdemokratiska partiet) redan 1912 och bildade det revolutionära marxistiskt parti som skulle komma att leda den ryska revolutionen 1917.

Men i Sverige blev Stormklockans huvudsakliga krav att den socialdemokratiska ledningen skulle följa partiprogrammet, som den övergett i sin kurs till höger. Man utarbetade inget eget revolutionärt alternativ, och skolade inte systematiskt sina medlemmar i marxismen. Därför saknade partiet vid sitt bildande 1917 en klar revolutionär linje. Partiet var det marxister kallar centristiskt, det vill säga ett parti som vacklade mellan reform och revolution.

Bland ledarna fanns genuina revolutionärer som Zeth Höglund och Fredrik Ström, men också liberaler som Carl Lindhagen, som vid den radikala Stockholmsdemonstrationen den 21 april uppmanade arbetarna att i lugn och ro gå hem. Han var emot revolutioner, som han trodde att de oundvikligen skulle leda till envälde, och försökte därför hålla tillbaka arbetarna. Lindhagen skrev också den konstituerande kongressens partiprogram, som kom att stå till höger om Socialdemokraternas. Men det lämnades oanvänt eftersom det inte överhuvudtaget gav vägledning i kampen.

På grund av denna splittrade och vacklande ledning klarade inte Vänstersocialisterna av att ta ledningen för den kamp som blossade upp spontant på hundratals olika platser i landet, och koppla samman den till en enad kamp för socialism. Man hade inte förberett sig på och inte förväntat sig en massrörelse som gick i revolutionär riktning, och därför hade man inte heller förstått vikten av att systematiskt bygga ett revolutionärt parti på marxismens grund.

Revolutionen under våren 1917 hade kunnat leda till ett socialistiskt maktövertagande. Alla element fanns på plats: Arbetarklassen gav sig in på den politiska arenan och rörde sig för att ta makten i egna händer genom massdemonstrationer, strejker och arbetarråd. Det fanns en oerhörd stridsvilja, och småborgerligheten, däribland bönderna och militären, var sympatiskt inställda till arbetarnas kamp. Stora delar av militären gick över på arbetarklassens sida och borgerligheten visste inte vad de skulle göra för att lösa situationen.

Alla villkor fanns på plats för ett maktövertagande, förutom ett: Det fanns inget revolutionärt parti som kunde leda arbetarna till makten, och som kunde koppla samman de oändliga småstriderna som nu pågick mot de lokala myndigheterna eller de lokala borgarna till en nationell kamp mot kapitalismen.

Eftersom deras ledare tvekade började arbetare och ungdomar ta situationen i egna händer. Över hela landet stred hungrande arbetare med butiksägare, lokala myndigheter och polis, i en rörelse som sammanlagt skulle komma att innefatta hundratusentals personer innan dess höjdpunkt nåddes i juni. På många platser slet man kontrollen över mathushållningen ur de statliga myndigheternas händer, för att i stället demokratiskt börja utöva arbetarkontroll genom massmöten, demonstrationer och andra mobiliseringar.

Ådalen

Bara en vecka efter generalstrejken i Västervik påbörjade Ådalens arbetare en revolt mot hungern och livsmedelspolitiken. Den sista veckan i april pågick där en massiv rörelse av strejkande arbetare som gick i stora demonstrationer mellan olika varulager och bondgårdar i jakt på mat och i protest mot livsmedelspolitiken.

Den största marschen utgick den 24 april från Härnösand. Under ropet ”Mot Sollefteå!”, och ”Mot kamraterna i vapenrocken!” – alltså militären – började man gå. Arbetarna hade inte bara en protest eller lite mat i åtanke, utan förberedde för att genomföra ett uppror. På vägen skulle man besöka bönder för att få mat och stöd. Man nådde däremot aldrig så långt som Sollefteå, som ligger åtta mil bort, men väl halvvägs, där man mötte arbetare från Nyland och Marieberg med ett ”leve revolutionen”.

Man var nu 7000 personer samlade i Nylands hamn för att lyssna på tal, bland annat av vänstersocialisten Albert Viksten. Han poängterade att arbetarna inte riktade sig mot bönderna, som också var förtryckta, utan ”mot yrkesockrarna som skörtar upp folket” – alltså borgarklassen. Dagen avslutades med att demonstranterna krävde att få låna ett tåg av järnvägsledningen som man kunde köra hem. Det fixades snabbt, eftersom myndigheterna ville bli av med de radikala arbetarna.

Den 29 april kom vänstersocialisten Ivar Vennerström upp, och höll föredrag för 4000–5000 arbetare. Det visade vilket inflytande Vänstersocialisterna hade bland de mest radikala arbetarna. Men Vennerström använde talet för att lugna arbetarna, för att inte ”ge motståndarna vapen i händerna”. Han menade att alltför radikala aktioner och sammandrabbningar med polis och militär skulle användas av borgerligheten för att väcka ilska mot arbetarna. Därför uppmanade han dem till försiktighet och att använda sina fackliga organisationer för att vinna högre löner, kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor.

Men denna taktik innebar att man lämnade ledarskapet för rörelsen i händerna på LO, som inte bara höll tillbaka rörelsen, utan dessutom aktivt motarbetade den. Dessutom förstärkte man rörelsens lokala prägel, som riskerade att leda till att arbetarnas revolutionära energi sipprade ut i lokala småstrider. Partiet förstod inte att en revolution hade brutit ut, som skulle kunna avskaffa kapitalismen om man lyckades ena arbetarna nationellt i gemensam kamp för att ta makten. Därför begränsade sig talarna till dagskrav, högre löner, 8-timmarsdag, allmän och lika rösträtt och bättre arbetsvillkor. Socialismen placerade de fortfarande i en obestämd framtid, när de borde förklarat att socialismen i själva verket var det enda sättet att lösa hungern både omedelbart och i framtiden.

Första maj 1917

Första maj demonstrationBorgarklassen kunde inte lita på militären, som sympatiserade med arbetarna och genomförde sympatimanifestationer med arbetarna över hela landet. På flera platser ledde Vänstersocialisterna bildandet av röda arbetar- och soldatråd som var ett försök att bilda en allians mellan dessa grupper. Men borgarklassen insåg att detta var ett direkt hot mot den borgerliga staten om det spreds, som riskerade att lämna dem försvarslösa mot arbetarnas uppror.

Efter att Hungerskjöldsregeringen tvingats avgå, hade Nationella partiet (en av föregångarna till Moderaterna) bildat regering under ledning av Swartz. Nu försökte de i panik bilda en “borgerlig skyddskår” genom att beväpna 3000 personer ur medelklassen, ett ”svart garde” som skulle fungera som en hjälp till polisen för att misshandla och trakassera arbetare.

Detta läckte till pressen den 27 april, och ledde omedelbart till att de röda soldat- och arbetarråden bildades med förnyad fart. Ställd inför detta hot valde Swartz att lägga planerna på det svarta gardet på hyllan, mot att Socialdemokraterna tog på sig att se till att första maj inte utvecklades till ett uppror.

Rädslan för ett uppror var välgrundad. 400 000 arbetare deltog i demonstrationer på första maj, men man organiserade det mycket noga för att inget oväntat skulle kunna ske. I Stockholm talade Per Albin Hansson för 100 000 arbetare, och orden är väl värda att citera:

”Även i vårt land har fåväldets ödestimma slagit. Den ryska [februari]revolutionen har gjutit revolutionens eld i våra sinnen. Med växande otålighet kräver Sveriges folk att bliva herrar i eget hus. Tålamodet är slut. Vi låta icke längre avspisa oss med smulor från den rike mannens bord, nu fordra vi en radikal förändring, en genomgripande författningsrevision. Och, som det står i majresolutionen, arbetarklassen skall i tider som dessa icke ett ögonblick tveka att använda de vapen som kunna visa sig behövligt för att bryta motståndet från ett hänsynslöst klassegoistiskt fåtal ... Väpnar sig borgarklassen mot oss, så skall det svaras med samma mynt.”

Bland Socialdemokraternas ledare under 1917 var kanske Per Albin Hansson den som tydligast anknöt till de revolutionära stämningarna. För honom och Socialdemokratin var revolutionens innehåll dock enbart en författningsrevision, det vill säga allmän och lika rösträtt. Samtidigt som han avsiktligt lät som om han förberedde ett uppror, gjorde han allt för att förhindra just ett uppror. Syftet med den radikala tonen var att behålla arbetarnas förtroende, men bara för att kunna kontrollera deras rörelse.

1917 års arbetarkommitté

Den 7 maj bildade Socialdemokraterna tillsammans med LO-ledningen ”1917 års arbetarkommitté”. Till skillnad från de råd som bildats runt om i landet valdes inte kommittén av de som faktiskt deltog i protesterna. Dess syfte var inte att leda kampen, utan att byråkratin skulle ta kontroll över situationen. I dess första uttalande varnade den för att åsidosätta de lokala myndigheterna, det vill säga för arbetarkontroll över livsmedelsdistributionen, vilket arbetarnas livsmedelsinspektioner och tvångsuppköp av mat varit ett sätt att utöva.

LO gick, enligt ordföranden Herman Lindqvist, med i kommittén för att garantera att den socialdemokratiska ledningen inte skulle ta upp kravet på storstrejk. Kravet på en storstrejk var mycket populärt bland arbetarna, och skulle ha varit det enda sättet att samla de hundratusentals som satt sig själva i rörelse i en gemensam kamp. På LO-ledningens möte den 17 maj antog man dessutom ett internt uttalande om att ta avstånd från de spontana, ”avtalsbrytande” strejkaktioner som pågick runt om i landet.

Men hungern var akut, och arbetarna kunde inte vänta på att LO:s avtal skulle gå ut under 1918. Rörelsen fortsatte därför obönhörligt. Några av de mest omskrivna händelserna skedde i slutet på maj på Seskarö.

Seskarö

Arbetare på SeskaröPå Seskarö hade det från och till pågått en strejk i veckor, eftersom vattnet varit fruset och ingen mat kommit fram. Arbetarna orkade inte arbeta. Det rådde inte bara brist på potatis och bröd som i resten av landet, utan också rovor. Den 25 maj möttes öns arbetare för att diskutera situationen. De bestämde sig för att inspektera lagren hos två bagare och tvångsuppköpa deras bröd, utan hänsyn till ransonering men enligt regler som man antagit på mötet.

Men en av bagarna polisanmälde arbetarna, och den 27 maj grep polisen fyra personer och låste in dem. Arbetarna svarade med en massaktion där man befriade sina kamrater, låste in poliserna och ”råkade” slänga nyckeln i sjön. Snart var länsdetektiven på plats för att hitta ett par ”uppviglare”. Men arbetarna vägrade bli förhörda, och krävde att länsdetektiven och hans gäng skulle lämna ön.

Några dagar senare anlände därför 50 militärer från Haparanda för att förhöra arbetarna. I stort sett hela öns befolkning samlades utanför Erikssons bageri, där förhören ägde rum, för att hjälpa sina kamrater i ilska över polisens jakt på syndabockar. Upprorsstämning rådde och man sjöng Arbetets söner och Internationalen.

Militärkaptenen skrek att torget skulle rensas från folk, men arbetarna svarade i stället med att närma sig militären, steg för steg. Arbetarna såg i deras alltmer osäkra ansiktsdrag att soldaterna gick att vinna över. Kaptenen ropade ”Givakt!” ”Färdiga till eld!” ”FYR!” I samma ögonblick stormade folket in mot militären, grep tag i gevären och avväpnade militärerna. Man förhindrade därmed ett fullständigt blodbad.

De enda skadade blev ett par arbetare som generalen hade lyckats skjuta i benet med sin revolver. Arbetarna avväpnade militärerna och lät dem gå, och befriade därefter sina kamrater. Staten svarade med att belägra ön med 500 man – och arresterade nu folk för våldsamt uppror – vilket väckte rejäl ilska. Folket var hungrigt, och staten gav dem bly.

Gatustriderna och arbetarnas landsråd

Den händelse som markerar både kulmen och slutet på den röda våren var strejken den 5–6 juni i Stockholm. På initiativ av Vänstersocialisterna lade Stockholms arbetare ner arbetet och marscherade från alla stadsdelar till riksdagshuset, i protest mot att regeringen vägrade ge allmän och lika rösträtt, 8 timmars arbetsdag och högre löner.

Bron till riksdagshuset var avspärrad av militärer, som man hämtat från landsbygden eftersom stora delar av Stockholms militär sympatiserade med arbetarna. På torget framför red polisen in i massan på häst och piskade demonstranterna med sina sablar. Många blev skadade. Hjalmar Branting blev den första att gå ut till demonstranterna, som han lyckades förmå att ta sig till Folkets hus.

Väl på Folkets hus tog Vänstersocialisterna och syndikalisterna till orda och krävde storstrejk, alltså att man skulle stanna produktionen i hela landet tills man fått igenom sina krav. Därefter kom Branting som folket respektfullt lyssnade på, men när han bad folk gå hem i lugn och god ordning brast tålamodet. Hela salen fylldes av ett rop om storstrejk. Brantings försök att återta ordet misslyckades. Mötet beslutade att kräva storstrejk av LO, eftersom det var den enda organisation med muskler att kunna leda den.

Dagen efter höll Vänstersocialisterna ett nytt massmöte med tiotusentals arbetare, nu för att lansera “Arbetarnas landsråd”, som skulle leda kampen för bland annat 8-timmarsdagen och löneförhöjningar. De som stod bakom var bland annat ett stort arbetarmöte i Göteborg, 16-aprilkommittén i Västervik, en rad arbetarråd och arbetar- och soldatråd, men också syndikalisterna. I organisationen fanns potentialen att leda en verkligt nationell kamp för arbetarmassornas krav, vilket hade kunnat bryta socialdemokratins dominans inom arbetarklassen.

Andrakammarvalet i september

Men landsrådet bildades för sent, just när vågen av protester och strejker börjat ebba ut. Arbetarnas uppmärksamhet riktades i stället mot andrakammarvalet som skulle hållas i september. I rådsrörelsen hade Syndikalisterna och Ungsocialisterna krävt att inga politiska krav på rösträtt eller regeringsförändringar skulle ställas, men nu innebar detta att landsrådet och alla de arbetarråd som upprättats runt om i landet blev fullständigt handlingsförlamade och verkningslösa.

Vänstersocialisterna själva saknade en tydlig linje kring hur man skulle förhålla sig till parlamentet. Det gjorde att Vänstersocialisternas agitation i valet blev förvirrad och motsägelsefull.

I själva verket bedrev partiets olika strömningar helt olika valkampanjer. Det mest negativa exemplet var Stockholm, där man försökte tona ner sin politik och bedriva en kampanj kring Carl Lindhagens person, för att utnyttja att han tycktes populär. Lindhagen var inte marxist, utan såg sig som “humanist” och begränsade sig till att prata abstrakt om vikten av att folk “demokratiserar sig själva”, om “skapandet av andlig frihet” som “förutsättningen” för att nå “den ekonomiska friheten”, och så vidare. Personvalslistan med Lindhagens namn fick bara 187 röster.

Inte en enda vänstersocialist blev alltså vald i Stockholm, där man innan valet hade fyra vänstersocialistiska riksdagsmän sedan den socialdemokratiska tiden – och tre månader tidigare lett en massrörelse av arbetare i kamp. Bättre gick det i bland annat Västervik, Ådalen och Norrbotten, där man vunnit framgångar i sina lokala aktioner.

De verkliga förlorarna i valet blev högerpartiet “Allmänna valmansförbundet”, som representerade den gamla regeringen och förlorade en tredjedel av sina mandat. Efter valet bildade Socialdemokraterna och liberalerna en ny regering som varken genomförde några reformer eller tog en seriös kamp för rösträtten. Förhoppningarna på denna regering, som var den första i Sveriges historia att ha representanter för arbetarna, bidrog till att dämpa rörelsen under en period.

November 1918: En ny revolutionär våg

Demonstration på Norra Bantorget 1917Hösten 1917 blev det tydligt att den massiva energi och potential som arbetarna visat under den revolutionära våren hade förlorats i en rad mindre eller större lokala strider, utan någon tydlig seger på nationellt plan. Men i november 1918 bröt revolutionen ut i Tyskland. Över hela landet spreds nu arbetar- och soldatråd som stod beredda att överta makten.

I Sverige hade massornas tålamod samtidigt nått bristningsgränsen. Efter mer än ett år av socialdemokratisk och liberal koalitionsregering, hade levnadsstandarden ytterligare förvärrats och rösträtten var inte i sikte. Strejkerna hade ökat massivt under året, med totalt 800 000 förlorade arbetsdagar.

De hårda striderna hade gjort avtryck i massornas medvetande. Vänstersocialisterna hade gått åt vänster, och den mest revolutionära flygeln hade stärkts. Efter en hård strid i ledningen gav man ut det revolutionära manifestet ”Fram för den socialistiska republiken!”, där man sammankopplade arbetarklassens dagskrav med genomförandet av den socialistiska revolutionen. Trots motstånd från partiets högerflygel lyckades man genomföra massmöten, strejker och demonstrationer runt om i landet.

Borgarklassen hade å sin sida den revolutionära våren 1917 i färskt minne, och bävade inför tanken att den skulle återupprepas – men denna gång med ett revolutionärt ledarskap.

Så här skriver socialdemokraten Värner Rydén i sina anteckningar om situationen i Stockholms militär: ”Militären vore ingenstädes att lita på. Icke ens vid hästgardet skulle en pålitlig skvadron kunna uppdrivas ... Därvid rapporterade krigs- och sjöministrarna om läget inom armé och marin. Båda vitsordade att stämningen vore mycket revolutionär.”

För att inte förlora kontrollen tvingades Socialdemokraterna kalla till demonstration den 10 november, mot den livsmedelspolitik som de själva förde i regeringsställning. Men arbetarna förstod att livsmedelsfrågan var nära knuten till frågan om makt, och till S-ledningens förskräckelse skanderade de tiotusen arbetarna ”Leve republiken!” Kung Gustav V var övertygad om att han skulle störtas, och enligt Hammarskjöld blev han djupt tacksam när Branting den 14 november lyckades avstyra frågan genom att föreslå en framtida folkomröstning.

Socialdemokraterna gjorde även denna gång sitt yttersta för att avvärja revolutionshotet. Man gick ut med ett program som tog upp arbetarklassens dagskrav – rösträtten, 8 timmars arbetsdag med mera – men som till skillnad från Vänstersocialisterna inte kopplade samman detta med kampen för socialism. Man vägrade återigen ta upp kravet på generalstrejk.

Socialdemokraterna försökte balansera mellan borgarna och arbetarklassen. För borgarklassens representanter förklarade LO att man visserligen var emot generalstrejk, men att man inte längre skulle kunna förhindra dess utbrott om inte den extrainsatta riksdagen (den så kallade urtiman) godtog arbetarnas krav. Genom en kompromiss gav urtiman en starkt begränsad allmän och lika rösträtt för män i december 1918, samtidigt som den sköt frågan om åtta timmars arbetsdag på framtiden.

Socialdemokrater över hela landet protesterade mot denna usla kompromiss. Arbetarna kände stödet från befolkningsmajoriteten bakom sina radikala krav, men ledningen förrådde dem bakom deras ryggar. Vänstersocialisterna var tyvärr för splittrade för att kunna dra fördel av den förnyade proteströrelsen, och revolutionshotet blev därför avvärjt.

Åtta timmars arbetsdag kom i stället att införas först året därpå, och kvinnorna skulle få vänta till 1921 med att rösta första gången.

Ett nytt 1917

Historien om 1917 visar hur falsk myten är om att den svenska borgarklassen är progressiv eller ”kompromissvillig”. För att kunna införa borgerlig demokrati i Sverige krävdes hotet om revolution. De som i efterhand givits äran för rösträttens genomförande är framförallt Socialdemokraterna och liberalerna. Men sanningen är att liberalernas taktik hade sedan 1900-talets början varit att lägga fram tandlösa demokratiska förslag, i hopp om att resten av borgerligheten skulle tycka att de var ofarliga. Den socialdemokratiska högern hade stöttat dem med argumentet att det var ett steg framåt, i stället för att vända sig till arbetarna för att organisera masskamp för allmän och lika rösträtt.

Denna taktik hade varit ett fullständigt misslyckande om det inte vore för arbetarmassornas ingripande på den politiska scenen under åren 1917–1918. Det är dessa namnlösa hundratusentals som genom sitt mod och sina stora personliga uppoffringar släpade arbetarrörelsens ledare efter sig, och tvingade dem att börja ställa verkliga krav.

Socialdemokraterna hade skapats av arbetarklassen för att leda kampen för socialism, men nu höll de i stället tillbaka kampen. LO spelade en särskilt giftig roll genom att vägra samordna strejkrörelsen, och till och med fördöma den. De gånger man faktiskt ställde sig i ledningen för revolutionen och tog ställning för arbetarnas krav, gjorde man det bara som en nödåtgärd för att inte förlora kontrollen över rörelsen.

Historien om den revolutionära våren 1917 är alltså både historien om massornas hjältemod, och om ledare som inte var mogna uppgiften. Det gällde också Vänstersocialisterna, som var för nybildade och politiskt förvirrade för att kunna samordna och leda arbetarklassens kamp för socialism.

Det talas tyst om den revolutionära vårens hundraårsjubileum 2017, trots att detta är bland de viktigaste händelserna i den svenska historien. Men det är inte så konstigt. Borgarklassen försöker i dag steg för steg ta tillbaka alla de landvinningar som den svenska arbetarklassen gjort under de senaste hundra åren.

Socialdemokraterna står i dag längre till höger än någonsin Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson eller någon av de andra socialdemokratiska ledarna under 1900-talets första hälft. Dåtidens socialdemokrater talade i ord om revolution och socialism, och kunde under trycket från arbetarklassens kamp genomföra verkliga förbättringar för arbetarklassen.

Men ända sedan krisen på 1990-talet har Socialdemokraterna i stället genomfört stora nedskärningar och försämringar.

Arbetarrörelsens ledning har inte i närheten av lika stort förtroende i dag som den hade i början av 1900-talet. När kamp väl bryter ut kommer de därmed att ha svårare för att kontrollera och hålla tillbaka massrörelsen.

Arbetarna kommer inte att vänta i all evinnerlighet på sina ledare, utan skrider till handling själva om det behövs, precis som de gjorde 1917. Marxisterna måste förbereda för en sådan utveckling, som under en epok av kapitalistisk kris utan tvivel i ett visst stadium kommer omvandlas till en rörelse mot hela systemet. Vi måste dra lärdom av händelserna 1917 och ta kamp för byggandet av ett revolutionärt parti som kan göra det som Vänstersocialisterna misslyckades med – att leda den svenska socialistiska revolutionen till seger.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.