Arbetardemokrati i rysk kolstad

av Renfrey Clarke

I denna artikel återges Renfrey Clarkes besök hos en arbetarkommitté i den ryska staden Anzjero-Sudzjensk. I dagarna kommer arbetarkommittéer från ett 40-tal städer att träffas just där för att söka samordna sitt arbete. Detta påminner mycket om det arbete som föregick den ryska revolutionen och bildandet av sovjeter. Man kan också konstatera att det uppstått en dubbelmaktsituation mellan kommittéerna och parlamentarismen, vilket också är ett typiskt tecken på en förrevolutionär situation.

I denna artikel återges Renfrey Clarkes besök hos en arbetarkommitté i den ryska staden Anzjero-Sudzjensk. I dagarna kommer arbetarkommittéer från ett 40-tal städer att träffas just där för att söka samordna sitt arbete. Detta påminner mycket om det arbete som föregick den ryska revolutionen och bildandet av sovjeter. Man kan också konstatera att det uppstått en dubbelmaktsituation mellan kommittéerna och parlamentarismen, vilket också är ett typiskt tecken på en förrevolutionär situation.

Av någon anledning envisades sovjetsystemet med att spela detta kolgruvecentrum i Kuzbass-regionen grymma spratt. En sådan elak nyck var att placera stadens administrationsbyggnad tätt intill kraftvärmeverket. Ända sedan dess har två enorma skorstenar tornat upp sig över kommunalkontoren och spytt ut mörk rök. På vintern är snön här svart; under höstregnen är byggnadens förgård täckt med grått slam.

Ett ännu värre påhitt från det gamla systemet var att inhysa de flesta av stadens 100 000 invånare i förfallna timmerhus runt gruvhålen eller längs gropiga vägar utan trottoarer. Men ur flera viktiga synvinklar var sovjetsystemet godartat jämfört med vad som kom efter det.

"Anzhero-Sudzhensk", förklarade en innevånare bittert för mig, "är numer ett museum". Av de sex gruvor som var i drift i början av 90-talet fungerar bara två fortfarande, och en av dessa är på väg att läggas ned. Knappast något av de lokala företagen betalar ut löner regelbundet och utbetalningarna släpar i vissa fall efter med flera år.

Järnvägsblockad

"Anzherka" har emellertid inte förfallit i tysthet. Dess arbetare har en tradition av allmän kamp som är bland de främsta i Ryssland, och Transsibiriska järnvägens dubbelspår ormar sig genom staden. Placera en stålbalk över spåren här och järnvägstrafiken till östra Ryssland skärs effektivt av, med undantag av vad som kan passera längs en mindre linje genom bergen söderut.

För stadens arbetare har frestelsen varit omöjlig att stå emot. Järnvägsblockader i maj och återigen i juli, tvingade snabbt den ryska regeringen att förhandla om löneutbetalningar.

Ett nervcentrum för detta "järnvägskrig" var Anzjero-Sudzjensks Stads Arbetarkommitté, bestående av valda delegater från kommittéer på lokala arbetsplatser. För att intervjua några av dessa delegater, har jag kommit till kommitténs spartanskt inredda rum i kommunalhuset. Omkring ett dussin män och kvinnor är närvarande och pratar ivrigt i olika grupper. Borde jag vänta tills diskussionerna är klara? "Det behövs inte" säger kommitténs ordförande, Vladimir Fokin. Han talar med mig under tiden diskussionerna pågår.

Arbetarkommitténs roll

Fokin, en storväxt man med ett avslappat men intelligent sätt, var gruvarbetare i 18 år tills hans gruva lades ned. Han fortsätter att representera dess arbetare. Han förklarar att arbetarkommittén växte fram ur den strejkkommitté som ledde kampen i staden under de stora kolstrejkerna 1989 och 1991. Liknande organisationer finns i de flesta större städer i Kuzbass. De har olika namn, t.ex. "räddningskommitté". Fokin föredrar "arbetarkommitté" eftersom det klargör dess sociala bas och antyder inte att organisationen skulle begränsa sig till att leda strejker.

Vilken roll spelar då kommittéerna? Fokin skissar flera funktioner. En är helt enkelt att låta aktivister utbyta nyheter och idéer om utvecklingen på deras arbetsplatser. En annan är att följa upp vad som görs av företagsledningar, fackföreningar och lokala myndigheter. Ytterligare en är att planera och samordna olika kampanjer, som den nuvarande kampen för löneutbetalningar.

Spelar kommittén en öppet politisk roll frågar jag. "Vi är en politisk organisation", svarar Fokin. "Vi agerar för att Jeltsin ska avgå". Han påpekar att kommittén inte har några fördomar mot parlamentarisk aktivitet. Fokin själv och flera andra i kommittén har valts till kommunstyrelsen.

Stor auktoritet

För arbetarna är Fokins kommitté en mycket lättillgänglig organisation, som sammanträder nästan permanent. Delegaterna finns vanligen till hands för informella konsultationer. Vid behov organiseras mer strukturerade diskussioner.

Eftersom kommittén inte är officiellt registrerad, tenderar den att lita till de lokala fackföreningarna för att genomföra sina beslut. Men kommitténs auktoritet är stor, säger Fokin, då valen till den hålls tätt och delegaterna kan återkallas av arbetarna när som helst. Som ett exempel på denna auktoritet nämner Fokin att kommittén vid ett tillfälle krävde att borgmästaren skulle avgå – vilket han också gjorde.

Enligt Fokin var förtroendet för kommittén bland stadens arbetare och den enighet som detta skapat nyckelfaktorer under "järnvägskriget". Regeringen var obenägen att försöka tvinga bort dem som blockerade spåren, väl medvetna om att gensvaret från övriga arbetare skulle bli dramatiskt.

Inte desto mindre var trycket på dem intensivt, framför allt fanns en risk för repressalier mot aktivisterna efter att blockaden väl hävts.

Blockadavtal

Fokin tar fram ett dokument ur ett kassaskåp och förklarar att det är en kopia av avtalet med regeringens representanter som ledde till att blockaden hävdes i maj. Enligt detta utlovade regeringen att inte vidta några åtgärder mot dem som deltagit i protesten. Arbetarna skulle få ut sina eftersläpande löner enligt en bestämd tidplan. Om utbetalningarna halkade efter med mer än 15% hade de rätt att blockera järnvägen på nytt. Och det var därför som arbetarna åter blockerade spåren i juli, förklarar Fokin. "Regeringen betalade bara 40% av vad de lovat. Avtalet har förresten fortfarande inte uppfyllts."

För närvarande råder en ostadig vapenvila mellan regeringen och arbetarna i Anzjero-Sudzjensk. "Myndigheterna håller fortfarande ögonen på aktivisterna" anmärker Fokin. Och i staden Jurga en bit västerut, där järnvägen också blockerades i juli, har tre av de inblandade åtalats. Att bekämpa åtalen har blivit en primär uppgift för arbetaraktivisterna i Anzjero-Sudzjensk och andra städer i Kuzbass.

Förenade arbetarkommittéer

Fokin börjar förklara hur kommittén ser på behovet av att utöka kontakterna med andra i regionen, för att göra försvaret starkare. Ett telefonsamtal avbryter honom. "Ja … en journalist. Jag talar med honom nu. Från Australien. Nej ingenting." Fokin lägger på luren och ger mig en menande blick.

"Det var den lokale chefen för FSB" säger han. Initialerna står för den federala säkerhetstjänsten, KGB:s efterföljare. Fokin rycker på axlarna och räknar med att jag vet tillräckligt om Ryssland för att förstå situationen, vilken jag har helt klar för mig. Någon lade märke till att jag gick in i huset och sökte upp arbetarkommitténs kontor. Säkerhetspolisen fick ett samtal och polischefen som såg sin chans att påminna kommittémedlemmarna om att de är bevakade, passade på att fråga vem den udda besökaren var…

Fokin berättar för mig om Kuzbass-områdets samordningskommitté. Den skapades i maj under "järnvägskriget" och förenar nu arbetarkommittéerna i åtta städer. Medlemmarna möts varje vecka i provinshuvudstaden Kemerovo och håller kontakten via telefon så långt de har råd.

Ingen betalar i pengar

Flera personer anländer, bland dem en man i trettioårsåldern som Fokin presenterar som Vladimir Arent, ledare för fackföreningskommittén för den lokala glasindustrin och medlem av stadens arbetarkommitté. Medan Fokin är tillbakalutad och ironisk även då han blir utfrågad av FSB, ger Arent först intryck av att vara spänd och sluten. Men plötsligt exploderar han i vältalighet. "Regeringens reformer är kriminella, de är mot arbetarna och mot mänskligheten!" deklarerar han.

Det har nu gått mer än fem år sedan de 1800 arbetarna i hans företag fått sina löner, säger han till mig. Varje dag får de en limpa och en halv liter mjölk. Ibland kan de få andra utbetalningar in natura, som lite kött eller ost, beroende på vilka bytesaffärer som företagsledningen lyckats åstadkomma. Folk fortsätter komma till sina arbeten, säger Arent, eftersom de inte skulle ha någonting alls om de skulle sluta.

Problemet är inte att fabriken är omodern eller ineffektiv, påpekar Arent. Utrustningen är ganska modern, från slutet av 80-talet, och fabriken är den enda producenten av fönsterglas för byggnadsindustrin öster om Uralbergen. Men dess kunder påstår sig vara oförmögna att betala för varorna i rubel, och de bytesaffärer fabriken tvingas acceptera är mycket oförmånliga.

Återförstatligande

Arbetarna i hans fabrik, fortsätter Arent, är fientliga inte bara till regeringen utan till samhällssystemet i sin helhet. "Vi anser att basindustrin borde ägas av staten", säger han. I början av 90-talet privatiserades fabriken och såldes till de anställda. "Men nu", säger han, "kräver vi att den ska återförstatligas".

En allmän diskussion ska just börja och det är tid för mig att gå. Arent gör ett sista påpekande. "Du förstår", säger han, "folk här har gått igenom allting. De har strejkat, blockerat, demonstrerat. Vi är bara tvungna att fortsätta med det – organisera, visa solidaritet, arbeta med folk i andra städer för att bygga upp bredast möjliga aktioner."

Utanför byggnaden fäller ett sterilt regn ut mera sot ur de röksvarta molnen. För arbetarna i Anzjero-Sudzjensk finns det ingen enkel utväg, varken från staden eller från sitt oblida öde. Men om inte människorna kan ta sig ut i världen, har Fokin och Arent helt klart bestämt sig för att goda idéer och kampexempel kan.

Renfrey Clarke

Journalist på australiska "Green Left Weekly"

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.