Ännu ett tandlöst skolavtal

av Elsa Rohlén – LR Stockholm och Lou Bågmark – LF Stockholm
Foto: Scott Webb

Trots att alla politiker påstår sig vilja satsa på skolan och välfärden har nio av tio kommuner idag besparingskrav inskrivna i budgeten. Detta har lett till allt större barngrupper, där det inte är ovanligt att en enda förskolepersonal ensam ansvarar för 13 barn.

Tidigare reglerades lärarnas undervisningstimmar centralt, men nu är det i stället upp till varje rektor att besluta om. Det är enkel matematik: ju lägre personaltäthet, desto fler undervisningstimmar – och färre timmar till planering och uppföljning. Att kvaliteten på undervisningen blir sämre under sådana här omständigheter är självklart. Samtidigt som högern gormar om behovet av kompetenta lärare är det tydligt för varje tänkande människa att det knappast är i lärarkårens yrkesskicklighet problemet sitter – utan i den resursbrist som orsakats av år efter år av nedskärningspolitik.

Minskade resurser i kombination med ökade krav har lett till att risken för att folk blir sjuka av jobbet har ökat markant. Förskollärare tillhör en av de yrkesgrupper med högst antal sjukskrivna. Enligt en undersökning gjord av Lärarförbundet är det 88 procent av dem som överväger att byta jobb.

Det råder en akut lärarbrist, där de framtida behoven bara kan täckas om var fjärde student utbildar sig till lärare. Bland de utbildade lärarna jobbar hälften inte ens kvar i skolan. Efter åratal av försämringar är det inte konstigt att människor till sist flyr yrket.

Avtalet slutet – utan några konkreta förbättringar

I år har lärarförbunden haft avtalsrörelse. Nu är det nya "#skolavtal18" slutet och parterna har gått ut och förklarat hur bra allt kommer att bli. Avtalet innehåller löften om att parterna gemensamt ska arbeta för att långsiktigt förbättra lärarnas arbetsmiljö och göra läraryrket mer attraktivt.

Problemet är att det överhuvudtaget inte innehåller några konkreta förbättringar, eller tar tag i de stora problem som lärare möter i sin vardag. Det finns ingenting som pekar på att resursbristen i skolan kommer att minska. Avtalet innehåller inga skrivelser som skyddar lärarnas undervisnings- eller planeringstid. Det anger inga maxtak för barngrupper eller klasser.

Effektivitet som ett huvudkriterium för lärarens lönesättning kvarstår, vilket innebär att det är fritt fram att fortsätta pressa lärare genom att öka deras arbetsbelastning, mot löften om en löneökning. Dessutom finns det i dagsläget ingen procentsats som anger vilken årlig löneökning lärarna har rätt till. Man hänvisar till att yrket har "marknadskrafterna i ryggen" – som om det vore något att lita på.

Tydlig potential för kamp

Den 25 oktober gick lärarfacken i Stockholm ut och sa att man accepterat en löneförhöjning på 2,4 procent, trots att de själva angav att det var otillräckligt. Ursäkten var att man inte ville att medlemmarna skulle behöva vänta längre än till december på sina löneökningar. Man sade sig vara missnöjda – men överlämnade ändå lösningen till "den resterande delen av avtalsperioden", det vill säga de kommande tre åren. Två månader in i avtalet lade man sig alldeles platt inför arbetsgivarnas vilja.

Ledningen för Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund lyfter upprepade gånger att den viktigaste prioriteringen är att "höja läraryrkets status". Men det är inte låg status som skrämt iväg 35 000 utbildade lärare från yrket, utan för 70 procent av de som lämnar yrket har det berott på arbetsbelastningen. Det är tydligt för oss lärare att det är personalbrist, stora klasser och barngrupper, onödig byråkrati, pressade scheman, övertid och att aldrig kunna lägga ned tillräckligt med tid på de individuella eleverna som är orsaken till att allt fler flyr yrket.

Det jäsande missnöjet och ilskan inom lärarkåren har lett till sporadiska utbrott av kamp. Tidigare i år såg vi Förskoleupproret, där förskollärare tydligt klargjorde att de är redo att kämpa.

Facket hade kunnat gå ut i strejk för att kräva ett avtal som verkligen sätter ett tak i barngrupper och klasser, och som kräver förbättrade arbetsvillkor. Men i stället verkar ledningen inom de stora facken i dag snarare vilja få ihop ett avtal så snabbt som möjligt med arbetsgivarna, oavsett hur tandlöst det i sista hand blir.

I våras trotsade våra amerikanska lärarkollegor i West Virginia antifacklig lagstiftning och gick ut i strejk. Deras seger inspirerade lärare över hela USA att gå ut i strejk. Detta är något vi lärare i Sverige bör se som ett föregångsexempel.

Vi lärare måste ta kontrollen över våra fackförbund och kämpa för krav på mindre klasser och barngrupper, och för att vi ska kunna lägga mindre tid på onödigt byråkratiskt arbete och mer på undervisning.

Facken borde ta upp kampen för ett samhälle där det faktiskt är möjligt för skolan att utgå från alla elevers individuella behov och nyfikenhet, och där ingen elev hamnar efter till följd av resursbrist. Ett samhälle där ingen lärare tvingas ansvara för allt för stora klasser och allt för mycket pappersarbete, utan kan ägna sin tid åt undervisning och lärande.

Skolan ska vara en lärorik plats, där unga människor får stöd i att utvecklas till sin fulla potential, och inte som i dag en plats där betyg och prestation prioriteras framför pedagogiskt lärande och barnens utveckling. Men för att nå detta, och för att en gång för alla få ett slut på stress och sparkrav – så måste kampen till slut handla om att göra slut på den krisande kapitalismen som bara har mer nedskärningar och försämringar att erbjuda. Vi måste ta upp kampen för socialism.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.