Amerikas Brexit: För att bekämpa Trump, bekämpa kapitalismen!

av John Peterson (Översättning: Sebastian Ingvarsson)
Donald Trump. Foto: Flickr

Så har Demokraternas hårda skola till sist fått ett slut. Det som en gång verkade otänkbart – som ett avsnitt av tv-serien Twilight Zone – har blivit verklighet. De viktigaste av Hillarys förmodat säkra stater förlorades till sist till Trump. Mediernas experter försökte verka oberörda på valnatten, men de var tydligt chockade – liksom miljontals andra.

Obama pratade på valdagen om att solen kommer att gå upp nästa morgon också, oavsett valutgången. Men den gick upp över en helt ny värld, där den ruttna Clinton-dynastin hade fallit som över en natt, och strategin med att välja det "minst onda" ("the lesser evil") hade slagits i spillror.

"Gråt inte, bli inte arg. Förstå." – Spinoza

"Allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras." – Karl Marx

"Det kan inte vara sant!"

Om allt varit som förut skulle Trump inte ens ha varit nära att vinna. Men som vi förklarat i denna tidning tidigare är inte saker som förut. Det sunda förnuftet pekade entydigt mot en seger för Clinton, men under den ekonomiska krisens slag har det sunda förnuftet kastats över ända. År 2016 har varit populisternas år – såväl till höger som till vänster – och när man lyckats tränga ut Sanders ur valprocessen var Trump den som kunde dra nytta av situationen. De enorma och livliga folkmassor Trump lyckades samla, medan "Crooked Hillary" kämpade för att få medvind i presidentvalet gav en tydlig indikation om att något avgörande var på väg att hända.

Därför bör vi inte alls vara förvånade. Vi skrev innan valet att: "Om Brexit kunde ske, då kan också Donald Trump bli USA:s nästa president." Under en epok präglad av kapitalismens långt gångna förfall har det otänkbara blivit den nya normaliteten. När marxister säger att "skarpa och plötsliga vändningar" står på dagordningen är det inte bara tomma ord. När vi förklarade att valet skulle innebära en avgörande vändpunkt i situationen – oavsett vem som vann – var det ingen överdrift.

Efter Sanders valrörelse, och nu efter valet av Trump, vem kan då hävda att inget någonsin kommer att förändras i USA? Må vara att detta inte är den sortens förändring som miljontals människor hade hoppats på, men det är likväl en kolossal förändring.

Vilka konsekvenser detta får för världsekonomin och klasskampen är omöjligt att förutse i sin helhet, men effekterna kommer att vara omfattande. Till och med innan det slutgiltiga resultatet hade tillkännagivits, hade terminskontrakten för Dow Jones-indexet fallit med 700 punkter, den mexikanska peson hade förlorat 10 procent av sitt värde gentemot dollarn, guldpriset hade skjutit i höjden, och de asiatiska börsmarknaderna hade sjunkit.

USA är inte någon andra klassens före detta stormakt av marginell betydelse, utan det viktigaste landet i det kapitalistiska och imperialistiska systemet. Som Financial Times uttryckte det: "Det kommer att ta ett tag att förstå de vidare implikationerna av valet av Trump. Varje opinionsinstitut i hela landet feltolkade den allmänna opinionen i USA. Genom att rösta fram någon som väljarna visste var respektlös inför USA:s konstitutionella teknikaliteter, har USA:s folk skickat den parlamentariska motsvarigheten till en självmordsbombare till Washington. Trumps mandat är att spränga systemet i luften. Hans förutsägelse om ett 'Brexit gånger tio' var en underdrift. Storbritannien må vara på drift, men konsekvenserna av britternas beslut är i stora drag begränsade."

Hillary Clinton borde ha haft segern som i en liten ask. Varenda opinionsundersökning gav henne en rejäl segermarginal. Men vid halv elva på morgonen (östkusttid) hade tidvattnet vänt och uttryck som "jordbävning", "oroväckande", "populistisk revolt", "slut på det amerikanska experimentet", "statsförfall", och "apokalyps" haglade i medierna. Det blev alltmer tydligt att "inte Clinton" var den som skulle segra. Hur kunde experterna ha så fel?

Enkelt uttryckt gav opinionsmätningarna helt fel indikationer eftersom media så gärna ville tro på sina egna sagor: att den populistiska ilskan var övergående och att kandidaten med mest pengar alltid vinner. Precis som de gav Bernie Sanders en snöbolls chans i helvetet att hota Clinton, förutsatte de att Trumps grova rasism, sexism och ignorans skulle vara tillräckligt för att sänka honom. Sanders kapitulerade under trycket. Men Trump gjorde det inte, trots de skoningslösa ansträngningarna från media och hans eget parti för att få honom att rätta in sig i ledet eller ge upp. Hans supportrar belönade hans uthållighet genom att massivt sluta upp för att ge honom segern.

Det stod mellan de två mest oönskade och impopulära kandidaterna i USA:s historia. Som en analytiker uttryckte det: "Den sämsta kandidaten i de amerikanska presidentvalens historia visade sig vara Hillary Clinton." Utan mycket till kampanjmaskineri red Trump på en våg av ilska hela vägen till Vita huset.

Proteströstandet

Hellary Trump - Photo: Leigh BlackallSom vi förklarade dagen före valet: "Redan från början var det upplagt för att Clinton skulle förlora valet – hon och Demokraternas partikommitté DNC hade manövrerat på ett odemokratiskt sätt för att omöjliggöra att Bernie Sanders skulle kunna vinna. Hon borde egentligen ha ett bättre läge. Obama är fortfarande relativt populär, ekonomin har ännu inte sjunkit tillbaka i lågkonjunktur, i efterdyningarna av Occupy Wall Street och Black Lives Matter lutar den allmänna stämningen bland unga tydligt åt vänster, och Trump är en reaktionär galning och clown. Men det finns en hake: miljontals hyser ett starkt hat mot Hillary Clinton. De ser henne som en lögnaktig, oärlig fuskare, köpt och betald av Wall Street. Hon är symbolen för karriärismen, själva förkroppsligandet av 'bussiness-as-usual'-politiken. Efter att ha upplevt Sanders valrörelse är parollen 'jag är åtminstone inte Trump!' inte tillräckligt för att motivera miljoner människor att gå till valurnorna."

En överväldigande majoritet av USA:s befolkning anser att landet är på väg åt fel håll och det talade emot det regerande partiet. Bland den så kallade millenium-generationen (födda 1980-2000) tappade Clinton 11 procent i Florida i år jämfört med Obama. Många valde att rösta på ett tredje parti, trots att det riskerade att ses som "bortkastade röster". Givet Elektorskollegiet och storkapitalets herravälde över kampanjfinanserna, anser en majoritet att deras röst är värdelös. Är det egentligen så svårt att förstå? De unga beskrev dessutom de båda huvudkandidaterna med ord som ”skrämmande”, ”ett skämt”, ”ett hån”, och ”en förolämpning”.

"I det här valet känner jag mer att du vet vem du inte vill ha, än att du vet vem du vill ha," sa Abriona Johnson, 20, servitris på Draught House i norra Philadelphia som planerade att rösta på Hillary Clinton för att "hon inte är Trump."

Vissa Trump-anhängare var precis lika missnöjda med valet. Cal Summers, en 19-årig student på Bucks County Community College, planerade att rösta på Trump eftersom han stöttade Trumps ekonomiska politik och för att "Hillary Clinton är en brottsling." Men han ansåg att valet var "ganska skrämmande" eftersom båda kandidaterna var så bristfälliga. När han fick frågan om han skulle ha stöttat en annan kandidat i primärvalet svarade han: "ärligt talat, vem som helst hade varit bättre."

Till och med den berömda satirsidan The Onion hade svårigheter med att göra satir på valet. Enligt Ben Berkley, online-tidningens redaktionschef, är det "svårt att höja volymen när högtalarna redan är sprängda och allas öron redan blöder."

Kvinnor och Clinton

Vissa kommer att skylla valutgången på sexism och kvinnohat. Och visst finns det ingen tvekan om att detta splittrande gift lever och frodas i USA och kommer fortsätta göra det så länge som klasser och den av människan skapade nöden får bestå. Men det finns dock många fler orsaker till att Hillary förlorades än hennes kön. Som aktivisten och skådespelerskan Susan Sarandon sade: "Jag röstar inte med min vagina."

Även om Trump är en motbjudande sexist i ord och personlig handling, så bleknar detta i jämförelse med Clintons attacker mot miljontals arbetande kvinnors intressen både i USA och internationellt. Ett exempel är den ökända Clinton-stiftelsen som bara ger sina kvinnliga anställda 72 procent av vad deras manliga kollegor tjänar – vilket till och med är lägre än det 75-procentiga genomsnittet för icke-vinstdrivande organisationer. Rent konkret betyder det att hon betalar kvinnor 7,20 dollar jämfört med männens 10 dollar för samma utförda arbete. Vi behöver inte ens gå in på det lidande som drabbat miljontals kvinnor i Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen, och varhelst utrikesminister Clinton rått över bombningar och kapitalistisk plundring.

Den överväldigande majoriteten av amerikaner skulle inte ha några som helst problem med att välja en kvinnlig president, och anser att det skulle vara en milstolpe. Men när det väl kom till kritan kunde inte dessa miljoner män och kvinnor förmå sig att rösta på just denna kvinna som president. De röstade inte på Trump för att de är korkade och okunniga, utan för att deras klassinstinkt sade dem att Hillary Clinton var deras klassfiende.

"It's the economy, stupid"

Det är det verkliga arvet efter Obamas åtta år vid makten, inte det som vissa inbillar sig, som är den bakomliggande orsaken till resultatet. Som Martin Wolf från Financial Times underströk före valet:

"Krisen har rivit upp gamla sår i samhället, som inkluderar minskat förtroende för rättskaffenheten och kompetensen inom den finansiella, intellektuella och lagstiftande eliten.

Den reella medianinkomsten för hushållen ökade med 5,2 procent mellan 2014 och 2015. Men den förblir lägre än nivåerna före krisen. Den är i själva verket lägre än nivåerna som nåddes år 2000 och har till och med fallit konstant relativt till BNP per capita sedan mitten av 1970-talet. Denna utveckling hjälper en att förstå den massiva besvikelse, och även förtvivlan, som detta bistra val visat så tydligt.

Inte särskilt förvånande är att ojämlikheten har förvärrats markant. Från 1980 fram till idag har den rikaste procentens andel av den samlade bruttolönen ökat från 10 procent till 18 procent. Även efter skatt ökade den med en tredjedel, från 8 procent till 12 procent. Ökningen av VD-löner i jämförelse med arbetarlöner har varit enorm. USA har den högsta ojämlikheten av alla höginkomstländer och har sett den snabbaste ökningen av ojämlikhet bland de sju ledande höginkomstekonomierna. Skillnaden mellan dessa länder tyder på att ökad ojämlikhet i mycket högre utsträckning är ett samhälleligt val än ett ekonomiskt tvång.

Nära besläktat med den ökande ojämlikheten har varit en nedgång av lönekvoten av BNP från 64,6 procent år 2001 till 60,4 procent år 2014. Arbetare har inte bara lidit av en allt mindre del av kakan. Precis lika betydelsefullt är den stadiga uppgången av andelen män mellan 25 och 54 år som varken arbetar eller söker arbete från 3 procent på 1950-talet till 12 procent idag. Till och med Frankrike har varje år sedan 2001 haft en högre andel unga män i arbete än USA. Om man jämför med medlemsländerna i OECD, har USA sedan 1990-talet haft den näst största ökningen av män som inte arbetar." (vår övers.)

Trump/ClintonDet är ingen slump att Trumps budskap fick ett gensvar från Rostbältet och långt bortom det. Särskilt Mellanvästra USA drabbades hårt av krisen, och tidigare demokratiska fästen som Michigan och Wisconsin, samt Rostbältesstater som Pennsylvania och Ohio röstade på Trump. Utan en tydlig ledning från arbetarrörelsen har man avvisat den kapitalistiska globaliseringens konsekvenser på ett impressionistiskt och nationalistiskt sätt, genom hets mot invandring, Kina, etc.

Miljontals amerikaner känner att de inte har någon framtid och att deras värdighet har tagits ifrån dem av den ständigt malande krisen. Den rasande epidemin av heroinmissbruk är bara ett sätt det uttrycker sig på. De vill "dränera träsket" i Washington och "ta tillbaka sitt land" – trots att landet aldrig någonsin varit deras.

Demokraterna har styrt under de mest lönsamma åren i Wall Streets historia samtidigt som arbetarklassen upplevt nästan ett decennium av stagnation och nedskärningar. De kan inte leva på gammal ånga och tomma löften för evigt. Detta förklarar varför Donald Trump, trots att han är en miljardär, kunde spela rollen som outsider – vilket han definitivt är jämfört med Clinton. Han är den första president som aldrig haft någon hög politisk eller militär position. Och trots att han ljuger nästan hela tiden, innehåller just hans attacker mot etablissemanget ofta ganska mycket sanning.

"Vänster" och "höger"

Trots att det på ytan kan verka motsägelsefullt uttryckte miljoner som röstade på Trump sin klassinstinkt, om än på ett förvirrat och förvrängt sätt. Det är återigen värt att citera från artikeln vi skrev strax innan valet:

"Hur ska man förstå Trumps stöd? Om han faktiskt är i en position där han kan vinna, betyder det att miljoner amerikanska arbetare kommer att rösta på honom. Hans kärnväljare är helt klart den 'upprörda småborgerligheten' – även om den är till antalet förminskad och samhälleligt maktlös – men han har också blivit en kanal för den djupt rotade ilskan bland miljontals vanliga arbetare. För att förstå vad som händer, måste vi överge den begränsade förståelsen hos borgerligt liberala och mainstream-akademiker av vad som utgör 'vänster' och 'höger'. Kort sagt, vi måste analysera den här processen ur ett klassperspektiv.

För marxister representerar 'vänstern' arbetarklassens levande, historiskt progressiva intressen, genom dess kamp för den revolutionära socialistiska omvandlingen av samhället. 'Högern' utgörs av de som försvarar och tjänar på den döende, ruttna kapitalismen, ett bakåtsträvande system baserat på utsugning och förtryck som har överlevt långt utöver sitt bäst före-datum. Den grundläggande skiljelinjen går inte på ett abstrakt sätt mellan den ena eller andra politiken, utan längs klasslinjer: är du en arbetare eller lever du på andra människors arbete?

För att upprätthålla illusionen om 'majoritetens demokratiska styre', måste man tillåta arbetare – som vida överstiger kapitalisterna till antalet – att rösta (eller åtminstone de som inte har diskvalificerats från att rösta på en myriad av förfalskade grunder). Under vanliga perioder är ytliga skillnader i socialpolitiken, den ekonomiska politiken, eller utrikespolitiken tillräckligt för människor för att de ska kunna 'bestämma sig' för vem de ska rösta på. Men i tider då motsättningarna inom systemet tänjer de existerande partierna till bristningsgränsen, och inga alternativa arbetarpartier med massbas uppstår för att fylla tomrummet, krävs andra metoder för att saker ska hålla sig inom säkra gränser.

Medvetet eller omedvetet, är vänster- och högerpopulismens funktion att fånga in arbetare för att rösta på partier som står för klassintressen som är diametralt motsatta deras egna. Genom att framställa världen och politiken som 'vi mot dem' längs olika ideologiska och demografiska linjer, riktar man uppmärksamheten bort från problemets kärna: den organiska krisen och systemets återvändsgränd. Men att väcka dessa krafter innebär samtidigt ett potentiellt hot mot den etablerade ordningen, och det är inte säkert att de som väckt dem kan kontrollera dem. Knepet är reta upp folk lagom mycket för att få dem till valurnorna, men inte så mycket att de faktiskt tror att de har något att säga till om hur samhället ska styras. Efter valet förväntas alla gå hem till sitt och lämna politiken åt proffsen. Gud förbjude att de går ut på gatorna, ger sig på kapitalet, ockuperar fabriker, och organiserar storstrejker.

Så låt oss förtydliga: Demokraterna är inte 'vänster', och Republikanerna är inte 'höger'. De är båda högerpartier. Båda har alltid varit och är än idag partier för och av den härskande klassen. I bästa fall är de den 'liberala högerflygeln' och den 'konservativa högerflygeln' av kapitalistklassen. Även om de historiskt sett utvecklades som ideologiska motståndare till varandra, så är och förblir både liberalism och konservatism varianter av kapitalistiskt styre som alltid kommer att hålla ihop gentemot arbetarnas intressen. Både Demokraterna och Republikanerna lutar sig demagogiskt mot arbetarklassen, de lovar guld och gröna skogar under valen, men styr i enlighet med kapitalisternas intressen så fort valet är över.

Eftersom det inte finns något arbetarparti med massbas, tvingas arbetarklassen att 'välja' vilken av dessa högerflyglar de ser som 'det mindre onda' varje gång ett val är i antågande. Under decennier kunde Demokraterna spela rollen som mer 'vänster' på grund av arvet från måttliga reformer under Franklin D. Roosevelt och New Deal, John F. Kennedys ungdomliga dynamik, och Lyndon Johnsons 'Great Society'. Men systemets kris betyder att det inte längre finns några smulor kvar att få. Kapitalisterna vill behålla hela kakan, trots att det är arbetarna som står för allt bakande.

Efter nästan ett decennium av stagnation, förfall, undersysselsättning och arbetslöshet under Demokraternas styre, är det inte så tydligt för arbetare vilket alternativ som är 'det mindre onda'. Det är främst äldre, vita manliga arbetare som stöttar Trump, varav många är medlemmar i facket. Av alla skikt inom den amerikanska arbetarklassen var det de som huvudsakligen tjänade på det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget och som nu märker hur deras utrymme krymper allt mer. Ännu omedvetna om att deras försämrade levnadsstandard beror på det kapitalistiska systemet, och samtidigt genomsyrade av fackföreningsledarnas idéer om att 'arbetare måste samarbeta med cheferna', försöker de desperat hitta ett sätt att kunna behålla det lilla de har. De sätter sitt hopp till att en 'stark affärsman' kan garantera detta."

Ingen lösning under kapitalismen

Men deras felriktade hopp kommer inom kort att krossas mot den kapitalistiska verklighetens klippor. När Trump tar över tyglarna för ett system han har kallat riggat och korrupt kommer graden av hans vanföreställningar att bli uppenbar. I sitt första tal efter valet gav han följande löften:

"Vi kommer att ordna upp våra innerstäder och återuppbygga våra motorvägar, broar, tunnlar, flygplatser, skolor, sjukhus. Vi kommer att återuppbygga vår infrastruktur, som förresten kommer att bli oöverträffad, och vi kommer att sätta miljontals av vår befolkning i arbete när vi gör det.

[...] Vi kommer att ta oss an ett projekt av nationell tillväxt och förnyelse. Jag kommer att använda den kreativa talangen hos vårt folk och vi kommer att kalla de bästa och skarpaste för att dela sin fantastiska talang för det allmännas bästa. Det kommer att ske. Vi har en storartad ekonomisk plan. Vi kommer att fördubbla vår tillväxt och vi kommer ha den starkaste ekonomin i hela världen. Samtidigt kommer vi att vara sams med alla andra nationer, som vill vara sams med oss. Det kommer vi att vara. Vi kommer att ha storartade relationer. Vi förväntar oss att få storartade, storartade relationer. Ingen dröm är för stor, ingen utmaning är för stor. Inget vi önskar för vår framtid är bortom räckhåll.

Amerika kommer inte längre att nöja sig med något annat än det bästa. Vi måste återerövra vårt lands öde och drömma stort och djärvt och vågat. Vi måste göra det. Vi kommer att drömma om saker för detta vårt land, och vackra saker och framgångsrika saker återigen. Jag vill säga till världens befolkning att medan vi alltid kommer att sätta Amerikas intressen först, kommer vi att förhandla rättvist med alla, med alla. Alla folk och alla nationer. Vi kommer att söka samarbete, inte fiendskap; partnerskap, inte konflikt."

Trots alla demagogiska och motbjudande saker han säger lovar Trump jobb åt alla, ett slut på eländet som stavas Obamacare, och att han kommer att få "dina drömmar... att gå i uppfyllelse!" Samtidigt som han har fått stöd från många uttalade rasister och vit makt-anhängare, slår hans budskap an en sträng hos många arbetare trots hans öppna rasism och sexism. Han har utlovat en återgång till den mytomspunna gamla goda tiden då USA var ett "storartat" land. De flesta amerikaner förstår inte att dessa goda tider byggde på helt unika förutsättningar och bara varade några få decennier, bara berikade en del av befolkningen, och aldrig kommer att upprepas, trots Trumps vackra löften.

Trump har också sagt att "det är så lätt!" att lösa de problem som amerikanska arbetare står inför. Att alla problem skulle lösas utan svårigheter är precis vad miljontals människor hade hoppats på 2008. Resultaten under Demokraterna var dystra, men givet det politiska tvåpartisystemet som har dominerat USA:s politik i 150 år, och fackledarnas eländiga misslyckande att bygga ett alternativ, är det naturligt att "det andra partiet" återigen är vinnaren på det kokande missnöjet.

Men vi har dåliga nyheter för herr Trump: Att lösa den kapitalistiska krisen inom systemets ramar är en omöjlighet. I sitt första tal efter valet kallade han till enhet och lovade att bli en president för alla amerikaner. Men detta är inte realiserbart. Han kan bara regera för en del av befolkningen: miljardärerna, vilkas intressen är diametralt motsatta arbetarnas.

Republikanerna kontrollerar nu både kongressen och Vita huset. De kommer att genomföra hårda attacker mot arbetarna, och de kommer inte att ha några ursäkter för att inte leverera efter Trumps utopiska löften. När missnöjet väl infinner sig, kommer det att bli uppenbart att Trumps kampanj, på hans eget förvrängda sätt, har hjälpt till att frigöra samhällskrafter som han eller hans parti kommer att vara oförmögna att kontrollera. Detta är anledningen till att den härskande klassen föredrog Hillary. Men genom att så öppet stödja henne har de bara spätt på ilskan och förstärkt bakslaget mot hennes kandidatur.

Bernie Sanders historiska misstag

Sanders och ClintonTrots Trumps kolossala skräll, låt oss inte glömma den andra stora händelsen under valet 2016: den massiva rörelse som bubblade upp kring Bernie Sanders. Bara 25 år efter Sovjetunionens fall, i Joseph McCarthys och kommunistskräckens land, gav hans uppmaning till en "politisk revolution mot miljardärsklassen" honom över 13 miljoner röster i Demokratiska partiets primärval. Hans öppet socialistiska kampanj drog massiva skaror och genererade en entusiasm som Clintons kallt kalkylerande marknadsföringsteam bara kunde drömma om. Trots hans bristfälliga, vänsterreformistiska program stod den enorma uppslutningen bakom Sanders för en politisk jordbävning, som gav svallvågor över hela planeten.

Trots att Wikileaks avslöjat Clinton-kampanjen och DNC-apparatens fulspel och oärlighet, vek sig Sanders under trycket, gick över till att stötta Hillary, och vägrade att ställa upp som självständig kandidat (vilket vi uppmanade honom att göra). Orsaken han hävdade var att lansera ett socialistiskt massparti skulle vara ett effektivt sätt att ge bort valet till Trump. Nu när "det mindre onda"-strategin slagits i spillror, vem kan förneka att Sanders hade kunnat besegra Trump i ett val mellan två, tre eller fler alternativ?

Vare sig folk vill acceptera det eller inte består sanningen: arbetarna kommer att fortsätta att stå på den förlorarande sidan tills vi har ett eget parti. En historisk möjlighet gled oss ur händerna. Men vi ska inte förtvivla. Andra möjligheter kommer att öppnas upp. Inget har lösts och historien, precis som naturen, avskyr vakuum. Det objektiva behovet av politiskt massuttryck för arbetarklassen är mer skriande än någonsin. Sanders-fenomenet innehåller många frön som kan mogna i framtiden. Demokraterna har fått ett hårt slag, men tills de har ersatts kan de halta vidare för en tid – precis som det system de representerar kan göra tills det ersätts av den organiserade arbetarklassens medvetna handling.

Det finns ingen vrede som arbetarklassens

Det vi bevittnar just nu är amerikansk pragmatism i praktiken, där ett brett lager av arbetare försöker ta saken i egna händer på det enda sätt som finns tillgängligt för stunden. Den klassiskt amerikanska lösningen när en tv inte fungerar är att ge den ett välriktat slag med knytnäven. Och när det inte fungerar, är det dags att kasta hela pjäsen i soptunnan och skaffa en ny. Miljoner amerikaner har precis gett etablissemanget de första varnande smällarna. Tids nog kommer de att inse att den nuvarande anordningen är bortom all räddning och behöver ersättas helt och hållet.

Som Washington Post i starka ordalag uttryckte det: "Denna frånkoppling kan bara förklaras av en längtan att spränga hela systemet. Och jag menar inte bara det politiska systemet. Jag menar varenda elit- och etablissemangsinstitution som någonsin trott sig veta bäst – och media är definitivt inkluderade. Trump är det kollektiva långfingret från alla de som anser att eliten har hånat och avfärdat dem alltför länge. Det är den vanliga människans revansch – som blir än mer anmärkningsvärd av det faktum att detta hat mot eliten och etablissemanget kanaliserats genom en miljardär som tar varje chans att berätta för alla hur smart och rik han är."

Medan många amerikaner har illusioner i Trump finns det miljoner andra som aldrig stått på hans sida och nu förbereder sig på att kämpa mot honom. Efter besvikelsen över Sanders kapitulation och Clintons bedrövligt misslyckade försök att stoppa Trump genom det "mindre ondas" strategi, kommer folk inte blint att gå tillbaka till Demokraterna. Men som vi har förklarat: tills de har ersatts är allt möjligt.

Efter decennier av förräderi har den vita arbetarklassen till sist övergett det Demokratiska partiet. Men dessa arbetares flirtande med Republikanerna kommer att bli kortlivat eftersom det partiet inte heller har något att erbjuda dem. De som istället hade illusioner i Demokraterna kommer att bli djupt skakade av detta resultat och kommer att leta efter alternativ.

Detta är de bittra frukterna av strategin att välja "det mindre onda". Det tog mer än 20 år, men Rostbältet har slutligen utkrävt sin hämnd för NAFTA, nedmonteringen av välfärdsstaten, och svångremmen av arbetarfientliga lagar som Bill Clinton fick igenom under 1990-talet. Som vi har varnat för om och om igen: om du antar en strategi baserad på "det mindre onda", så kommer förr eller senare "det mer onda" att segra. Och detta valår var det många som kände att det inte var så tydligt vilket som var vilket.

En ny era av polarisering, åtstramningar och klasskamp står för dörren

Till de som är förkrossade över resultatet och är rädda att världen håller på att rämna säger vi: kampen har bara börjat! På ett sätt är det bättre att Trump och hans gelikar avslöjas förr snarare än senare, istället för att samla kraft som opposition under ytterligare fyra år, och gång på gång bräka "vad var det vi sa!" varje gång Clinton avslöjar sig. Vi kan vara säkra på att någon som stod ännu längre till höger i det fallet skulle ha tagit hans plats – någonting som vi fortfarande inte kan utesluta.

Men tills vidare ligger bevisbördan hos Trump och Republikanerna, och när de misslyckas med att leva upp till förväntningarna kommer inbördeskriget som redan rasar inom deras led att leda till den ena krisen efter den andra. Trump har ingjutit förväntningar som är helt omöjliga att leva upp till. Även om hans anhängare är hoppfulla nu, kommer de förr eller senare att vända sig emot honom. Ilskan, som ännu inte funnit ett sammanhängande utlopp för arbetarklassen, kommer förr eller senare att hitta ett klassbaserat uttryck: ett massparti för arbetare i vilken form det än må ta till en början.

Liberaler och många på vänsterkanten kommer att skylla nederlaget på arbetarklassens påstådda okunnighet. De kommer att springa runt som yra höns, utropa att himlen faller ner, och att allt rör sig långt åt höger, kanske till och med mot fascism. I verkligheten rör sig saker enligt det kapitalistiska kaosets oförutsägbara virvlar. Trump är inte orsaken, utan bara resultatet och uttrycket för destabiliseringen av systemet som helhet. En sak måste dock göras klar: den amerikanska revolutionens molekylärprocess har fått sig en rejäl adrenalininjektion.

Fackföreningsledarnas strategi att stödja Demokraterna har slagits i spillror och deras trovärdighet har kraftigt underminerats. För att byta kurs och organisera ett segerrikt motstånd mot de kommande attackerna behöver arbetarrörelsen en ny politik. De existerande fackföreningarna behöver fyllas av friska krafter, och nya måste bildas för de tiotals miljoner arbetare som inte har något kollektivt försvar mot cheferna. Om de nuvarande ledarna är oförmögna att återuppliva de militanta klasskampstraditioner som byggde facken från första början, kommer de att trängas undan och nya ledare kommer att stöpas i de kamper som ligger framför oss.

Arbetarklassens strävanden sträcker sig långt utöver vad kapitalismen kan erbjuda. Unga människor och arbetare kommer inte att ha något annat alternativ än att kämpa. Valet 2016 borde vara en väckarklocka. Förändring kommer inte att uppnås genom röster på kapitalisternas partier. Vi behöver våra egna politiska kampverktyg. Vad mer är, vi behöver marxistiska idéer, teori, och perspektiv för att sätta rätt kurs.

Kämpa för socialism!

IMT USA, Socialist AppealViljan att "Make America Great Again!" återspeglar en desperat önskan om att vrida tillbaka klockan till en inbillad tid när den amerikanska drömmen verkade ha ett reellt innehåll. Men marxisterna förstår att inget land i själva verket kan bli särskilt "great" under kapitalismen. Det finns bara en väg framåt: att göra hela världen "great" genom socialism.

Många människor är av förståeliga skäl demoraliserade, nedslagna och äcklade. Men det finns ingen tid att förlora. Vi måste vända vår ilska till handling. Men för att vår handling ska vara effektiv, måste vi vara organiserade och beväpnade med ett program och en plan. Det är oundvikligt att det finns en viss förvirring i början, men protesterna kommer inte att låta vänta på sig och kommer med tiden att växa till att omfatta miljontals över hela landet. Som det mest råaste och mest smaklösa av den härskande klassens partier, kommer republikanerna att stå inför en kaotisk proteströrelse inom en snar framtid. Protester organiseras redan genom sociala medier och IMT kommer att finnas på plats.

Som vi förklarade bara några dagar innan valet:

"Oavsett vem som vinner, kommer nästa person i vita huset regera över en krutdurk av kris och instabilitet. Nedskärningar, åtstramningar och attacker mot arbetarklassen står på dagordningen oavsett vad kandidaterna lovar. Arbetarna kommer inte att ha något annat val än att kämpa tillbaka på gator, torg och arbetsplatser. Om Trump vinner kommer det inte bara att bli spontana massprotester, utan följden kan också bli att nästa ekonomiska kris bryter ut. Hans anhängare kommer på kort tid inse att de blivit lurade. Om Clinton vinner kommer hennes smekmånad nästan helt säkert bli mycket kortlivad, särskilt med vad som kan komma att bli en riktigt allvarlig ekonomisk härdsmälta som skymtar vid horisonten. Den förra krisen minskade inte bara statens kassakistor utan också den folkliga viljan att ge allmosor till den rikaste procenten. Chock och paralysering kommer att ersättas av indignation och mobilisering. [...]

Långt ifrån att bara lätta på trycket kommer valet att destabilisera situationen ytterligare. Vare sig vi är redo eller inte, finns massrörelser på en skala vi inte sett under vår livstid redan vid horisonten. Människor lär sig av erfarenheter, och de kommande årens händelser kommer att vara en snabbkurs i kapitalistisk kris på alla nivåer. Samtidigt som vi följer alla händelser i valet får vi inte låta oss distraheras av den borgerliga politikens cirkus. Det finns ingen plats för demoralisering eller rutinism. Tvärtom, vi borde fyllas av en brinnande revolutionär optimism och fästa blicken på målet: byggandet av en kaderorganisation som är förmögen att skola och stålsätta framtidens revolutionära styrkor."

Hela systemets legitimitet har underminerats i grunden. Enligt William Cohen, som var försvarsminister under Bill Clinton, rör sig vårt lands politiska system "sakta men säkert mot den gemensamma undergången".

Som en arbetarvän i Ohio skrev till mig medan resultaten rullade in: "Ja du gamla vän, det ser ut som att det roliga är på väg att börja. Jag röstade fortfarande på ett tredje parti och känner inte alls att jag slängt bort min röst. Som jag ser det, om jag måste välja mellan hundskit från en Rottweiler, hundskit från en Dobberman, eller en pizza, kommer jag alltid att välja pizza även om det är mycket liten chans att jag får den. Det kommer att bli kaos när det amerikanska folket inser att den här solariumbruna miljardären inte representerar dem och inte har deras bästa för ögonen."

Kapitalismen är bankrutt och detsamma gäller dess politiska partier. Det borgerliga ekonomiska systemets kris återspeglas oundvikligen i en kris för det borgerliga politiska ledarskapet. Över en natt har det skiftande amerikanska klassmedvetandet tagit ett stort kliv framåt. Valet av Donald Trump utgör ytterligare ett steg på den icke-linjära men obevekliga vägen mot socialistisk revolution.

Det kommer att bli en stormig resa. Det är inte läge att sitta och titta på. Det är dags att organisera sig! För att bekämpa Trump måste vi bekämpa kapitalismen! Gå med i IMT eller donera till oss! För ett socialistiskt massparti baserat på fackföreningarna och arbetarklassen!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.