Ådalen 31: Det vi aldrig får glömma

av Martin Oskarsson
Demonstrationen bara några minuter innan skotten föll.

"Här vilar en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger
Glöm honom aldrig."

Så lyder Erik Blombergs dikt som finns inristad på gravstenarna för fem arbetare som mördades av militären under Ådalen 1931. En händelse som för alltid har etsat sig fast i medvetandet hos arbetare eftersom det är det mest tragiska kapitlet i arbetarrörelsens historia, och ett bevis på hur långt staten var (och är) beredd att gå för att knäcka arbetarnas kamp.

Det hela inleddes med att ledningen för Marmaverkens pappersbruk i Söderhamn krävde lönesänkningar. Som ett svar på detta utlyste pappersindustriarbetarförbundet strejk. Man inledde också sympatistrejker vid bruken i Sandviken och Utansjö i Ådalen. (Ådalen består av de orter som ligger vid Ångermanälvens stränder från inflödet i Härnösand till Sollefteå.)

Man förklarade också all hantering av massa i blockad och det gällde i synnerhet lossning och lastning av massa och papper. Och det är här som striden kommer att stå. I Lunde, en av hamnarna i Ådalen, kallade hamnbolaget in strejkbrytare; vissa av dessa var beväpnade. De anlände med Ångbåten "Milos" den 12 maj och möttes direkt av massprotester från arbetarna. Strejkbrytarna jagades bort och några som gömt sig i lastrummet hissades upp i en talja. De fördes sedan till Kramfors där de stående på en makadamhög fick skämmas och ångra sig och sedan släpptes de mot löfte att upphöra med strejkbryteriet.

Men staten och bolagsdirektörerna stod på sig. Landshövdingen kallade in militär från regementet i Sollefteå, med regeringens goda minne. Vanliga värnpliktiga ansågs inte tillförlitliga, istället skickades ett skolkompani: soldater som utbildas för att bli officerare.

Soldaterna möttes omedelbart av protester. Man sjöng internationalen, delade ut flygblad och kastade sten mot den barack där brytarna var inhysta. Militären svarade med lösa skott och rökgranater och några arbetare fick brännskador.

Detta fick vreden att växa till storm bland arbetarna. En generalstrejk börjar ta form i Ådalen.

Kristi Himmelsfärdsdagen 14 maj utlyste Transport ett stort möte i Frånö folkets hus, någon mil från Lunde. Tusentals slöt upp men mötet drog ut på tiden. Vid halv tvåtiden samlades man till en spontan demonstration till Lunde som till växte till mellan 8 000 och 10 000 deltagare. I spetsen fanns en banderoll med texten "För Marma-arbetarnas seger". Fanor fanns också, bland annat från SSU-klubben i Utansjö, som senare visade sig ha ett kulhål. Anförda av en orkester anlände man till sist till hamnplanen i Lunde, där militär fanns utplacerade i dikena.

Henry Nordlander, som då var medlem i en kommunistisk ungdomsklubb i Ådalen berättar:

– När vi närmade oss färjebryggan nära ängen, där vi sagt att vi skulle vända, kom en häst med ryttare emot oss. Ryttaren ropade något och sköt med sin pistol över axeln , troligen skrämd av en fana som fladdrade. Någon i demonstrationståget träffades och det blev kulhål i fanan. Då hörde vi tydligt ett starkt kommandorop: Eld! Kulorna började smattra och kulkärvarna ven genom luften. De kom inte framifrån utan från sidan några meter från täten.

– Då såg vi hur en av musikanterna rusade fram i kulregnet och blåste "eld upphör". Kulsprutorna tystnade. Det var ungkommunisten Tore Andersson som visat modet och sinnesnärvaron att stoppa dödandet. Men då låg redan fem kamrater döda eller döende och flera var sårade. En av de dödade var en ung flicka som stod i trädgården vid sidan av vägen. Hon hette Eira Söderberg och var medlem i vår ungdomsklubb i Svanö.

(ur Ådalen – Glöm dem aldrig, Arbetarkultur 1981.)

Morden kom som en chock. Inte ens på trettiotalet var det många som trodde att den härskande klassen skulle vara beredd att skjuta mot arbetare. Det hade inte ens skett vid de revolutionära händelserna 1917-18 eller under tjugotalets hårda klasskamp.

Hjulen i Ådalen stannade direkt genom en total generalstrejk, som varade i tretton dagar till den 26 maj. Jättelika möten hölls varje dag . Strejkbrytarna och militären skickades bort direkt, och tragisk nog visade det sig att Länsstyrelsen redan innan morden hade beslutat att göra detta. Men detta fick arbetarna inte veta. Även polisen drogs bort. Istället kom man överens med fackföreningarna om att dessa skulle sköta ordningen. Dessa ordningsvakter hade röda armbindlar och det visade sig att ordningen var mönstergill, allt var lugnt när arbetarna själva skötte ordningen. I praktiken hade arbetarna makten i Ådalen under denna tid.

Den 15 maj genomfördes också den största demonstrationen någonsin i landet när minst 100 000 samlas i Stockholm. Stora demonstrationer hölls också landet runt, bland annat samlas 3 000 i Borås och Hudiksvall.

Den 21 maj sker begravningen som formar sig till en massdemonstration på 25 000 personer. Talare är Hugo Sillen från SKP, Rickard Sandler från och den legendariske agitatorn Hinke Bergegren.

Kraven på en landsomfattande storstrejk växte men LO höll tillbaka kampen i vanlig ordning och nöjde sig med en fem minuters strejk under begravningsdagen. Ungefär 70 000 strejkade ändå under ledning av de båda kommunistiska partierna.

Med tanke på dessa protester skulle man kunna tro att de ansvariga befälen skulle straffas. Men då bedrar man sig gruvligt. I en farsartad rättegång dömdes kapten Mesterton, den ansvarige officeraren på plats, till åtta dagars arrest utan bevakning och löjtnant Beckman till tio dagars husarrest.

SKP:s ledare i Ådalen, Axel Nordström fick dock smaka på statens piska och döms till 2,5 års fängelse, trots att han inte ens deltog i demonstrationen. Ytterligare några arbetare döms till fängelsestraff.

Ådalen 1931 var den mest dramatiska och tragiska händelsen under trettiotalets hårda klasskamp som utlöstes av den djupa krisen. Världshandeln minskade med två tredjedelar och 1933 var en fjärdedel eller 189 000 av 589 000 LO medlemmar arbetslösa. Min morfar som var fattig torpare under denna tid har berättat för mig att de tvingades slita ont hos snåla bönder. Morfar körde timmer i skogen med häst och mormor slet som piga. En del av lönen var i natura och ibland fick familjen mjölk utspädd med vatten.

Arbetsgivarna mötte krisen med att sänka lönerna för att höja profiterna. Svaret på detta blev strejker bland många arbetargrupper: Sjöfolket, byggnads, gruvarbetare och pappersindustri, för att ta några exempel. Detta ledde till en kraftig vänstersväng i samhället och samband med de mest dramatiska striderna utvecklades något som bara kan liknas vid en förrevolutionär situation. Socialdemokraterna vann valet 1932 med 41,7 procent medan de kommunistiska partierna fick 8,3 procent (totalt 50 procent). 1936 växte arbetarpartiernas röstandel till 54 procent, 1940 till 57 procent, 1944 och 1948.

En annan följd av kampen var att det infördes ett förbud för polisen att begära handräckning från militären, ett förbud som nyligen har upphävts.

Efter en tid överbryggades trettiotalskrisen och detta tillsammans med den stora pressen från arbetarklassen, betydde att förbättringar för arbetarna kunde genomföras. Per Albins regering 1932 blev början på den långa period av reformer som pågick ända fram till åttiotalet. Men socialismen, som under trettiotalet fanns som ett mål även för socialdemokraterna, genomfördes aldrig. I stället handlade det om reformer inom systemet och till sist inga reformer alls utan kontrarevolution.

Idag ser vi en kris av trettiotalsmått igen. En ny nedgång är på väg innan man ens kommit över den som inleddes 2008. Detta kommer att leda till kamputbrott lika stora eller större än på trettiotalet. Skillnaden är att arbetarklassen är mycket starkare idag, men detta gäller också byråkratin i fackföreningarna som gör allt för att hålla tillbaka kampen.

Men det kommer inte vara möjligt att kväsa kampen hur länge som helst. Liksom i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien kommer fackföreningarna att tvingas gå till strid genom pressen underifrån. Detta kan börja redan denna vinter som en följd av avtalsrörelsen och den borgerliga regeringens nedskärningar. Det senare kommer att ske så snart krisen slår igenom.

Då ska vi minnas offren i Ådalen och hedra dem genom att ta sikte på det som trettiotalets arbetare kämpade för: Att avskaffa kapitalismen och börja bygga ett rättvist socialistisk samhälle där de stora företagen ägs av samhället och står under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.