2015 - Orosmolnen hopar sig

av Alan Woods

När de dansade ut det gamla året och välkomnade det nya med, som vanligt, kopiösa mängder av den finaste champagne, måste borgerligheten från New York till London ha uppfyllts av en tillfredsställande känsla av trygghet. Sitter de inte fortfarande stadigt vid makten sju år efter katastrofen 2008? De tidigare farhågorna om att krisen skulle leda till en fruktansvärd social och politisk apokalyps har försvunnit. Kapitalismen lever och frodas. Vinsterna flödar fritt och de rika är rikare än någonsin. Kort sagt, allt är som det ska i den bästa av kapitalistiska världar.

Allt detta påminner om stämningen av falsk säkerhet som måste ha infunnit sig i Titanics salonger strax innan någon på däck lade märke till de dunkla konturerna av ett isberg. Men de som är åtskilda från denna glada karneval av pengatjänande, och har synen i behåll, kan se de hopande orosmolnen. För ett år sedan förutspådde ekonomerna att 2014 skulle bli återhämtningens år. Idag är det ingen som på allvar har en sådan fåfäng illusion. Världsekonomin stagnerar i bästa fall och allt fler ekonomer förutspår en ny nedgång.

Marxismen förklarar att livsdugligheten hos varje socioekonomiskt system i slutändan bestäms av dess förmåga att utveckla produktivkrafterna. Detta är den grundläggande orsaken till den nuvarande krisen. Det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd och det finns ingen utväg. De borgerliga ekonomerna förstår sig inte på krisen och de har ingen lösning. Det är de blinda som leder de blinda.

Krisen 2008 var en historisk vändpunkt. Innan dess var ekonomer och politiker ense om att staten inte ska lägga sig  sig i ekonomin, men sedan dess har alla storbanker varit tvungna att luta sig mot staten, som de använt som kryckor. Den generositet som staten visat bankerna har nu förvandlats till en Krösus-liknande snålhet gentemot den övriga befolkningen. Helt plötsligt finns det inga pengar till skolor och sjukhus, till fattiga och sjuka, till pensioner och studiebidrag. Men för de rika parasiterna finns det gränslöst med pengar.

Denna enastående generositet som visats bankirerna var avsedd att stimulera långivningen och därmed stimulera en ekonomisk återhämtning. Men de många miljarder av offentliga medel som så frikostigt delats ut har inte lett till någon återhämtning värd namnet. Bankirerna håvade in pengarna och spekulerade med dem på börsen för att göra ännu större vinster. Klyftan i samhället har vuxit till aldrig tidigare skådade nivåer. De rika blir allt rika, som en enorm parasitmask som suger livet ur samhället, samtidigt som miljontals hamnar i fattigdom och förtvivlan.

De verkliga utsikterna visades förra året i en rapport från OECD som sade att vi inte kommer se någon tillväxt i världsekonomin under de kommande femtio åren. Vad betyder det? Det betyder decennier av åtstramning, nedskärningar och attacker på levnadsstandarden. Det är upplagt för en explosion av klasskamp överallt. Försöket att lösa krisen genom kvantitativa lättnader i USA var en desperat åtgärd. Nu har de tvingats till reträtt. Japan är ett än mer talande exempel. Premiärminister Abes försök att göra samma sak slutade även det i ett skamligt nederlag. Samtidigt växer missnöjet.

Denna kris drabbar alla länder i världen. Globaliseringen manifesteras i en global kris för kapitalismen. Kina var tänkt att fungera som motor för återhämtningen, men tillväxten i Kina avtar. Alla de så kallade BRIC-länderna är i kris; Brasilien befinner sig i lågkonjunktur och Indien är i kris, vilket visas i en kraftig nedgång i rupiens värde. Den ryska ekonomin har drabbats hårt av det fallande oljepriset (som i sig är en återspegling av stagnerande och fallande efterfråga),  vilket förvärrats ytterligare av sanktioner, och Ryssland står nu inför en allvarlig lågkonjunktur.

Krisen i Europa

För två år sedan uppgav Mario Draghi att EU skulle göra vad som än krävdes för att rädda euron. Men vem har de summor som skulle krävas? Det har tyskarna, och de är inte intresserade av att ta ansvar för skulderna för länderna i södra Europa. Arbetslösheten i Europa ligger officiellt på runt 11 procent, men i verkligheten är den högre. I Spanien ligger den på ungefär 25 procent och i Grekland är det ännu värre – två av tre unga greker har inget arbete. Ingenting har lösts i Grekland.

Eurokrisen började för fem år sedan i Grekland och har nu trätt in i en ny fas. Efter fem år av nedskärningar, åtstramningar och lidande har statsskulden gått från 125 procent av BNP till 175 procent. Folkets lidande har varit förgäves. Grekland befinner sig på randen av en ny och värre kris. Kollapsen av den borgerliga högerkoalitionen ledd av Adonis Samaras har påbörjat en ny och stormig period. Alla opinionsundersökningar visar att Syriza kommer vinna valet i slutet av januari. [Sedan artikeln skrevs har de vunnit stort i valet, övers. anm.]

Samaras trodde att Bryssel skulle ge honom lite manöverutrymme, men så var inte fallet. Merkel och de andra höga hönsen i Europa var oresonliga. De krävde nya och ännu större nedskärningar i grekernas pensioner och levnadsstandard. Den grekiska premiärministern försökte sig därför på ett desperat drag med valet av en ny president. Eftersom denna titel är mer eller mindre av ceremoniell karaktär skulle ett sådant val normalt sett mötas av total likgiltighet. Men den här gången resulterade det i en omedelbar kris. Kraftigt fall på börsen i Aten visade borgerlighetens extrema nervositet.

Borgarklassen är livrädd för möjligheten till en regering ledd av Syriza i Grekland. Vad som skrämmer dem är inte så mycket Syrizas ledare, som nu försöker lugna trojkan och visa att de är ansvariga politiker, utan den klass som stödjer Syriza. De är rädda för den press som arbetarklassens förväntningar på Syriza-regeringen utgör. De grekiska arbetarna har visat en enorm kampvilja. De har deltagit i mer än trettio generalstrejker under de senaste fyra åren, men detta har sina gränser. I det förflutna kunde demonstrationer och strejker ibland tvinga regeringen att ändra sin politik, men så är inte längre fallet – krisen är för långt gången för att borgarklassen ska tillåta några större eftergifter. När så många generalstrejker genomförts utan att regeringen backat, förlorar endagsstrejken den makt den en gång haft. Det blir en meningslös ritual som borgerligheten och regeringen kan ignorera.

Om arbetarna inte kan komma framåt på den fackliga fronten, vänder de sig naturligt till den politiska i hopp om lösningar på de mest akuta problemen. De kommer att rösta på Syriza, men tidigare erfarenheter har gjort att de är på sin vakt mot alla politiker. Tsipras lovar reformer: en höjning av minimilönen, fri mat och el för fattiga familjer och ökad sysselsättning inom den offentliga sektorn. Problemet är att dessa åtgärder inte är genomförbara inom kapitalismens ramar. En Syriza-ledd regering kommer omedelbart mötas av sabotage från bankirer och kapitalister. Redan innan valet hade utropats rapporterade media om ett omfattande utflöde av kapital. Detta är en förvarning av den kapitalflykt som skulle slå hårt mot en vänsterregering i Grekland.

Världsomfattande instabilitet

Vart man än vänder blicken möts man av instabilitet: ekonomisk, finansiell, social, politisk och diplomatisk instabilitet. Den nuvarande situationen i världen saknar motstycke i historien. Förr i tiden fanns det alltid tre eller fyra stormakter som konkurrerade om dominans på världsmarknaden. Men sedan Sovjetunionens kollaps finns det bara en supermakt – USA. USA spenderar 640 miljarder dollar varje år på vapen. Inget annat land kan jämföra sig med denna väldiga militärmakt. Trots det har den amerikanska imperialismens makt sina begränsningar, vilka synliggjorts i Irak och Afghanistan.

De har betett sig oerhört klumpigt och de närsynta amerikanska imperialisterna har destabiliserat hela Mellanöstern och Nordafrika samt Pakistan. Nu är de tvungna att skicka det amerikanska flygvapnet för att bomba samma jihadister som de själva och deras saudiska och qatariska allierade byggt upp, beväpnat och finansierat i ett misslyckat försök att störta Assad-regimen i Syrien. Den plötsliga helomvändningen i USA:s utrikespolitiska strategi i regionen har fått konsekvenser som varken förutsågs eller önskades av Washingtons damer och herrar. Detta har tydligt skiftat maktbalansen till förmån för Iran, som nu har den faktiska kontrollen över stora delar av Irak, och som ytterligare utökat sitt inflytande i Syrien och Libanon.

På grund av 100-årsdagen av första världskriget har många försökt att göra jämförelser med den nuvarande situationen, men sådana jämförelser är helt intetsägande. Den nuvarande situationen är väldigt olik situationen i augusti 1914. Mordet på Franz Ferdinand följdes omedelbart av ett ultimatum från österrikarna. Idag har amerikanerna gjort mycket väsen efter att Ryssland ingrep i Ukraina, men de har inte gjort någonting i praktiken – åtminstone inte i militära termer. Europas oförmåga att ingripa har än mer skoningslöst blottats av krisen i Ukraina. De har infört sanktioner, men detta fick direkt negativa konsekvenser för hela Europa och i synnerhet Tyskland. Rubelns kollaps innebär att den tyska exporten till Ryssland blockerats.

Även Ryssland är i kris. Detta kommer innebära en förändring i situationen. De ryska arbetarna var beredda att tolerera Putin så länge han verkade garantera stabilitet och ekonomisk tillväxt, men nu ser situationen ut att vändas till sin motsats. Krisen i Ukraina möjliggjorde för Putin att försöka anspela på rysk nationalism och vädja till de ryska arbetarnas naturliga instinkt att visa sympati och solidaritet för sina ukrainska bröder och systrar. Men Putins agerande avslöjar hans cyniska inställning till det ukrainska folket. Hans nationalistiska retorik kan tjäna till att lura massorna under en viss tid, men förr eller senare kommer den nationalistiska dimman att lyfta och då kommer en skarp reaktion att uppstå emot den nuvarande regimen. Även om det sker med en oundviklig fördröjning, kommer de ryska arbetarna att dra de nödvändiga slutsatserna och gå till handling.

Revolutionära perspektiv

Långt ifrån att ha lyckats stabilisera situationen, sjunker istället världskapitalismen allt djupare ned i krisen. Som vi för länge sedan sagt, tjänar varje försök av borgerligheten att återställa den ekonomiska jämvikten endast till att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Vi ser detta i land efter land. Den så kallade återhämtningen är den svagaste i historien och den enda lösningen som faller den härskande klassen och dess politiska agenter in är fler nedskärningar och mer åtstramningar, trots att all erfarenhet visat att det bara resulterar i en fördjupad kris och ett ökat underskott. Samtidigt provocerar det fram en social polarisering som hotar att gå bortom de lagliga ramarna och hotar att störta det rådande samhället.

Den växande ojämlikhet vi ser idag saknar motstycke och sliter sönder den sociala sammanhållningens själva grundvalar. Marx förutspådde att kapitalismen oundvikligen skulle leda till en koncentration av kapitalet och en polarisering mellan rika och fattiga. Idag har denna förutsägelse, som upprört så många av de borgerliga universitetens sociologer, visats på ett laboratoriemässigt sätt. Överallt finns ett djupgående hat mot bankirer och de rika, samt en djup misstro mot alla befintliga politiska partier, inte bara de borgerliga utan även de så kallade vänsterpartierna.

Vi ser överallt en växande social oro, även om den än så länge saknar ett nödvändigt fokus, organisation och ledarskap. För tre år sedan var det upplopp bland de unga arbetslösa i Storbritannien, vilket överraskade alla. I Italien, för inte så länge sedan, lyfte de fackliga ledarna sitt lillfinger och en miljon arbetare gick ut och demonstrerade på Roms gator. I Grekland har arbetarna genomfört över trettio generalstrejker. Vi har sett sociala omvälvningar i Portugal, Brasilien, Turkiet och ännu tidigare i Tunisien och Egypten. När vi står inför dessa fakta, vem vågar påstå att massorna är passiva och apatiska?

Gång på gång har massorna visat sin kampvilja. Men när de går till handling för att försöka förändra samhället finner de inte den organisation och det ledarskap som kan bidra med den nödvändiga samordning och klarhet som kan garantera en framgång. De finner tvärtom att de befintliga reformistiska organisationerna snarare fungerar som en jättelik broms på rörelsen och som ett hinder i dess väg.

De reformistiska ledarna anser sig vara stora realister men är i själva verket den värsta sortens utopister. Instängda på sina bekväma kontor och påverkade av den tunna luften i den parlamentariska debattkammaren saknar de helt varje kontakt med verkligheten. De märker inte av den sjudande ilska som råder i djupet av samhället. I och med att de saknar förtroende för arbetarklassen ser de istället allt genom reformismens glasögon, vilket gör dem blinda för verkligheten.

Det är bristen på den subjektiva faktorn – det revolutionära partiet och ledarskapet – som är den främsta orsaken till krisens utdragna karaktär. Det är också det som ger den en så krampaktig prägel. Den centrala motsättningen i denna epok är den påfallande kontrasten mellan den objektiva situationens mognad för revolution och de befintliga organisationernas totala degenerering. Som Trotskij uttryckte det 1938 kan mänsklighetens kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris. Den viktigaste frågan är: hur kan denna motsägelse lösas?

För sekteristerna är den här frågan snabbt avklarad. De menar helt enkelt att de reformistiska ledarna har svikit och alltid kommer att svika. De uppmanar arbetarna att gå med dem i byggandet av ett nytt parti – en vädjan som alltid faller för döva öron eftersom arbetarna inte förstår sig på små organisationer. Livet har lärt dem att en massorganisation är nödvändig, om så ens bara för att kunna vinna en strejk. Hur mycket viktigare är det inte då när det handlar om att förändra samhället?

Trots detta är det ett allvarligt misstag att bli alltför hängiven någon befintlig organisation. "Allt som existerar förtjänar att förgås," var en av Herakleitos motton som Marx ofta citerade. Det faktum att ett parti (eller ens en fackförening) en gång var en masskraft betyder inte alls att det alltid måste förbli så. Partier, liksom människor, kan födas och blomstra under en tid för att sedan upphöra att existera. Sådana förändringar är relativt sällsynta i "normala" perioder, men är inte alls ovanliga under perioder av stora sociala omvälvningar. I själva verket är de mycket vanliga.

Degenerering utan motstycke

Det finns många paralleller mellan den nuvarande situationen och situationen före 1914. På den tiden hade en lång period av kapitalistisk uppgång lett till en nationellt reformistisk degenerering av socialdemokratin. Detta blev uppenbart i augusti 1914, när de svek sina löften och gav sitt stöd till första världskriget. Den långa period av kapitalistisk uppsving som följde på andra världskriget ledde till en degenerering utan motstycke av alla parter i arbetarklassen – inte bara de socialdemokratiska partierna utan även de tidigare kommunistpartierna.

I en revolutionär period hamnar partier och ledare under hård granskning av massorna som söker en väg ut ur krisen. De utvecklar en mycket hög känslighet och ett kritiskt förhållningssätt som var obefintligt eller dåligt utvecklat tidigare. I "normala" perioder tenderar människor att inte engagera sig i politik, som ses som något främmande, mystiskt och obegripligt. "Lämna politiken till politikerna. Jag förstår inte sådana saker", är vad de brukar säga. På samma sätt brukar de låta ombudsmännen ta hand om saker i fackföreningarna.

Men i en revolutionär period börjar denna inställning förändras. Massorna får ett ökat intresse för politiska frågor som direkt påverkar deras liv. I sitt sökande efter lösningar ser de först till ett parti, sedan till ett annat. Regeringar, program och ledare sätts på prov, och om de visar sig vara bristfälliga kan de överges och massorna ser sig om åt annat håll. Partier som tycktes vara osårbara och orubbliga kan snabbt minska och till och med försvinna. I sådana situationer kommer alla typer av kriser, splittringar och omgrupperingar att ske.

Vi kan redan se att detta sker. I årtionden var kommunistpartiet (PCI) i Italien det starkaste utanför Sovjetblocket. Men den djupgående degenereringen av dessa partier ledde till PCI:s kollaps. Redan tidigare såg vi hur det italienska socialistpartiet försvann, fast det också hade en ansenlig bas tidigare. Idag finns ingenting kvar av något av dessa partier som en gång sågs som den italienska arbetarklassens traditionella partier.

Jag har ibland hört det sägas att Pasok var den grekiska arbetarklassens traditionella parti, men detta är falskt, eller kräver i varje fall några mycket viktiga tillägg. Pasok var i själva verket ett relativt nytt parti som grundades 1974. Dessförinnan var det grekiska kommunistpartiet (KKE) den grekiska arbetarklassens parti. Pasok dök upp just i den revolutionära situation som följde på juntans fall. Dess grundare, Andreas Papandreu, son till George Papandreu, en borgerlig liberal som spelade en förrädisk roll som marionett för den brittiska imperialismen efter andra världskriget, lade fram ett program som var (åtminstone i ord) till vänster om KKE.

Som ett resultat drog Pasok till sig ett stort antal radikaliserade arbetare och ungdomar som tog avstånd från den byråkratiska stalinismen i KKE. Under några år kunde Pasok anses vara det huvudsakliga partiet för den grekiska arbetarklassen, med starka kopplingar till fackföreningarna. Men KKE har än idag många av de politiskt medvetna grekiska arbetarnas lojalitet samt ett stort antal anhängare i fackföreningarna. Vad har hänt med Pasok? Partiets deltagande i regeringen under den nuvarande krisen har inneburit att dess ledare tagit fullt ansvar för de nedskärningar och åtstramningar som härjat det grekiska samhället. Som ett resultat har deras stöd kollapsat. Det kommer att minska ytterligare i valet denna månad. Vissa observatörer har faktiskt spekulerat i att de kan förlora alla sina parlamentsledamöter och reduceras till en utomparlamentarisk kvarleva. Den snabba uppgången för Syriza i Grekland är en indikation på processer som kan inträffa var som helst.

Podemos explosiva utveckling i Spanien visar det omfattande och djupa missnöje som finns överallt. I Spanien såsom i Italien var kommunistpartiet en masskraft, men till följd av årtionden av degeneration och svek har det reducerats till en svag skugga av sitt forna jag. För att förstå hur snabbt saker sker, måste vi påminna oss om att bara ett år sedan existerade Podemos knappt som en politisk kraft. Likväl visar opinionsundersökningar i Spanien att partiet nu är det största partiet, före socialistpartiet PSOE och långt före högerpartiet PP, som är på väg mot ett allvarligt nederlag.

I Storbritannien såg vi den extraordinära framgången för ja-sidan i den skotska folkomröstningen, som utan tvivel var en grundläggande förändring av situationen. Det råder inga som helst tvivel om att detta var en vänsterprotest, en röst mot Tories och liberalerna, men samtidigt har också Labourpartiet (som hade en mycket stark bas i Skottland) tappat stöd. I skrivande stund, hur otroligt det än kan tyckas, är Labour-ledaren Ed Milliband mindre populär i Skottland än Tory-ledaren David Cameron. Till följd av många år av Blairs högerorienterade politik ses Labour av många som bara ännu ett parti i det det politiska etablissemanget.

Naturligtvis får man inte bli impressionistisk. Partier som det brittiska Labourpartiet har fortfarande ett stort stöd bland massorna. Men det är lika sant att den politiska situationen är långt mer instabil, turbulent och oförutsägbar än den varit tidigare. En efter en kommer alla politiska partier sättas på prov och hamna i kris. Det kommer att ske våldsamma vändningar både åt vänster och höger. Plötsliga och kraftiga förändringar står på dagordningen. Vi måste vara beredda på dem.

Det säger sig självt att händelserna inte kommer att utvecklas i en rak linje. Det är ytterst enfaldigt att tro att arbetarna alltid är redo att gå upp på barrikaderna. Historien lär oss att revolutioner är sällsynta händelser. Liksom krig tillhör de inte det normala händelseförloppet utan är ett avbrott från “det normala”. Det finns alltid en benägenhet att hålla fast vid de rådande förhållandena, det är den mest naturliga, enklaste och bekväma vägen för massorna. Men i en tid av våldsamma omvälvningar lär sig massorna att ifrågasätta denna "normalitet" och söka en väg ut genom att undersöka det ena alternativet efter det andra.

Krisen kommer att utvecklas överallt, i olika takt och med olika intensitet under år och årtionden. Under en lång tid kommer pendeln att fortsätta svänga åt vänster. Naturligtvis kommer revolutionen inte utvecklas i en rak linje. Perioder av stora framsteg kommer följas av stunder med trötthet, besvikelse och förtvivlan; viktiga framsteg kommer att följas av uppehåll, nederlag och även motreaktioner. Denna oundvikliga fördröjning – i sig ett uttryck för den subjektiva faktorns svaghet – är inte en dålig sak ur vår synvinkel.

Det finns många paralleller mellan krig mellan klasserna och krig mellan nationer. Ett krig är inte en kontinuerlig kamp utan en serie av skärmytslingar där de stridande arméerna lär sig uppskatta motståndarens styrka; anfall följs av reträtter, och perioder av våldsamma ansträngningar avbryts av långa perioder av inaktivitet; av att vaka och vänta. Dessa oundvikliga perioder av stiltje mellan stridigheterna används för att gräva diken, göra rent utrustning, och mobilisera, drilla och utbilda nya rekryter.

Att studera perspektiv är för marxister inte en akademisk övning utan ett sätt att förbereda kadrerna för de kommande striderna. Trotskij sade att teori innebär framsynthetens överlägsenhet över förvåningen. Ytliga empirister som inbillar sig att de är kloka för att de begränsar sig till “direkta fakta" förvånas alltid när händelseförloppet följer en stig som de aldrig förutsåg och aldrig ens tänkt sig kunde finnas. Marxister däremot, ser bortom "direkta fakta" och tränger under ytan för att blottlägga de underliggande processer som är verksamma i samhällets djup.

I år är det 100 år sedan Zimmerwaldkonferensen, när en liten handfull revolutionära internationalister samlades i den obskyra schweiziska byn Zimmerwald i ett försök att organisera och samordna de krafter som fortfarande stod för den internationella socialismen. När Lenin såg sig omkring i rummet och såg precis hur få de var, ska han ha anmärkt att: "Det verkar som att alla internationalister i världen kan få plats i två tågvagnar!"

När Lenin yttrade dessa ord, tycktes den uppgift som revolutionärerna stod inför nästan hopplös. De bestod av mycket små grupper, mestadels isolerade från massorna och de arbetade under ofattbart svåra förhållanden. Trots det bröt bara två år senare den ryska revolutionen ut och en väldig revolutionär flodvåg förde Lenin och bolsjevikerna till makten. Det var verkligen vad man kan kalla plötsliga och tvära förändringar i situationen. Och historien har för vana att upprepa sig.

Låt oss lämna pessimismen åt borgerligheten och deras reformistiska anhängare. De har all anledning att vara pessimistiska! Men vi har all rätt att vara optimistiska. Vi välkomnar det nya året med den anda som vår tid kräver: en anda av entusiasm för den strid som nalkas, striden mot ett urholkat, degenererat system i förfall, som har spelat ut sin roll och är mogen att störtas, striden för framtiden mot det förflutna, striden för en ny och bättre värld: striden för socialism.

Alan Woods
London, 5 januari 2015

Översättning av Niki Brodin Larsson.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.