10 år efter bankkrisen: Hur bankirerna kraschade systemet

av Rob Sewell (Översättning: Elsa Rohlén)
10 år efter bankkrisen:  Hur bankirerna kraschade systemet

Rob Sewell analyserar bankkrisen och början på nedgången, 10 år efter Northern Rocks kollaps.


 

För tio år sedan idag, den 14 september 2007, började Northern Rocks kunder bilda långa, ilskna köer utanför deras belägrade bankkontor. Det skulle bli en historisk vändpunkt – den första bankrusningen som en brittisk bank upplevt på 144 år.

På bara en helg tog spararna ut 4,6 miljarder pund, vilket motsvarade 20 procent av alla pengar som satts in på banken. Bankrusningen drev banken mot bankrutt och bara några månader senare hade Northern Rock nationaliserats tillsammans med Royal Bank of Scotland och Lloyds. Denna åtgärd bedömdes som nödvändig då dessa banker ansågs vara "too big to fail".

Mindre än ett år senare stod hela världens ekonomiska system på gränsen till kollaps, och därmed också det kapitalistiska systemet. Det skapade den farligaste situationen sedan Wall Street-kraschen 1929.

150 år sedan Marx skrev Kapitalet

Denna månad är det också 150 år sedan Kapitalet av Karl Marx gavs ut för första gången. Båda dessa årsdagar visar på sitt sätt de kriser som är inneboende i det kapitalistiska systemet – den ena i teorin, och den andra i praktiken. Faktum är att den analys som återfinns i Marx texter är mer relevant för att förstå kapitalismens kriser än någonting annat som skrivits, varken före eller efter.

Hotet om Northern Rocks kollaps var bara toppen på ett isberg. Det var bara en fingervisning om vad som komma skulle. Bara några månader innan krisen påstod alla experter på ekonomi att det inte fanns några som helst problem och sa att "alla de grundläggande faktorerna är stabila", precis som de påstod strax innan kraschen 1929. När den finansiella syndafloden kom var det en fullständig chock för dem.

Framförallt utgjorde den en katalysator för den största överproduktionskris som någonsin drabbat det kapitalistiska systemet. Världshandeln kraschade och minskade med mer än en tredjedel medan miljoner människor förlorade sina jobb och bostäder.

Finanskrisen var inte orsaken till nedgången 2008–09, men blev däremot den utlösande faktorn – precis som att fyrdubblingen av oljepriserna 1973 provocerade fram 1974 års ekonomiska kollaps. Om inte finanskrisen gjort det, hade någonting annat utlöst den förestående nedgången.

1200 miljarder pund gavs bort

Det hela slutade med att den brittiska staten kom till bankernas räddning med skattebetalarnas pengar. Man sjösatte en enorm räddningsaktion värd 1200 miljarder – motsvarande 83 procent av Storbritanniens årliga ekonomiska produktion. Detta var en väldig gåva från en stat som regelbundet stämplar fattiga människor som snyltare! Tio år senare får vi fortfarande betala för krisen genom ständiga åtstramningar.

Så vad var det som gick snett? Den fria marknadens profeter hade påstått att marknaden alltid korrigerar sig själv och att en ekonomisk kris var utesluten. Men allt detta var struntprat. Det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens till att hamna i återkommande kriser. Den ekonomiska nedgången var inte ett märkligt undantagsfall utan ett direkt resultat av hur det kapitalistiska systemet fungerar.

Kapitalismens drivkraft är profitmaximering, det vill säga girighet, att göra pengar – kalla det vad du vill. Kapitalisterna kan aldrig tjäna nog med pengar. De drivs av konkurrensen till att underminera sina rivaler – eller i bästa fall helt slå ut dem.

Detta skapar dock sina egna motsättningar. Det våldsamma behovet av att sänka lönekostnaderna, samtidigt som profiten höjs, gör i slutändan också att marknaden för konsumtionsvaror minskar. Det leder med tiden till att man investerar mindre, vilket till slut leder till en överproduktionskris. Denna cykel i form av uppsving och nedgångar är inneboende i det kapitalistiska systemet.

Anledningen till att krisen 2008-2009 blev så allvarlig var att kapitalismen, under en hel historisk period, gick långt över sina egna gränser. Ju längre man skjuter nedgångar på framtiden med hjälp av konstgjord andning – framför allt genom att öka mängden lån i ekonomin – desto större blir också kollapsen när den väl kommer. Till sist måste även lånen betalas tillbaka, och det med ränta.

Det kapitalistiska systemet hade dessutom nått sina gränser. Kapitalismen kan bara fungera om den ständigt expanderar, och värdet som pressats ut av arbetarklassens arbete återinvesteras – och därigenom också skapar en marknad. Men marknaderna är mättade och efterfrågan är liten. I en sådan situation, varför ska kapitalisterna investera? Och utan tillräckliga investeringar stannar hela systemet upp, och en kronisk stagnation inträder.

En del har beskrivit den nuvarande situationen som en "secular stagnation" (permanent stagnation). Systemet kan inte längre utveckla produktivkrafterna som det gjorde tidigare. Och som Marx förklarat hamnar socioekonomiska system i nedgång just när det visar sig oförmöget att fortsätta utveckla produktivkrafterna - industrin, tekniken och forskningen.

Sedan 1950 har den totala mängden varor som exporterats ökat med ett årligt snitt på 6 procent, vilket betyder att det fördubblats var tolfte år. Men under årtiondenas gång har tillväxten stannat av. Värdet på varorna som exporterades över gränser ökade sex gånger om mellan 1960 och 1980. Från 1980 till 2010 var ökningen däremot trefaldig, vilket betyder en minskning av takten med 50 procent. Den har därefter minskat ytterligare. Detta återspeglar det kapitalistiska systemets dödläge.

Kapitalistiskt casino

Bankkrisen: systemet fungerar inteI takt med att produktionen av varor och tjänster minskat har de parasitiska tendenserna inom systemet ökat snabbt. Valutamanipulation, spekulation i obligationer och på aktiemarknaden, finansiellt svindleri och "kasinokapitalism" har blivit allt vanligare och beror på att finansmarknaden skjutit i höjden.

Mellan 1977 och 2007 steg värdet på valutahandeln med 234 gånger sin egen storlek, samtidigt som värdet hos allt annat som produceras i världen varje år bara ökade sju gånger! Valutamarknaden har varje dag en omsättning på 5100 miljarder dollar. Med andra ord handlas det varje dag med berg av pengar som inte har någonting att göra med ekonomins behov. Återigen är detta ett tydligt tecken på hur sjukt systemet faktiskt är.

På 1990-talet skapades nya finansiella investeringar, derivat, som drog till sig spekulanternas pengar. Man uppfann finansiella instrument (som de kallas), exempelvis så kallade credit default swaps, och en hel rad andra instrument med lika snillrika namn. Kapitalisterna försökte likt den gamla tidens alkemister att förvandla bly till guld.

Denna gång slog de vad om hur det skulle gå för olika företag. Det är som att ta ut en försäkring på grannens hus i hopp om att det ska brinna ner! I och med detta spred sig fenomenet "insider trading".

Skulder i alla dess former – bostadsskulder, studieskulder, försäkringsskulder, etc. – delades upp i små delar och slogs samman med osäkra skulder och "giftiga" skulder, och fick ett trippel-A-betyg av kreditvärderingsinstituten. Desto mer riskfylld obligation, desto mer värd var den, och desto mer kunde man tjäna på den.

Här föddes de ökända subprime-lånen, där de allra fattigaste människornas skulder kläs i ett snyggt fodral och säljs till högstbjudande. Värdet på derivaten växte under loppet av tjugo år från att ha varit helt obefintliga till att år 2007 ligga på över 60 000 miljarder. Det är mer än hela världens sammanlagda BNP.

Ekonomiska massförstörelsevapen

Bankerna och finansinstituten höll på att bli oerhört mäktiga. För att citera den amerikanske affärsmagnaten Warren Buffet sålde de "ekonomiska massförstörelsevapen".

Financial Times uttryckte det nyligen ganska rakt på sak: "Finansmarknadens affärsmodell handlar sammanfattningsvis om att plocka russinen ur kakan från de finansiella flöden som passerar genom ekonomin." Och de tillade: "Det skapar en pervers relation mellan finansmarknadens intressen, och samhällets intressen." (FT 2017-08-15)

Att skapa profit på ett så gammalmodigt sätt som att producera varor ansågs nu omodernt. Varför inte skapa pengar av pengar istället? Det är ju mycket enklare och snabbare! Allt man behöver göra är att köpa och sälja papperslappar.

När investeringarna i reell produktion sjönk, löpte den finansiella spekulationen amok. Bankirerna, kapitalisterna och alla sorters finansiella parasiter hoppade också på. De trodde att de klättrade på en karusell gjord av pengar, men lyckan var kortvarig och slutade med en krasch. Under tiden uttryckte chefen på Goldman Sachs deras arrogans genom att hävda att han "gjorde Guds jobb"!

Profit och exploatering

Men även om man kan göra sig pengar på spekulation, skapar det inte något faktiskt värde. Det suger snarare ut värden ur den riktiga ekonomin.

Som Karl Marx förklarade i Kapitalet skapas inga riktiga värden i cirkulationen eller genom spekulation, utan i produktionsprocessen. Det är genom att arbetarklassen arbetar som värdet och därigenom profiten skapas. I själva verket består profiten av arbetarklassens obetalda arbete.

Om arbetare fick betalt för hela värdet av det de producerar skulle det uppenbarligen inte existera något mervärde eller någon profit. Det är därför arbetarklassen inte får betalt för sitt genomförda arbete, utan för sin arbetskraft – deras förmåga att arbeta och producera.

Om en arbetare till exempel jobbar en åttatimmarsdag arbetar han eller hon i kanske fyra timmar för att betala sin lön, och sedan i ytterligare fyra timmar för att skapa kapitalistens vinst. Samma uppdelning i betalt och obetalt finns under varje minut av arbetsdagen, och i varje vara som arbetaren producerar. När varorna säljs på marknaden använder sedan kapitalisten delar av de pengar han tjänar till att täcka kostnaderna för råmaterialen och fabriken han har använt, medan det nya värde som skapats av arbetaren i produktionen delas mellan lön och profit.

På medeltiden var utsugningen enkel att se, eftersom bonden tvingades arbeta låt oss säga tre dagar på sin egen jordlott, och sedan tre dagar på den feodala godsherrens mark. Godsherren fick någonting utan att ge någonting tillbaka. Eftersom bönderna gjorde allt jobb kunde han äta gott, klä sig väl och bo i sitt slott. Bonden var bunden till sin herres land som livegen. Han fick precis tillräckligt för att hålla sig och sin familj vid liv, och resten av arbetet gick till att försörja godsherren, hans vasaller och hans tjänare.

Den "fria" arbetaren

I dag är arbetaren fri – ja, han är fri att med mössan i hand be om jobb från den del av den anställande klassen som för tillfället råkar erbjuda det. Eftersom han inte kan leva av blotta luften kan han inte vägra arbeta. Kapitalisterna har skaffat sig ett monopol över produktionsmedlen [tingen arbetaren behöver för att utföra sitt arbete], över maskinerna, över fabrikerna, och så vidare. Arbetaren har inga andra alternativ än att jobba för kapitalisten. Det är arbetarklassen som producerar allting och för det betalas en lön som är tillräcklig för att hålla oss vid liv. Denna lön behöver vi gång på gång arbeta ihop, vecka efter vecka, år efter år, tills pensionen eller döden skiljer oss åt.

Till skillnad från under feodalismen, är utsugningen dold under kapitalismen. Men i grunden är det samma sak som sker. Arbetsgivarna, som äger fabrikerna, tvingar arbetarna att överlämna det de producerar. Arbetarna får betalt för sin arbetskraft, men resten av värdet hamnar i form av obetalt arbete direkt i kapitalisternas fickor. Det nödvändiga arbetet täcker arbetarnas kostnader, medan kapitalägarna kan avnjuta frukterna av utsugningen i form av mervärdet.

Givetvis måste kapitalisten låna pengar för att hålla igång sin verksamhet innan dess att han hunnit sälja sina varor och på så vis kommit åt vinsten, eftersom detta kan ta flera veckor. Ingen kapitalist vill låsa sina pengar i osålda varor. Här kommer bankiren eller finansiären in i bilden och kräver en bit av det mervärde som skapats av arbetarklassen. Kreditsystemet kommer in i bilden för att se till att produktionen aldrig stannar av. Det är smörjmedlet i det kapitalistiska maskineriet – till en kostnad. På detta sätt skapas mellanhanden.

Bankiren samlar på sig pengar som ligger overksamma på konton, som han är beredd att betala ränta på till de som satt in dem. Med tiden disponerar alltså bankirerna över samhällets alla rikedomar. Dessa besparingar ställs sedan till kapitalismens förfogande, givetvis mot en liten ersättning. Och som kapitalismen generellt gör, äter nu bankerna upp varandra tills det till sist bara finns kvar ett fåtal enorma banker med ofattbara mängder pengar till sitt förfogande. I Storbritannien har vi nu fyra storbanker. De anses "too big to fail"!

Så hur tjänar bankerna sina pengar? Det finns en allmän föreställning om att bankerna bara lånar ut de pengar som de har i sina kassavalv. Så är inte fallet. Först och främst lånar de ut de insatta pengarna, och behåller bara tillräckligt med pengar för att täcka sina normala, vardagliga transaktioner.

Därefter "skapar" banken pengar. Om en insättning görs på 100 kronor, kanske banken bara behöver 10 kronor för att täcka de dagliga transaktionerna. Det innebär att banken får 90 kronor att använda sig av. Detta används sedan av banken som kassakvoten för mycket större lån. Denna insättning på 90 kronor kan användas för att täcka alla transaktioner för ytterligare 900 kronor i lån. Banken kan då – med viss ränta – låna ut denna summa till en kapitalist som använder detta för att köpa nya maskiner. Företaget som sålde maskinen sätter sedan in dessa "pengar" på ditt bankkonto, men kommer förmodligen bara be om omkring 10 procent av dem (det vill säga 90 kronor) åt gången – en summa som banken har hemma och lätt kan täcka.

Här antog vi, för enkelhetens skull, att det handlade om en och samma bank – men principen gäller för hela banksystemet. Därför ser vi "utlåning skapar inlåning" och goda profiter för bankirerna. Detta kallas hävstångseffekten.

Regleringar

Karl MarxBankens drivkraft är alltså att låna ut så mycket pengar som möjligt, för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Alla pengar som inte är i rörelse står på tomgång, och på dem tjänar man inte ett öre. Det är döda pengar. Ju mer pengar en bank sitter inne med, desto mindre blir profiten. Bara de pengar som är utlånade går att tjäna någonting på.

Givetvis är det farligt för bankerna att dra det hela för långt. Om alla kunder samtidigt skulle förlora förtroendet för banken och be att få sina pengar tillbaka, skulle banken ruineras. Det var precis en sådan "bankrusning" som sänkte både Northern Rock och flera andra banker. Men för att förhindra att detta lockbete får dem att gå för långt har staten tidigare klivit in och reglerat lånemarknaden.

Alla banker blir tillsagda att behålla tillräckligt med pengar i sina reserver för att täcka alla eventualiteter. Men när bankerna växte sig allt mäktigare började sådana regler allt oftare att ignoreras. Suget efter större och större vinster blev allt för övermäktigt. Det finns ingen ände på uppfinningsrikedomen när det kommer till att ta sig runt lagar och förordningar. Staten kan försöka att begränsa deras möjligheter att göra det, men det finns alltid kryphål – särskilt i detta samhälle där det är djungelns lag som gäller. När internationella bankirer tjänar storkovan är det omöjligt att sätta ner foten. Och om man har tillräckligt med pengar kan man hur som helst köpa sig både inflytande och politiker.

Och se hur bankirernas profiter stigit! Enligt Bank of England har avkastningen på eget kapital (som det kallas) stigit från det genomsnitt som på 1960-talet låg på mellan 5-10 procent, hela vägen upp till 23 procent under årtiondet innan 2008. De högsta bankirernas löner ökade också mellan tio och tjugo gånger mellan 1990 och 2006.

Bankernas möjlighet att dra nytta av "hävstångseffekten" har också stadigt ökat. På 1800-talet brukade bankerna sitta inne med kapital som täckte ungefär hälften av deras lån. Detta minskade sedan till ungefär 20 procent. År 2008 hade Royal Bank of Scotland reserver som bara täckte ungefär 2,2 procent av deras lån och investeringar. Och i Northern Rocks fall var kvoten nere på 1,7 procent.

Man kan säga så här, att för ett sekel sedan gick en bank bankrutt om en fjärdedel av deras lån gick dåligt. I den senaste finanskrisen låg RBS, en av de största bankerna i världen, mycket illa till. Den skulle ha fallit om så lite som 2 procent av deras lån kraschade.

För tio år sedan skenade bankerna mot katastrofens rand till följd av sina besinningslösa utlåningar. De verkade närmast följa en flockinstinkt. År 2006 finansierades en fjärdedel av alla lån och investeringar som brittiska banker genomförde genom att man sålde obligationer till stora investerare och lånade från finansinstitut. År 2008 fanns ett gap på 900 miljarder mellan de pengar som de lånade ut och de pengar som hade satts in av sparare. Dessa 900 miljarder införskaffades från finansinstitut – bland annat från andra banker. När krisen spred sig började dessa institutioner kräva sina pengar tillbaka för att betala tillbaka andra skulder, och orsakade därigenom finanskraschen.

Som Financial Times uttryckte det:

"Finansmännen kommer att gynnas mer desto mer skada de orsakar och desto större fara de utsätter ekonomin för. Enkelt sagt kan man säga att det som är bra för finanssektorn ofta är dåligt för samhället. Det är därför helt legitimt att tänka på en stor del av finansindustrins belöningar som orättmätigen förtjänade pengar, om inte lagligt sett så moraliskt." (FT 2017-08-15)

En ny kris runt hörnet

Det kapitalistiska systemet har blivit galet. Och fortfarande måste miljontals människor förlita sig på detta vansinniga system. Bankirerna och kapitalisterna har blivit helt uppslukade av sin egen girighet och drivit hela samhället till katastrofens rand. Nu hotar en ny kris att segla upp – med alla de saker som en sådan kommer att innebära. Det är dags att vi sätter stopp för detta sakernas tillstånd.

Marx gav oss lösningen: sätt stopp för bankirernas och kapitalisternas styre genom att ta bankerna och fabrikerna ifrån dem, och ställ dem under arbetarklassens demokratiska kontroll. Detta kommer avskaffa kapitalismens anarki, och dess inneboende problem i form av kriser och lågkonjunkturer, och göra det möjligt för oss att göra en demokratisk plan för produktionen. Det kommer att bli som planeringen som sker i varje enskild fabrik – men på en större skala.

Med all den teknik som vi har till vårt förfogande skulle det vara lätt gjort. Alla samhällets resurser, alla frukter av vårt arbete, kan sedan gå till de som faktiskt producerar rikedomar. I stället för överproduktionens galenskap, och allt det slöseri och all den förstörelse som följer med det, skulle vi kunna producera på ett rationellt sätt utifrån samhällets behov. Vi skulle kunna bygga ett samhälle baserat på principen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Detta är den verkliga lärdomen till arbetande människor av finanskraschen för tio år sedan. Detta är också lärdomen av Marx Kapitalet. Låt oss göra detta till verklighet.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.